”Jag har pengar så att jag klarar mig.”
Mimmi tystnade, osäker på hur hon skulle tolka Lisbeths knapphändiga kommentarer.
”Var ska du bo?”
Lisbeth svarade inte.
”Kan man komma och hälsa på dig?”
”Inte just nu.”
Lisbeth öppnade sin axelväska och plockade fram papper som hon sköt över till Mimmi.
”Jag har ordnat kontrakt med bostadsrättsföreningen. Det enklaste är att anteckna dig som min sambo och att jag säljer halva lägenheten till dig. Köpesumman är på en krona. Du måste underteckna kontraktet.”
Mimmi tog emot pennan och skrev namnteckning och födelsedata på kontraktet.
”Är det allt?”
”Det är allt.”
”Lisbeth, jag har i och för sig alltid ansett att du är lite knäpp, men inser du att du just nu har skänkt bort hälften av den här lägenheten till mig? Jag vill gärna ha lägenheten, men jag vill inte hamna i en situation då du plötsligt ångrar dig och det blir tjafs mellan oss.”
”Det kommer aldrig att bli tjafs. Jag vill att du bor här. Det känns bra för mig.”
”Men gratis? Utan ersättning? Du är inte klok.”
”Du håller rätt på min post. Det är villkoret.”
”Det tar mig säkert fyra sekunder i veckan. Tänker du komma över någon gång emellanåt för att ha sex?”
Lisbeth fixerade Mimmi med blicken. Hon var tyst en stund.
”Det vill jag gärna, men det ingår inte i kontraktet. Du kan nobba när du vill.”
Mimmi suckade.
”Och jag som just började se fram emot att få känna mig som en kept woman. Du vet, någon som håller mig med lägenhet och pröjsar min hyra och kommer smygandes någon gång då och då för att rumla runt i sängen.”
De satt tysta en stund. Sedan reste sig Mimmi beslutsamt och gick in i vardagsrummet och släckte den nakna taklampan.
”Kom hit.”
Lisbeth följde efter henne.
”Jag har aldrig haft sex på golvet i en nymålad lägenhet där det inte finns en möbel. Jag såg en film med Marlon Brando en gång om ett par i Paris som gjorde det.”
Lisbeth sneglade på golvet.
”Jag vill leka. Har du lust?”
”Jag har nästan alltid lust.”
”I kväll tänker jag vara en dominerande bitch. Jag bestämmer. Klä av dig.”
Lisbeth log ett skevt leende. Hon klädde av sig. Det tog minst tio sekunder.
”Lägg dig på golvet. På mage.”
Lisbeth gjorde som Mimmi kommenderade. Parketten var kylig och hennes hud knottrades omedelbart. Mimmi använde Lisbeths t-tröja med texten You have the right to remain silent till att binda hennes händer på ryggen.
Lisbeth gjorde reflektionen att det var på ett snarlikt sätt som advokat Nils Jävla Gubbslemmet Bjurman hade fängslat henne drygt två år tidigare.
Där upphörde likheterna.
Tillsammans med Mimmi kände Lisbeth bara lustfylld förväntan. Hon var villigt följsam när Mimmi vältrade över henne på rygg och särade hennes ben. Hon betraktade henne i dunklet när hon drog av sig sin egen t-tröja och fascinerades av hennes mjuka bröst. Sedan knöt Mimmi sin t-tröja som ögonbindel över Lisbeths ansikte. Hon hörde frasandet av kläder. Några sekunder senare kände hon Mimmis tunga på sin mage och hennes fingrar på insidan av låren. Hon var mer upphetsad än hon varit på länge. Hon blundade hårt under ögonbindeln och överlät åt Mimmi att bestämma takten.
8
Måndag 14 februari – Lördag 19 februari
Dragan Armanskij tittade upp då han hörde den lätta knackningen på dörrposten och såg Lisbeth Salander i dörröppningen. Hon balanserade två muggar från kaffeautomaten. Han lade långsamt ned pennan och sköt rapporten ifrån sig.
”Hej”, sa hon.
”Hej”, svarade Armanskij.
”Det här är ett vänskapsbesök”, sa hon. ”Får jag komma in?”
Dragan Armanskij blundade en sekund. Sedan pekade han på besöksstolen. Han sneglade på klockan. Den var halv sju på kvällen. Lisbeth Salander gav honom den ena muggen och slog sig ned. De mönstrade varandra en stund.
