Erika Berger var medveten om att hon tillhörde en krets av människor vars val av livsstil troligen inte skulle gå hem hos kristna husmorsföreningen i Skövde. Det bekymrade henne inte. Redan som tonåring hade hon beslutat sig för att vad hon gjorde i sängen och hur hon valde att leva sitt liv inte angick någon annan än henne. Men det irriterade henne att så många av hennes bekanta i alla fall tisslade och tasslade om hennes förhållande till Mikael Blomkvist och alltid bakom hennes rygg.
Mikael var man. Han kunde gå från säng till säng utan att någon höjde på ögonbrynen. Hon var kvinna och det faktum att hon hade en enda älskare och detta med sin mans goda minne – och att hon dessutom varit sin älskare trogen i tjugo år – resulterade i de mest intressanta middagskonversationer.
Fuck you all. Hon funderade en stund och lyfte därefter luren för att ringa sin man.
”Hej älskling. Vad gör du?”
”Skriver.”
Greger Backman var inte bara konstnär; han var framför allt docent i konsthistoria och författare till ett flertal böcker i ämnet. Han deltog ofta i den offentliga debatten och han anlitades av stora arkitektföretag. Det senaste året hade han arbetat på en bok om vikten av konstnärlig utsmyckning av byggnader och varför människor trivdes i vissa byggnader och inte alls i andra. Boken hade börjat arta sig till en hatskrift om funktionalismen som (misstänkte Erika) nog skulle skapa en viss oro på den estetiska debattmarknaden.
”Hur går det?”
”Bra. Det flyter. Du då?”
”Jag är precis klar med senaste numret. Det ska till tryckeriet på torsdag.”
”Grattis.”
”Jag är helt tom.”
”Det låter som om du har något i tankarna.”
”Har du planerat något i kväll eller skulle du bli hemskt missnöjd om jag inte kommer hem i natt?”
”Hälsa Blomkvist att han utmanar ödet”, sa Greger.
”Jag tror inte han bryr sig.”
”Okej. Hälsa honom att du är en häxa som inte går att tillfredsställa och att han kommer att åldras i förtid.”
”Det vet han redan om.”
”I så fall återstår bara för mig att begå självmord. Jag kommer att skriva till dess att jag somnar. Ha så kul.”
De sa hejdå och därefter ringde Erika till Mikael. Han befann sig hemma hos Dag Svensson och Mia Bergman i Enskede och höll just på att avrunda en diskussion om några intrikata detaljer i Dags bok. Hon undrade om han var upptagen för natten eller om han kunde tänka sig att ge massage till en ömmande rygg.
”Du har nycklar”, sa Mikael. ”Känn dig som hemma.”
”Det ska jag”, svarade hon. ”Vi syns om någon timme.”
Det tog henne tio minuter att promenera till Bellmansgatan. Hon klädde av sig och duschade och gjorde espresso i Mikaels apparat. Sedan kröp hon ned i Mikaels säng och väntade naken och förväntansfullt.
Den optimala tillfredsställelsen för henne skulle förmodligen vara en trekant med hennes man och Mikael Blomkvist, vilket med nära nog hundraprocentig säkerhet aldrig skulle förverkligas. Problemet var att Mikael var så straight att hon retfullt brukade beskylla honom för att vara homofob. Han hade noll intresse av män. Man kunde tydligen inte få allt här i världen.
Den blonde jätten rynkade irriterat ögonbrynen medan han försiktigt rattade bilen i drygt femton kilometer i timmen längs en så uselt underhållen skogsväg att han för en kort stund trodde att han feltolkat färdbeskrivningen. Det hade precis börjat skymma när vägen vidgade sig och han äntligen skymtade stugan. Han parkerade och slog av motorn och såg sig omkring. Han hade drygt femtio meter kvar.
Han befann sig i närheten av Stallarholmen, inte alls långt från Mariefred. Det var en enkel stuga från 1950-talet placerad mitt ute i skogen. Mellan några träd kunde han skymta en ljusare strimma av is på Mälaren.
Han kunde för sitt liv inte begripa varför någon skulle vilja tillbringa sin fritid i en isolerad skogsdunge. Han kände sig plötsligt obehaglig till mods när han stängde bildörren bakom sig. Skogen kändes hotfull och påträngande. Han kände sig iakttagen. Han började promenera mot gårdsplanen men hörde plötsligt ett prasslande som fick honom att tvärstanna.
