Den blonde jätten hade till och med i samband med en vapenleverans som gick alldeles på tok svalt en förlust på närmare 100 000 kronor. Magge Lundin kände ingen annan i branschen som skulle ta en sådan förlust. Han hade själv varit närmast skräckslagen då han skulle redovisa vad som hade hänt. Han hade förklarat detaljerna omkring varför affären gått på tok och hur det kunde komma sig att en polis på Brottsförebyggande Centrum hade gjort ett stort tillslag hos en medlem i Ariska Brödraskapet i Värmland. Men jätten hade inte ens höjt på ögonbrynen. Han hade närmast varit medkännande. Det var sådant som kunde hända. Magge Lundin hade inte gjort någon profit och femtio procent av ingenting var noll. Det fick skrivas av.
Magge Lundin var inte obegåvad. Han förstod att mindre men tämligen riskfri profit helt enkelt var en bra affärsidé.
Han hade aldrig någonsin funderat på att blåsa den blonde jätten. Det skulle vara dålig stil. Den blonde jätten och hans kompanjoner accepterade en lägre profit så länge redovisningen var hederlig. Om han lurade jätten skulle denne komma på besök och Magge Lundin var övertygad om att han inte skulle överleva det besöket. Det var följaktligen inget snack om saken.
”När kan du leverera?”
Den blonde jätten släppte sportbagen på marken.
”Det är levererat.”
Magge Lundin brydde sig inte om att öppna väskan och kontrollera innehållet. Istället sträckte han fram handen som tecken på att de hade ett avtal som han utan prut ämnade uppfylla.
”Det är en sak till”, sa jätten.
”Vad?”
”Vi skulle vilja anlita dig för ett specialjobb.”
”Låt höra.”
Den blonde jätten tog fram ett kuvert ur innerfickan på sin jacka. Magge Lundin öppnade och plockade fram en passbild och ett ark med persondata. Han höjde på ögonbrynen frågande.
”Hon heter Lisbeth Salander och bor på Lundagatan på Södermalm i Stockholm.”
”Okej.”
”Hon befinner sig förmodligen utomlands nu men kommer att dyka upp igen förr eller senare.”
”Okej.”
”Min uppdragsgivare vill ha ett enskilt och ostört samtal med henne. Hon måste alltså levereras levande. Förslagsvis till den där lagerlokalen vid Yngern. Sedan behöver vi någon som städar upp efter samtalet. Hon måste försvinna spårlöst.”
”Det ska vi nog kunna ordna. Hur vet vi när hon kommer hem igen?”
”Jag kommer att meddela dig när det blir aktuellt.”
”Pröjs?”
”Vad sägs om tio lakan allt som allt? Det är ett ganska enkelt jobb. Åk in till Stockholm, plocka upp henne, leverera henne till mig.”
De skakade hand igen.
Vid det andra besöket på Lundagatan slog sig Lisbeth ned i den noppiga soffan och funderade. Hon måste fatta en del strategiska beslut och ett av dessa innebar att bestämma sig för om hon skulle behålla lägenheten eller inte.
Hon tände en cigarett, blåste rök upp mot taket och askade i en tom Coca-Cola-burk.
Hon hade ingen orsak att älska lägenheten. Hon hade flyttat in där med sin mamma och sin syster då hon var 4 år. Hennes mamma hade bott i vardagsrummet medan hon och Camilla hade delat på det lilla sovrummet. Då hon var 12 år och Allt Det Onda hade hänt hade hon först flyttats till en barnklinik och därefter, då hon fyllde 15, till olika fosterfamiljer. Lägenheten hade varit uthyrd i andra hand av hennes gode man, Holger Palmgren, som också hade sett till att den gick tillbaka till henne då hon fyllde 18 år och behövde tak över huvudet.
Lägenheten hade varit en fast punkt i hennes tillvaro under större delen av hennes liv. Fastän hon inte behövde lägenheten längre ogillade hon tanken att bara överge den. Det skulle innebära att främmande människor skulle trampa omkring på hennes golv.
