”Okej, de duger”, sa hon.
Lisbeth sa ingenting. Hon tittade på Mimmis bröst framför hennes ögon. Mimmi hade också ganska små bröst men de tycktes helt naturliga på hennes kropp.
”Ärligt talat, Lisbeth, du ser skitbra ut.”
”Det är fånigt. Brösten gör varken till eller från, men jag har i alla fall några.”
”Du är så kroppsfixerad.”
”Ska du säga som tränar som en dåre.”
”Jag tränar som en dåre därför att jag njuter av att träna. Det är en kick, nästan lika häftigt som sex. Du borde prova.”
”Jag boxas”, sa hon.
”Snack – du brukade boxas högst en gång varannan månad och därför att du blev hög på att puckla på de där snorkiga grabbarna. Det är inte att träna för att må bra.”
Lisbeth ryckte på axlarna. Mimmi satte sig grensle över henne.
”Lisbeth, du är så bottenlöst självupptagen och fixerad vid din kropp. Fatta att jag gillade att ha dig i sängen inte för hur du ser ut utan för hur du beter dig. Du är sexig som fan i mina ögon.”
”Du med. Det är därför jag kommer tillbaka till dig.”
”Inte kärlek?” frågade Mimmi med spelat sårad röst.
Lisbeth skakade på huvudet.
”Hänger du ihop med någon just nu?”
Mimmi tvekade en stund innan hon nickade.
”Kanske. På sätt och vis. Möjligen. Det är lite komplicerat.”
”Jag snokar inte.”
”Jag vet. Men jag har inget emot att berätta. Det är en kvinna på universitetet som är lite äldre än jag. Hon är gift sedan tjugo år och vi träffas liksom bakom ryggen på hennes man. Förort, villa och allt det där. Hon är garderobsflata.”
Lisbeth nickade.
”Hennes man reser rätt mycket så vi träffas lite då och då. Det har hållit i sig sedan i höstas och börjar bli lite tråkigt. Men hon är verkligen läcker. Och sedan umgås jag förstås med det vanliga gänget.”
”Det jag egentligen undrade om var om jag kan hälsa på dig igen?”
Mimmi nickade.
”Jag skulle väldigt gärna vilja att du hörde av dig.”
”Även om jag försvinner på ett halvår igen?”
”Håll kontakten då. Jag vill ju veta om du lever eller inte. Och jag kommer i alla fall ihåg din födelsedag.”
”Inga krav?”
Mimmi suckade och log.
”Vet du, du är faktiskt en flata som jag skulle kunna bo ihop med. Du skulle lämna mig i fred då jag ville vara i fred.”
Lisbeth var tyst.
”Bortsett från att du egentligen inte är en flata. Inte egentligen. Du är kanske bisexuell. Du är nog mest av allt sexuell – du gillar sex och du skiter egentligen i könet. Du är en entropisk kaosfaktor.”
”Jag vet inte vad jag är”, sa Lisbeth. ”Men jag är tillbaka i Stockholm och rätt usel på relationer. Sanningen att säga så känner jag inte en enda människa här. Du är den första människa jag pratar med sedan jag kom hem.”
Mimmi granskade henne med allvarliga ögon.
”Vill du verkligen känna folk? Du är den mest anonyma och otillgängliga människa jag känner.”
De var tysta en kort stund.
”Men dina nya bröst är verkligen läckra.”
Hon lade fingrarna under en bröstvårta och sträckte ut skinnet.
”De passar på dig. Inte för stora och inte för små.”
Lisbeth drog en suck av lättnad att recensionerna i alla fall utfallit till belåtenhet.
”Och det känns som bröst.”
Hon kramade bröstet så kraftigt att Lisbeth drog efter andan och öppnade munnen. De tittade på varandra. Sedan böjde sig Mimmi ned och gav Lisbeth en djup kyss. Lisbeth svarade och slog armarna runt Mimmi. Kaffet kallnade odrucket.
7
Lördag 29 januari – Söndag 13 februari
En blond jätte svängde in i Svavelsjö by mellan Järna och Vagnhärad vid elvatiden på lördagsförmiddagen. Samhället bestod av ungefär femton hus. Han stannade vid den sista byggnaden, omkring hundrafemtio meter utanför själva byn. Det var en sliten före detta industribyggnad som tidigare hade varit ett tryckeri men som nu stoltserade med en skylt som förkunnade att byggnaden inhyste Svavelsjö MC. Trots att trafiken var obefintlig såg han sig noga för innan han öppnade bildörren och klev ur. Det var kallt i luften. Han satte på sig bruna skinnhandskar och hämtade en svart sportbag från bagageluckan.
