Hon kände plötsligt tårar i ögonen. Aldrig tidigare i sitt liv hade hon känt sig som en ynklig egoistisk skit. Och aldrig tidigare hade hon fått en så rasande lågmäld utskällning. Hon sänkte huvudet.
De satt i tystnad en stund. Det var Armanskij som bröt den.
”Hur har du det?”
Lisbeth ryckte på axlarna.
”Hur försörjer du dig. Har du arbete?”
”Nej, jag har inget arbete och jag vet inte vad jag vill jobba med. Men jag har pengar så jag klarar mig.”
Armanskij granskade henne med forskande ögon.
”Jag kom bara förbi för att hälsa på … jag söker inte jobb. Jag vet inte … jag kanske skulle vilja göra jobb åt dig i alla fall om du har behov av mig någon gång, men då måste det vara något som intresserar mig.”
”Jag antar att du inte vill berätta vad som hände uppe i Hedestad i fjol.”
Lisbeth satt tyst.
”Någonting hände. Martin Vanger körde ihjäl sig efter att du varit här nere och lånat övervakningsutrustning och någon hotat er till livet. Och hans syster uppstod från de döda. Det var milt sagt en sensation.”
”Jag har lovat att inte berätta.”
Armanskij nickade.
”Och jag antar att du inte heller vill berätta något för mig om vilken roll du spelade i Wennerströmaffären.”
”Jag hjälpte Kalle Blomkvist med research.” Hennes röst var plötsligt betydligt kyligare. ”Det var allt. Jag vill inte bli inblandad.”
”Mikael Blomkvist har sökt dig med ljus och lykta. Han har hört av sig minst en gång i månaden och frågat om jag hört något från dig. Han bryr sig också.”
Lisbeth förblev tyst men Armanskij noterade att hennes mun förvandlades till ett stramt streck.
”Jag vet inte om jag tycker om honom”, fortsatte Armanskij. ”Men han bryr sig faktiskt också om dig. Jag träffade honom en gång i höstas. Han ville inte heller prata om Hedestad.”
Lisbeth Salander ville inte diskutera Mikael Blomkvist.
”Jag kom bara förbi för att säga hej och berätta att jag är tillbaka i stan. Jag vet inte om jag kommer att stanna. Det här är mitt mobilnummer och min nya e-postadress om du behöver nå mig.”
Hon gav Armanskij en lapp och reste sig. Han tog emot. Hon var framme vid dörren då han ropade efter henne.
”Vänta en sekund. Vad ska du göra?”
”Jag ska gå och hälsa på Holger Palmgren.”
”Okej. Men jag menar … vad ska du jobba med?”
Hon betraktade honom eftertänksamt.
”Jag vet inte.”
”Du måste ju försörja dig.”
”Jag sa ju att jag har så att jag klarar mig.”
Armanskij lutade sig bakåt och funderade. När det gällde Lisbeth Salander var han aldrig riktigt säker på hur han skulle tolka hennes ord.
”Jag har varit så irriterad på ditt försvinnande att jag nästan bestämt mig för att inte anlita dig igen.” Han gjorde en grimas. ”Du är så opålitlig. Men du är en fruktansvärt bra researcher. Jag kanske har ett jobb på gång som skulle passa dig.”
Hon skakade på huvudet. Men hon återvände till hans skrivbord.
”Jag vill inte ha jobb av dig. Jag menar, jag behöver inga pengar. Jag menar allvar. Jag är ekonomiskt oberoende.”
Dragan Armanskij rynkade ögonbrynen i en tvivlande gest. Till sist nickade han.
”Okej, du är ekonomiskt oberoende, vad det nu betyder. Jag tar dig på orden. Men om du behöver jobb …”
”Dragan, du är den andra människa jag hälsar på sedan jag kom hem. Jag behöver inte dina pengar. Men i flera år har du varit en av de få personer som jag respekterar.”
”Okej. Men alla människor måste försörja sig.”
”Ledsen, men jag är inte längre intresserad av att göra personundersökningar åt dig. Hör av dig om du verkligen stöter på ett problem.”
”Vilken sorts problem?”
”Problem av det slag som du inte kan få rätsida på. Om du kör fast och inte vet vad du ska göra. Om jag ska jobba åt dig så måste du komma med något som intresserar mig. Kanske på den operativa sidan.”