Han stirrade ut i skogen. Det var tyst och vindstilla i kvällningen. Han blev stående i två minuter med nerverna på helspänn innan han i ögonvrån skymtade en skepnad som försiktigt rörde sig mellan träden. När han fokuserade blicken stod skepnaden absolut stilla ungefär trettio meter in i skogen och stirrade på honom.
Den blonde jätten kände en vag panik. Han försökte urskilja detaljer. Han såg ett dunkelt knotigt ansikte. Varelsen tycktes vara en dvärg, ungefär en meter hög, och var kamouflageklädd i något som påminde om en dräkt av grankvistar och mossa. En bayersk skogstomte? En irländsk leprechaun? Hur farliga var de?
Den blonde jätten höll andan. Han kände nackhåren resa sig.
Sedan blinkade han kraftigt och ruskade på huvudet. När han åter tittade hade varelsen flyttat sig ungefär tio meter till höger. Det fanns ingenting där. Han visste att han inbillade sig. Ändå kunde han så tydligt urskilja varelsen bland träden. Den rörde sig plötsligt och kom närmare. Den tycktes röra sig snabbt och ryckigt i en halvcirkel för att komma i anfallsposition.
Den blonde jätten hastade fram den sista biten till stugan. Han knackade aningen för hårt och aningen för angeläget på dörren. Så fort han hörde ljudet av mänskliga rörelser från stugan sjönk paniken undan. Han sneglade över axeln. Det fanns ingenting där.
Men han andades ut först då dörren öppnades. Advokat Nils Bjurman hälsade artigt och bad honom kliva in.
Miriam Wu pustade ut då hon kom upp efter att ha släpat ned den sista sopsäcken med Lisbeth Salanders kvarvarande ägodelar till grovsoprummet i källaren. Lägenheten var kliniskt ren och doftade av såpa, målarfärg och nybryggt kaffe. Det sistnämnda svarade Lisbeth för. Hon satt på en pall och betraktade tankfullt den nakna lägenheten där gardiner, mattor, rabattkuponger på kylskåpet och hennes vanliga bråte i hallen på något magiskt sätt hade försvunnit. Hon förundrades över hur stor lägenheten kändes.
Miriam Wu och Lisbeth Salander hade inte samma smak vare sig i fråga om kläder, inredning eller intellektuell stimulans. Rättelse: Miriam Wu hade smak och bestämda åsikter om hur hon ville att hennes bostad skulle se ut, vilka möbler hon ville ha och vilka kläder som var gångbara. Lisbeth Salander hade överhuvudtaget ingen smak, ansåg Mimmi.
Efter att hon hade kommit över och inspekterat Lisbeths lägenhet på Lundagatan med en spekulants ögon hade de resonerat sinsemellan och Mimmi hade konstaterat att det mesta måste bort. Särskilt den eländiga smutsbruna soffan i vardagsrummet. Ville Lisbeth behålla något? Nej. Därefter hade Mimmi tillbringat några heldagar och några timmar varje kväll i två veckors tid med att slänga gamla containermöbler, rensa rent i skåp, skura, skrubba badkaret och måla om väggar i kök, vardagsrum, sovrum och hall och lacka parketten i vardagsrummet.
Lisbeth hade inget intresse av sådana övningar men hade kommit över vid något tillfälle och fascinerat granskat Mimmi. När allt var klart var lägenheten tom så när som på ett litet skamfilat köksbord i massivt trä som Mimmi ämnade slipa upp och lacka om, två stadiga pallar som Lisbeth hade lagt beslag på i samband med en vindsröjning i huset och en robust golvhylla i vardagsrummet som Mimmi ansett att hon eventuellt kunde göra någonting av.
”Jag flyttar in i helgen. Är du säker att du inte ångrar dig?”
”Jag behöver inte lägenheten.”
”Men det är en kanonlägenhet. Jag menar, det finns större och bättre lägenheter, men den ligger mitt på Söder och hyran är ju ingenting. Lisbeth, du går miste om en förmögenhet om du inte säljer.”