”Saken är den att vi skrev kontrakt med Henrik av ekonomiskt tvång”, sa Erika. ”Vi skriver kontrakt med dig därför att vi vill. Och till skillnad från det gamla kontraktet blir det inte så lätt att sparka ut dig i framtiden.”
”Det är en väldigt stor skillnad för oss”, sa Mikael lågmält.
Det var hans enda bidrag till diskussionen.
”Det är helt enkelt så att vi tycker att du tillför något till Millennium förutom de ekonomiska garantier som namnet Vanger innebär”, sa Erika Berger. ”Du är klok och förståndig och kommer med konstruktiva lösningar. Hittills har du hållit en väldigt låg profil, ungefär som en gäst på besök. Men du ger den här styrelsen en stadga och en styrsel som vi aldrig tidigare haft. Du kan affärer. Du frågade en gång om du kunde lita på mig och jag undrade ungefär samma sak om dig. Vid det här laget vet vi båda svaret. Jag tycker om dig och litar på dig – det gör vi allihopa. Vi vill inte ha dig på undantag enligt en befängd konstruktion. Vi vill ha dig som partner och fullvärdig delägare.”
Harriet drog kontraktet till sig och läste noga igenom varje rad under fem minuter. Till sist tittade hon upp.
”Och det här är ni alla tre överens om?” frågade hon.
Tre huvuden nickade. Harriet lyfte pennan och undertecknade. Hon sköt tillbaka checken över bordet. Mikael rev sönder den.
Millenniums delägare åt middag på Samirs Gryta på Tavastgatan. Det var en stillsam tillställning med ett gott vin och couscous med lamm för att fira det nya delägarskapet. Konversationen var avstressad och Harriet Vanger märkbart omtumlad. Det kändes lite som en obekväm första dejt där parterna vet att någonting kommer att hända, men inte riktigt vad.
Redan vid halvåttatiden bröt Harriet Vanger upp från sällskapet. Hon ursäktade sig med att hon ville gå till sitt hotell och krypa i säng. Erika Berger skulle hem till sin man och gjorde henne sällskap en bit på vägen. De skildes åt vid Slussen. Mikael och Christer satt kvar och drönade en stund innan Christer ursäktade sig med att han också måste hem.
Harriet Vanger tog taxi till Hotel Sheraton och gick till sitt rum på sjunde våningen. Hon klädde av sig och tog ett bad och drog därefter på sig hotellets morgonrock. Sedan satte hon sig vid fönstret och tittade ut mot Riddarholmen. Hon öppnade ett paket Dunhill och tände en cigarett. Hon rökte ungefär tre eller fyra cigaretter om dagen, vilket var så få att hon kände sig nästan rökfri och hade förmåga att njuta av okynniga bloss utan att få dåligt samvete.
Klockan nio knackade det på dörren. Hon öppnade och släppte in Mikael Blomkvist.
”Skurk”, sa hon.
Mikael log och gav henne en kyss på kinden.
”Jag trodde för ett ögonblick att ni verkligen tänkte sparka ut mig.”
”Det skulle vi aldrig ha gjort på det viset. Förstår du varför vi ville omformulera kontraktet?”
”Ja. Det är rimligt.”
Mikael öppnade hennes morgonrock, lade en hand på hennes bröst och kramade försiktigt.
”Skurk”, sa hon igen.
Lisbeth Salander stannade framför dörren med namnet Wu. Det hade lyst i fönstret då hon stod på gatan och hon hörde musik från andra sidan dörren. Namnet var korrekt. Följaktligen drog Lisbeth Salander slutsatsen att Miriam Wu ännu bodde kvar i ettan på Tomtebogatan vid S:t Eriksplan. Det var fredagskväll och Lisbeth hade halvt om halvt hoppats att Mimmi skulle vara ute och roa sig någonstans och att det skulle vara mörkt och släckt i lägenheten. De enda frågor som återstod att få besvarade var om Mimmi fortfarande ville veta av henne och om hon var ensam och tillgänglig.
Hon ringde på dörrklockan.
Mimmi öppnade dörren och lyfte häpet på ögonbrynen. Sedan lutade hon sig mot dörrposten och satte handen mot höften.
”Salander. Jag trodde att du var död eller något.”
”Eller något”, sa Lisbeth.
”Vad vill du?”
”Det finns många svar på den frågan.”
Miriam Wu såg sig omkring i trapphuset innan hon åter fäste blicken på Lisbeth.
