En kvinna i receptionen med namnskylten Margit konsulterade sina papper och förklarade att han befann sig på sjukgymnastik och inte skulle vara tillgänglig förrän efter elva. Lisbeth kunde slå sig ned i väntrummet eller återkomma senare. Hon gick tillbaka till parkeringsplatsen och satte sig i bilen och rökte tre cigaretter medan hon väntade. Klockan elva gick hon åter in till receptionen. Hon anvisades att gå till matsalen, genom korridoren till höger och därefter till vänster.
Hon stannade i dörröppningen och såg Holger Palmgren i en halvtom matsal. Han satt med ansiktet mot henne men fokuserade all sin uppmärksamhet på en tallrik. Han höll gaffeln i ett klumpigt grepp med hela näven och styrde koncentrerat maten till sin mun. Ungefär var tredje gång misslyckades han och tappade innehållet.
Han var hopsjunken och såg ut att ha blivit hundra år gammal. Hans ansikte var märkligt stelt. Han satt i rullstol. Det var först i det ögonblicket som Lisbeth Salander förstod att han faktiskt levde och att Armanskij inte hade ljugit för henne.
Holger Palmgren svor tyst medan han för tredje gången försökte samla ihop en portion makaronipudding på gaffeln. Han accepterade att han inte kunde gå ordentligt och att det fanns mycket han var oförmögen att göra. Men han avskydde att inte kunna äta ordentligt och att han stundom dreglade som ett spädbarn.
Intellektuellt visste han exakt hur han skulle göra. Sätta ned gaffeln i rätt vinkel, skjuta fram, lyfta och styra till munnen. Men det var något problem med själva koordinationen. Handen tycktes leva ett eget liv. När han beordrade lyft sköt handen långsamt åt sidan. När han styrde mot munnen ändrade handen riktning i sista stund och styrde mot kinden eller hakan.
Men han visste också att rehabiliteringen gav resultat. Så sent som sex månader tidigare hade handen skakat så kraftigt att han inte kunde få i sig en enda tugga. Nu gick måltiderna visserligen långsamt, men han åt i alla fall på egen hand. Han tänkte inte ge upp förrän han återigen hade full kontroll över sina lemmar.
Han sänkte gaffeln för att ta en ny tugga då en hand sköt fram snett bakifrån och milt tog besticket ifrån honom. Han såg handen plocka upp en portion av makaronipuddingen och lyfta maten. Han kände omedelbart igen den smala dockliknande näven och vred huvudet och mötte Lisbeth Salanders ögon mindre än en decimeter från sitt ansikte. Hennes blick var avvaktande. Hon verkade ängslig.
En lång stund satt Palmgren orörlig och stirrade på hennes ansikte. Hans hjärta bultade plötsligt på ett helt orimligt sätt. Sedan öppnade han munnen och tog emot maten.
Hon matade honom tugga för tugga. I vanliga fall avskydde Palmgren att bli assisterad vid matbordet, men han förstod Lisbeth Salanders behov. Det handlade inte om att han var ett hjälplöst kolli. Hon matade honom som en gest av ödmjukhet – i hennes fall en synnerligen ovanlig åkomma. Hon gjorde lagom stora portioner och väntade till dess att han hade tuggat färdigt. När han pekade på mjölkglaset med sugröret höll hon lugnt upp det så att han kunde dricka.
De växlade inte ett ord med varandra under hela måltiden. När han hade svalt den sista tuggan lade hon ned gaffeln och såg frågande på honom. Han skakade på huvudet. Nej, jag vill inte ha påfyllning.
Holger Palmgren lutade sig bakåt i rullstolen och tog ett djupt andetag. Lisbeth lyfte servetten och torkade honom om munnen. Han kände sig plötsligt som en maffiaboss i en amerikansk film där en capo di tutti capi visade sin vördnad. Han såg framför sig hur hon skulle kyssa hans hand och log åt den befängda fantasin.
”Tror du man kan få en kopp kaffe på det här stället?” frågade hon.
Han sluddrade. Hans läppar och tunga ville inte forma ljuden korrekt.
”Sverigbrd runt hrnt.” Serveringsbord runt hörnet.
”Vill du ha? Mjölk utan socker som tidigare?”
