”Mste hva din o…oo…oomdghtsfrk…”
Holger Palmgrens ansikte blev rött och förvridet då han inte kunde formulera orden. Lisbeth lade en hand på hans arm och pressade varligt.
”Holger … oroa dig inte för mig. Jag har planer på att ta itu med min omyndighetsförklaring den närmaste tiden. Det är inte ditt jobb längre att oroa dig, men det är inte osannolikt att jag kommer att behöva din hjälp. Är det okej? Kan du vara min advokat om jag behöver dig?”
Han skakade på huvudet.
”Fr gmal.” Han knackade med en knoge mot bordsytan. ”Dumm…gbbe.”
”Ja, du är en jävla dum gubbtjuv om du har den attityden. Jag behöver en advokat. Jag vill ha dig. Du kanske inte kan hålla en slutplädering i rätten men du kan ge mig råd när det är dags. Okej.”
Han skakade på huvudet igen. Sedan nickade han.
”Rbt?”
”Jag förstår inte.”
”Vad rbetr du md? Nte Rmskich.” Vad arbetar du med? Inte Armanskij.
Lisbeth tvekade en minut medan hon funderade hur hon skulle förklara sin livssituation. Det blev komplicerat.
”Holger, jag jobbar inte längre åt Armanskij. Jag behöver inte längre jobba åt honom för att försörja mig. Jag har egna pengar och mår bra.”
Palmgrens ögonbryn drog återigen ihop sig.
”Jag kommer att besöka dig många gånger från och med nu. Jag ska berätta för dig … men låt oss inte stressa. Just nu vill jag göra något annat.”
Hon böjde sig ned och lyfte upp en väska på bordet och plockade upp ett schackbräde.
”Jag har inte fått sopa banan med dig på två år.”
Han resignerade. Hon hade något fuffens för sig som hon inte ville berätta om. Han var övertygad om att han skulle ha invändningar, men han litade tillräckligt mycket på henne för att veta att vad hon än sysslade med så var det möjligen Juridiskt Tveksamt, men inget brott mot Guds Lagar. Till skillnad från flertalet andra var nämligen Holger Palmgren förvissad om att Lisbeth Salander var en genuint moralisk människa. Problemet var att hennes moral inte alltid överensstämde med vad lagen stipulerade.
Hon placerade schackpjäserna framför honom och han insåg med en känsla av chock att det var hans eget bräde. Hon måste ha stulit det från lägenheten efter att han insjuknat. Som ett minne? Hon gav honom vitt. Han var plötsligt lycklig som ett barn.
Lisbeth Salander stannade hos Holger Palmgren i två timmar. Hon hade krossat honom tre gånger då en sköterska avbröt deras smågnabbande vid schackbrädet och förklarade att det var dags för eftermiddagspasset på sjukgymnastiken. Lisbeth plockade ihop schackpjäserna och vek ihop brädet.
”Kan du berätta hur sjukgymnastiken fungerar?” sa hon till sköterskan.
”Det är styrketräning och koordinationsträning. Och vi gör framsteg, eller hur?”
Den sista frågan var riktad till Holger Palmgren. Han nickade.
”Redan nu kan du gå flera meter. Till sommaren kommer du att själv kunna promenera i parken. Är det här din dotter?”
Lisbeth och Holger Palmgrens blickar möttes.
”Sterdotr.” Fosterdotter.
”Vad trevligt att du kommit på besök.” Översättning: Var i helvete har du hållit hus hela den här tiden? Lisbeth ignorerade den underförstådda kritiken. Hon böjde sig fram och kysste honom på kinden.
”Jag kommer och hälsar på dig igen på fredag.”
Holger Palmgren reste sig mödosamt från rullstolen. Hon promenerade med honom till en hiss där deras vägar skildes. Så fort hissdörrarna hade stängt gick hon till receptionen och frågade vem hon kunde tala med som var ansvarig för patienterna och hänvisades till en dr A. Sivarnandan som hon hittade på ett kontor längre ned i korridoren. Hon presenterade sig och förklarade att hon var Holger Palmgrens fosterdotter.
”Jag vill veta hur han mår och vad som kommer att hända med honom.”
Dr A. Sivarnandan slog upp Holger Palmgrens journal och läste de inledande sidorna. Han hade koppärrig hy och en tunn mustasch som irriterade Lisbeth. Till sist tittade han upp. Till hennes förvåning talade han med en tydlig finsk brytning.
”Jag har inga anteckningar om att herr Palmgren har en dotter eller fosterdotter. Faktiskt, hans närmaste släkting tycks vara en 86-årig kusin bosatt i Jämtland.”
”Han tog hand om mig från det att jag var 13 år till dess att han fick sin stroke. Då var jag 24.”
Hon grävde i innerfickan på sin jacka och slängde en penna på skrivbordet framför dr A. Sivarnandan.
”Jag heter Lisbeth Salander. Skriv in mitt namn i hans journal. Jag är den närmaste anhörig han har här i världen.”
”Det är möjligt”, svarade A. Sivarnandan ståndaktigt. ”Men om du är hans närmaste anhörig så har du sannerligen dröjt med att höra av dig. Han har så vitt jag vet bara haft några enstaka besök av en person som inte är släkt med honom men som ska meddelas ifall hans hälsotillstånd försämras eller om han skulle avlida.”