”Försök med något av svaren.”
”Tja, ta reda på om du fortfarande är singel och vill ha sällskap i natt.”
Mimmi såg häpen ut i några sekunder innan hon började gapskratta.
”Jag känner bara en enda människa som ens skulle komma på tanken att ringa på min dörr efter ett och ett halvt års tystnad och fråga om jag vill knulla.”
”Vill du att jag ska gå?”
Mimmi slutade skratta. Hon var tyst några sekunder.
”Lisbeth … herregud, du menar allvar.”
Lisbeth avvaktade.
Till sist suckade Mimmi och slog upp dörren.
”Kom in. Jag kan i alla fall bjuda på kaffe.”
Lisbeth följde henne in och slog sig ned på den ena av de två pallarna vid matplatsen som Mimmi hade placerat i hallen, alldeles innanför ytterdörren. Lägenheten var på 24 kvadrat och bestod av ett trångt rum och en någorlunda möblerbar hall. Köket var ett kokskåp i en hörna av hallen dit Mimmi hade dragit vatten i en slang från toaletten.
Medan Mimmi hällde upp kaffevatten sneglade Lisbeth på henne. Miriam Wu hade en mamma från Hongkong och en pappa från Boden. Lisbeth visste att hennes föräldrar fortfarande var gifta och bosatta i Paris. Mimmi studerade sociologi i Stockholm. Hon hade en äldre syster som studerade antropologi i USA. Mammans gener avtecknade sig i form av korpsvart rakt kortklippt hår och lätt orientaliska drag. Pappan hade bidragit med klarblå ögon som gav henne ett särpräglat utseende. Hon hade en bred mun och skrattgropar som varken kom från mamma eller pappa.
Mimmi var 31 år gammal. Hon gillade att spöka ut sig i lackkläder och gå på klubbar där de körde performanceshower – och hon uppträdde stundom i samma shower. Lisbeth hade inte varit på klubb sedan hon var 16 år.
Vid sidan av studierna extraknäckte Mimmi en dag i veckan som försäljare på Domino Fashion på en tvärgata till Sveavägen. Kunder i stort behov av kläder av typen sköterskeuniform i gummi eller häxutstyrsel i svart läder frekventerade Domino som både designade och tillverkade kläderna. Mimmi var tillsammans med några väninnor delägare i butiken, vilket innebar ett blygsamt tillskott till studielånet på några tusenlappar varje månad. Lisbeth Salander hade sett Mimmi då hon uppträdde i en besynnerlig show på Pridefestivalen ett par år tidigare och därefter träffat henne i ett öltält senare på natten. Mimmi hade varit klädd i en märklig citrongul klänning i plast som visade mer än den dolde. Lisbeth hade haft vissa problem att uppfatta någon erotisk nyans i utstyrseln, men hon hade varit tillräckligt berusad för att plötsligt få lust att ragga upp en flicka som var utklädd till citrusfrukt. Till Lisbeths stora häpnad hade citrusfrukten kastat en blick på henne, gapskrattat, ogenerat kysst henne och sagt Dig vill jag ha. De hade gått hem till Lisbeth och haft sex hela natten.
”jag är som jag är”, sa Lisbeth. ”Jag åkte för att komma bort från allt och alla. Jag borde ha sagt adjö.”
”Jag trodde att något hade hänt dig. Men vi höll inte särskilt mycket kontakt sista tiden du var här.”
”Jag var upptagen.”
”Du är så mystisk. Du pratar aldrig om dig själv och jag vet inte var du jobbar eller vem jag skulle ringa när du inte svarade på mobilen.”
”Just nu jobbar jag inte med någonting och dessutom är du precis som jag. Du ville ha sex men du var inte särskilt intresserad av ett förhållande. Eller hur?”
Mimmi tittade på Lisbeth.
”Det är sant”, svarade hon slutligen.
”Och det var samma sak med mig. Jag har aldrig lovat dig någonting.”
”Du har förändrats”, sa Mimmi.
”Inte mycket.”
”Du ser äldre ut. Mognare. Du har andra kläder. Och du har stoppat upp bh:n med något.”
Lisbeth sa ingenting. Hon skruvade på sig. Mimmi hade just rört vid det som hon tyckte var pinsamt och som hon hade svårt att bestämma hur hon skulle förklara. Mimmi hade sett henne naken och skulle inte kunna undgå att notera att en förändring hade ägt rum. Till sist slog hon ned blicken och mumlade.