Det logistiska problemet bestod i att all hennes offentliga post – i den mån hon nu alls fick post – gick till adressen på Lundagatan. Om hon sa upp lägenheten var hon tvungen att skaffa en annan adress. Lisbeth Salander ville inte vara en offentlig människa som bokfördes i olika register. Hon hade en paranoikers känsloregister och ingen större orsak att lita på myndigheter eller någon annan heller för den delen.
Hon tittade ut genom fönstret och såg brandväggen på bakgården som hon hade sett i hela sitt liv. Hon kände sig plötsligt lättad över beslutet att lämna lägenheten. Hon hade aldrig känt sig trygg där. Varje gång hon hade svängt in på Lundagatan och närmat sig sin port – nykter eller i aldrig så berusat tillstånd – hade hon varit uppmärksam på omgivningen, på parkerade bilar eller på förbipasserande. Hon var på goda grunder övertygad om att någonstans därute fanns människor som ville henne illa, och det var mest sannolikt att de människor som ville henne illa skulle angripa henne då hon kom eller gick från sin bostad.
Attackerna hade dock lyst med sin frånvaro. Det innebar inte att hon slappnade av. Adressen på Lundagatan var känd i vartenda offentligt register och under alla år hade hon aldrig haft resurser för att höja säkerheten till mer än att ständigt vara vaksam. Nu var situationen annorlunda. Hon ville absolut inte att någon skulle känna till hennes nya adress vid Mosebacke. Hennes instinkt manade henne att förbli så anonym som möjligt.
Men det löste inte problemet med vad hon skulle göra av lägenheten. Hon grubblade en stund och tog därefter fram mobiltelefonen och ringde till Mimmi.
”Hej, det är jag.”
”Hej Lisbeth. Du menar att du hör av dig redan efter en vecka den här gången?”
”Jag är på Lundagatan.”
”Okej.”
”Jag undrar om du har lust att överta lägenheten?”
”Överta?”
”Du bor i en skokartong.”
”Jag trivs här. Ska du flytta?”
”Jag har redan flyttat. Lägenheten står tom.”
Mimmi tvekade i andra änden av luren.
”Och du undrar om jag vill överta den. Lisbeth, jag har inte råd.”
”Det är en bostadsrätt som är helt betald. Avgiften till föreningen är på 1 480 i månaden, vilket förmodligen är mindre än du betalar för skokartongen. Och avgiften är betald ett år framåt.”
”Men tänker du sälja? Jag menar, den måste vara värd en bra bit över en miljon.”
”Drygt en och en halv om jag ska tro bostadsannonserna.”
”Jag har inte råd.”
”Jag tänker inte sälja. Du kan flytta in här i kväll, du kan bo här hur länge du vill och du behöver inte betala hyra på ett år. Jag får inte hyra ut i andra hand men jag kan skriva in dig i kontraktet som min sambo så slipper du trassel med föreningen.”
”Men Lisbeth – friar du?” skrattade Mimmi.
Lisbeth var gravallvarlig.
”Jag har ingen nytta av lägenheten och jag vill inte sälja.”
”Du menar att jag kan bo där gratis, typ. Menar du allvar?”
”Ja.”
”Hur länge då?”
”Hur länge du vill. Är du intresserad?”
”Självklart. Jag får inte erbjudanden om en gratis lägenhet mitt på Söder varje dag.”
”Det finns en hake.”
”Jag antog det.”
”Du får bo här hur länge du vill men jag kommer fortfarande att vara skriven här och få min post hit. Allt du behöver göra är att ta hand om posten åt mig och höra av dig om det kommer något som är av intresse.”
”Lisbeth, du är den knäppaste tjej jag känner. Vad sysslar du egentligen med? Var ska du bo?”
”Vi kan ta det sedan”, svarade Lisbeth undvikande.
De kom överens om att mötas senare under eftermiddagen så att Mimmi kunde titta på lägenheten ordentligt. När hon avslutat samtalet kände sig Lisbeth genast mycket bättre till mods. Hon tittade på sitt armbandsur och konstaterade att hon hade gott om tid innan Mimmi skulle komma över. Hon lämnade lägenheten och promenerade ned till Handelsbanken på Hornsgatan där hon tog en kölapp och tålmodigt väntade på sin tur.