Han nickade. Hon städade bort brickan och återkom efter någon minut med två kaffekoppar. Han noterade att hon drack svart kaffe, vilket var ovanligt. Han log när han såg att hon hade sparat sugröret från mjölkglaset till hans kaffekopp. De satt tysta. Holger Palmgren ville säga tusen saker men förmådde inte formulera en stavelse. Däremot möttes deras ögon gång på gång. Lisbeth Salander såg fasansfullt skuldmedveten ut. Till sist bröt hon tystnaden.
”Jag trodde att du var död”, sa hon. ”Jag visste inte att du levde. Hade jag vetat skulle jag aldrig ha … jag skulle ha hälsat på dig för länge sedan.”
Han nickade.
”Förlåt mig.”
Han nickade igen. Han log. Hans leende var snett, en krökning av läpparna.
”Du låg i koma och läkarna sa att du skulle dö. De trodde att du skulle dö inom något dygn och jag gick bara därifrån. Jag är ledsen. Förlåt.”
Han lyfte sin hand och lade den på hennes lilla näve. Hon fattade hans hand i ett fast grepp och andades ut.
”Tu hr rit rschunnen.” Du har varit försvunnen.
”Du har pratat med Dragan Armanskij?”
Han nickade.
”Jag har rest. Jag var tvungen att ge mig av. Jag sa inte adjö till någon utan åkte bara. Har du varit orolig?”
Han skakade på huvudet.
”Du behöver aldrig någonsin oroa dig för mig.”
”Jag hr ldrg rit orlg. Du klar… klar tig lltd. Men Armshij var orogl.” Jag har aldrig varit orolig för dig. Du klarar dig alltid. Men Armanskij var orolig.
Hon log för första gången och Holger Palmgren slappnade av. Det var hennes vanliga skeva leende. Han granskade henne, jämförde sin minnesbild av henne med den flicka han såg framför sig. Hon hade förändrats. Hon var hel och ren och välklädd. Hon hade tagit bort ringen i läppen och … hmm … hennes getingtatuering på halsen var också borta. Hon såg vuxen ut. Han skrattade för första gången på många veckor. Det lät som en hostattack.
Lisbeth log ännu skevare och kände plötsligt en värme som hon inte känt på länge fylla hennes hjärta.
”Du r klrt dg brrr.” Du har klarat dig bra. Han pekade på hennes kläder. Hon nickade.
”Jag klarar mig utmärkt.”
”R den nye frvaltren?” Hur är den nye förvaltaren?
Holger Palmgren såg Lisbeths ansikte mörkna. Hennes mun stramade plötsligt en aning. Hon tittade på honom med troskyldiga ögon.
”Han är okej … jag kan hantera honom.”
Palmgrens ögonbryn drog ihop sig till ett frågetecken. Lisbeth såg sig omkring i matsalen och bytte ämne.
”Hur länge har du varit här?”
Palmgren var inte tappad bakom en vagn. Han hade haft en stroke och hade svårt att prata och koordinera sina rörelser, men hans förståndsgåvor var intakta och hans radar noterade omedelbart en falsk ton i Lisbeth Salanders röst. Under de år han hade känt henne hade han kommit till insikt om att hon aldrig någonsin direkt ljög för honom men att hon inte alltid var helt öppenhjärtig. Hennes sätt att ljuga för honom bestod i att avleda uppmärksamheten. Det var uppenbarligen något problem med hennes nye förvaltare. Vilket inte förvånade Holger Palmgren.
Plötsligt kände han djup ånger. Hur många gånger hade han inte tänkt kontakta sin kollega Nils Bjurman för att undersöka hur Lisbeth Salander hade det men avstått? Och varför hade han inte tagit itu med hennes omyndighetsförklaring medan han fortfarande hade kraft? Han visste varför – han hade egoistiskt velat hålla kvar sin kontakt med henne levande. Han älskade den jävla besvärliga ungen som om hon var den dotter han aldrig fått och han ville ha en anledning att behålla relationen. Dessutom var det för besvärligt och för tungt för ett kolli på ett vårdhem att börja arbeta när han hade svårt att ens öppna gylfen då han stapplade till toaletten. Han kände det som om det i själva verket var han som hade svikit Lisbeth Salander. Men hon överlever alltid … Hon är den mest kompetenta människa jag någonsin träffat.
”Tsrt.”
”Jag förstod inte.”
”Tngsrätt.”
”Tingsrätten? Vad menar du?”