”Operativa sidan? Du? Som försvinner spårlöst när det passar dig.”
”Skitsnack. Jag har aldrig någonsin missat ett jobb som jag sagt ja till.”
Dragan Armanskij betraktade henne hjälplöst. Begreppet operativ enhet var jargong, men det handlade om fältarbete. Det kunde handla om allt från livvaktsskydd till speciella bevakningsuppdrag för konstutställningar. Hans operativa personal var trygga och stabila veteraner, ofta med en bakgrund inom polisen. Dessutom var nittio procent av dem män. Lisbeth Salander var den diametrala motsatsen till alla de kriterier han hade formulerat för personalen på de operativa enheterna på Milton Security.
”Nja …”, sa han tveksamt.
”Du behöver inte anstränga dig. Jag tar bara jobb som jag är intresserad av, så chansen att jag säger nej är stor. Hör av dig om du får ett riktigt knepigt problem. Jag är bra på gåtor.”
Hon vände på klacken och försvann ut genom dörren. Dragan Armanskij skakade på huvudet. Hon är knäpp. Hon är faktiskt knäpp.
I nästa sekund var Lisbeth Salander tillbaka i dörröppningen.
”Förresten … Du har haft två grabbar som ägnat en månad åt att skydda den där skådespelerskan Christine Ruterford från tokstollen som skriver anonyma hotbrev. Ni tror att det är ett insiderjobb eftersom brevskrivaren känner till så många detaljer i hennes liv.”
Dragan Armanskij stirrade på Lisbeth Salander. Det gick en elektrisk stöt genom honom. Hon gjorde det igen. Hon slängde ur sig en replik om ett ämne som hon absolut inte kunde veta ett dugg om. Hon kunde inte veta.
”Ja …?”
”Glöm det. Det är en fejk. Det är hon själv och hennes pojkvän som skrivit breven för att väcka uppmärksamhet. Hon kommer att få ett nytt brev de närmaste dagarna och de kommer att läcka till massmedia nästa vecka. Risken är stor att hon anklagar Miltons för att ha läckt. Stryk henne från listan med klienter.”
Innan Dragan Armanskij hann säga något hade hon försvunnit. Han stirrade på den tomma dörröppningen. Hon kunde inte rimligen veta ett dugg om fallet. Hon måste ha en insider på Miltons som läckte information och höll henne uppdaterad. Men bara fyra fem personer på Miltons hade kunskap om ärendet – Armanskij själv, den operative chefen och det fåtal personer som utredde hotelserna … och det var etablerade och stabila proffs. Armanskij gnuggade sig på hakan.
Han tittade ned på skrivbordet. Mappen med fallet Ruterford låg inlåst i hans skrivbordslåda. Kontoret var larmat. Han sneglade på klockan igen och konstaterade att Harry Fransson, chefen för tekniska avdelningen, hade gått för dagen. Han startade mailprogrammet i datorn och skickade ett meddelande där han bad Fransson komma upp till hans kontor nästa dag och installera en dold övervakningskamera.
Lisbeth Salander promenerade raka vägen hem till Mosebacke. Hon skyndade på stegen med en känsla av att det brådskade.
Hon ringde Södersjukhuset och lyckades efter en stunds tragglande i olika telefonväxlar lokalisera Holger Palmgren. Sedan fjorton månader tillbaka befann han sig på Erstavikens rehabiliteringshem i Älta. Hon såg plötsligt Äppelviken framför sig. Då hon ringde fick hon beskedet att han sov men att hon gärna kunde besöka honom nästa dag.
Lisbeth tillbringade kvällen med att vandra fram och tillbaka i sin lägenhet. Hon kände sig obehaglig till mods. Hon gick och lade sig tidigt och somnade nästan omedelbart. Hon vaknade sju, duschade och åt frukost på 7-Eleven. Vid åttatiden promenerade hon till biluthyrningsfirman vid Ringvägen. Jag måste skaffa en egen bil. Hon hyrde samma Nissan Micra som hon kört till Äppelviken några veckor tidigare.
Hon kände en plötslig nervositet då hon parkerade vid behandlingshemmet men tog mod till sig och gick in till receptionen där hon bad att få träffa Holger Palmgren.