”Mer än ett år”, sa Dragan.
Lisbeth nickade.
”Är du arg?”
”Borde jag vara arg?”
”Jag sa inte adjö.”
Dragan putade med läpparna. Han var chockad, men samtidigt lättad över beskedet att Lisbeth Salander åtminstone inte var död. Han kände plötsligt också en våldsam irritation och trötthet.
”Jag vet inte vad jag ska säga”, svarade han. ”Du har ingen plikt att rapportera vad du sysslar med till mig. Vad vill du?”
Hans röst blev kyligare än han hade avsett.
”Jag vet inte riktigt. Jag vill nog mest säga hej.”
”Behöver du jobb? Jag tänker inte anlita dig fler gånger.”
Hon skakade på huvudet.
”Arbetar du någon annanstans?”
Hon skakade på huvudet igen. Hon tycktes försöka formulera ord. Dragan väntade.
”Jag har rest”, sa hon till sist. ”Jag kom tillbaka till Sverige nyligen.”
Armanskij nickade eftertänksamt och granskade henne. Lisbeth Salander hade förändrats. Det fanns en ny sorts … mognad i hennes val av kläder och uppträdande. Och hon hade stoppat bh: n med någonting.
”Du har förändrats. Var har du varit?”
”Lite här och där …”, svarade hon undvikande men fortsatte då hon såg hans irriterade blick.
”Jag åkte till Italien och fortsatte till Mellanöstern och vidare till Hongkong via Bangkok. Jag var ett tag i Australien och Nya Zeeland och hoppade mellan öarna i Stilla havet. Jag var på Tahiti i en månad. Sedan åkte jag genom USA och de senaste månaderna har jag tillbringat i Karibien.”
Han nickade.
”Jag vet inte varför jag inte sa adjö.”
”Därför att du ärligt talat inte bryr dig ett skit om andra människor”, sa Dragan Armanskij sakligt.
Lisbeth Salander bet sig i underläppen. Hon funderade en stund. Det han sa var kanske sant, men hon upplevde ändå anklagelsen som orättvis.
”Det brukar vara så att människor inte bryr sig ett dugg om mig.”
”Skitsnack”, svarade Armanskij. ”Du har ett attitydproblem och du behandlar folk som faktiskt försöker vara dina vänner som skit. Så enkelt är det.”
Tystnad.
”Vill du att jag ska gå?”
”Du gör som du vill. Det har du alltid gjort. Men om du går nu så vill jag aldrig se dig igen.”
Lisbeth Salander var plötsligt rädd. En människa hon faktiskt respekterade höll på att förkasta henne. Hon visste inte vad hon skulle säga.
”Det är två år sedan Holger Palmgren fick sin stroke. Du har inte besökt honom en enda gång”, fortsatte Armanskij obevekligt.
Lisbeth stirrade chockad på Armanskij.
”Lever Palmgren?”
”Du vet alltså inte ens om han lever eller är död.”
”Läkarna sa att han …”
”Läkarna sa en hel del om honom”, avbröt Armanskij. ”Han var mycket illa däran och kunde inte kommunicera med omvärlden. Det senaste året har han repat sig väsentligt. Han har svårt att prata och man måste lyssna uppmärksamt för att förstå vad han säger. Han behöver hjälp med mycket men han kan till och med gå till toaletten på egen hand. Folk som bryr sig om honom hälsar på honom.”
Lisbeth satt som förstummad. Det var hon som hade hittat Palmgren då han fått sin stroke två år tidigare. Hon hade larmat ambulans och läkarna hade skakat på huvudet och konstaterat att prognosen inte var uppmuntrande. Hon hade bosatt sig på sjukhuset den första veckan till dess att en läkare hade sagt att han låg i koma och att det var ytterst osannolikt att han skulle vakna igen. I det ögonblicket hade hon slutat oroa sig och avskrivit honom från sitt liv. Hon hade rest sig och lämnat sjukhuset utan att titta tillbaka. Och uppenbarligen utan att kontrollera fakta.
Hon rynkade ögonbrynen. Hon hade fått advokat Nils Bjurman på halsen i den vevan och han hade slukat en hel del av hennes uppmärksamhet. Men ingen, inte ens Armanskij hade berättat för henne att Palmgren levde, än mindre att han kanske var på bättringsvägen. Själv hade hon inte ens reflekterat över den möjligheten.