Han var inte särskilt orolig över att bli iakttagen. Det gamla tryckeriet var beläget så att det var näst intill omöjligt för någon att parkera en bil i närheten utan att bli observerad. Om någon statlig myndighet ville hålla byggnaden under bevakning skulle de vara tvungna att utrusta sina medarbetare i militära kamouflagekläder och placera dem med teleskop i något dike på andra sidan fälten. Vilket ganska snart skulle observeras och skvallras om bland människor i byn, och eftersom tre av husen i byn dessutom ägdes av medlemmar i Svavelsjö MC så skulle detta snabbt bli känt även i klubben.
Däremot ville han inte gå in i byggnaden. Polisen hade vid några tillfällen gjort husrannsakan i klubbhuset och ingen kunde vara säker på att det inte installerats någon diskret avlyssningsutrustning. Det innebar att den dagliga konversationen i klubbhuset främst handlade om bilar, brudar och bärs, och stundom om vilka aktier som var lämpliga att investera i, men sällan om några hemligheter av dramatisk betydelse.
Den blonde jätten väntade därför tålmodigt till dess att Carl-Magnus Lundin kom ut på gården. Magge Lundin, 36 år, var Club President. Han hade egentligen en ganska tunn benstomme men hade under några år lagt på sig så många kilo att han nu stoltserade med en markant ölmage. Han hade ljusblont hår i en hästsvans och var klädd i boots, svarta jeans och en kraftig vinterjacka. Han hade fem domar i meritförteckningen. Två av dessa var för smärre narkotikabrott, en var för grovt häleri och en för bilstöld och rattonykterhet. Den femte domen, den allvarligaste, hade renderat honom ett års fängelse för grov misshandel, då han flera år tidigare i berusat tillstånd hade röjt på en krog inne i Stockholm.
Magge Lundin och jätten skakade hand och promenerade långsamt längs stängslet kring gårdsplanen.
”Det var några månader sedan sist”, sa Magge.
Den blonde jätten nickade.
”Vi har en affär på gång. 3 060 gram metamfetamin.”
”Samma avtal som förra gången?”
”Fifty-fifty.”
Magge Lundin grävde fram ett cigarettpaket ur bröstfickan. Han nickade. Han tyckte om att göra affärer med den blonde jätten. Metamfetamin betingade ett gatupris på mellan 160–230 kronor per gram, lite beroende på tillgången. 3 060 gram motsvarade ett snittvärde på drygt 600 000 kronor. Svavelsjö MC skulle distribuera de tre kilona i portioner på omkring 250 gram till fasta återförsäljare. I det ledet skulle priset sjunka till omkring 120–130 kronor per gram, vilket skulle minska den sammanlagda inkomsten.
Det var exceptionellt fördelaktiga affärer för Svavelsjö MC. Till skillnad från alla andra leverantörer var det aldrig något tjafs om förskottsbetalning eller fasta priser. Den blonde jätten levererade varorna och begärde femtio procent, en högst rimlig andel av inkomsterna. De visste mellan tummen och pekfingret vad ett kilo metamfetamin skulle omsätta; den exakta andelen berodde på hur närig försäljning Magge Lundin kunde åstadkomma. Det kunde diffa på några tusenlappar åt endera hållet från det förväntade priset, men när affären var avklarad skulle den blonde jätten komma för att inkassera en summa av ungefär 190 000 kronor medan Svavelsjö MC skulle behålla en lika stor summa.
De hade gjort många affärer genom åren, alltid med samma system. Magge Lundin visste att den blonde jätten skulle kunna dubbla sina inkomster genom att själv sköta distributionen. Han visste också varför den blonde jätten accepterade en lägre profit; han kunde förbli dold i bakgrunden medan Svavelsjö MC tog alla risker. Den blonde jätten fick en mindre men relativt säker inkomst. Och till skillnad från alla andra leverantörer han någonsin hört talas om var det ett förhållande som byggde på affärsprinciper, kredit och välvilja. Inga hårda ord, inget tjafs och inga hotelser.