”Det borde vara Dragan Armanskij.”
Dr A. Sivarnandan höjde på ögonbrynen och nickade eftertänksamt.
”Det stämmer. Du känner honom.”
”Du kan ringa honom och verifiera vem jag är.”
”Det behövs inte. Jag tror dig. Jag fick meddelande om att du har suttit och spelat schack med herr Palmgren i två timmar. Men jag kan ändå inte diskutera hans hälsotillstånd med dig utan hans godkännande.”
”Och något sådant tillstånd kommer du aldrig att få av den tjurige jäveln. Han lider nämligen av vanföreställningen att han inte ska belasta mig med sina plågor och att han fortfarande har ett ansvar för mig och inte tvärtom. Så här är det, i två år har jag trott att Palmgren var död. Jag fick veta att han levde i går. Hade jag vetat att han … det är komplicerat att förklara, men jag vill veta vad han har för prognos och om han kommer att bli bra igen.”
Dr A. Sivarnandan lyfte pennan och skrev prydligt in Lisbeth Salanders namn i Holger Palmgrens journal. Han bad om personnummer och telefonnummer.
”Okej, nu är du formellt hans fosterdotter. Det här är kanske inte helt enligt regelboken men med tanke på att du är den första som besöker honom sedan i julas då herr Armanskij tittade förbi … Du har träffat honom i dag och själv kunnat konstatera att han har problem med koordinationen och svårt att tala. Han har haft en stroke.”
”Jag vet. Det var jag som hittade honom och ringde ambulans.”
”Aha. Då ska du veta att han vårdades akut i tre månader. Han var medvetslös en lång period. Oftast vaknar inte patienter ur en sådan koma, men ibland händer det. Han var uppenbarligen inte redo att dö. Han flyttades först till en demensavdelning för kroniskt långtidssjuka som är helt oförmögna att ta hand om sig själva. Mot alla odds visade han tecken på förbättring och flyttades hit till rehabiliteringen för nio månader sedan.”
”Vad har han för framtid?”
Dr A. Sivarnandan slog ut med händerna.
”Har du en kristallkula som är bättre än min? Sanningen – jag har ingen aning. Han kan dö av en hjärnblödning i natt. Eller han kan leva ett relativt normalt liv i tjugo år till. Jag vet inte. Man kan väl säga att det är Gud som avgör.”
”Och om han lever i tjugo år till?”
”Det har varit en mödosam rehabilitering för honom, och det är först de allra senaste månaderna som vi verkligen kunnat notera tydliga förbättringar. För sex månader sedan kunde han ännu inte äta utan hjälp. Så sent som för en månad sedan kunde han knappt resa sig ur sin stol, vilket bland annat beror på att hans muskler förtvinat av allt sängliggande. Nu kan han i alla fall gå hjälpligt korta sträckor.”
”Kommer han att bli bättre?”
”Ja. Till och med väsentligt bättre. Det var den första tröskeln som var svår, men nu noterar vi framsteg varje dag. Han har förlorat nästan två år av sitt liv. Om några månader, till sommaren, hoppas jag att han ska kunna promenera i parken här utanför.”
”Talet?”
”Hans problem är att både talcentrum och hans rörelseförmåga slogs ut. Han var verkligen ett kolli under en lång tid. Sedan dess har han tvingats lära sig att ta kontroll över sin kropp och att prata igen. Han har svårt att komma ihåg vilka ord han ska använda och han måste lära sig orden på nytt. Men samtidigt är det inte som att lära ett barn att tala – han förstår betydelsen av ordet, men han kan inte formulera det. Ge honom ett par månader till så kommer du att märka att hans tal förbättrats jämfört med i dag. Samma sak gäller för orienteringsförmågan. För nio månader sedan hade han svårt att skilja på höger och vänster, eller på upp och ned i hissen.”
Lisbeth Salander nickade eftertänksamt. Hon funderade i två minuter. Hon upptäckte att hon gillade dr A. Sivarnandan med det indiska utseendet och den finska brytningen.
”Vad står A för?” frågade hon plötsligt.
Han tittade roat på henne.
”Anders.”
”Anders?”
”Jag är född i Sri Lanka men adopterades till Åbo då jag bara var några månader gammal.”
”Okej Anders, hur kan jag hjälpa till?”
”Besök honom. Ge honom intellektuell stimulans.”
”Jag kan komma varje dag.”
”Jag vill inte att du ska vara här varje dag. Om han tycker om dig så vill jag att han ska se fram emot dina besök och inte bli uttråkad av dem.”
”Kan någon form av specialistvård förbättra hans odds? Jag betalar vad det kostar.”
Han log plötsligt mot Lisbeth Salander men blev med ens allvarlig.
”Jag är rädd för att det är vi som är specialistvården. Jag önskar förstås att vi hade bättre resurser och att vi slapp alla nedskärningar, men jag försäkrar dig att han får mycket kompetent vård.”
”Och om du inte behövde bry dig om nedskärningarna, vad hade du då kunnat erbjuda honom?”
”Idealet för patienter som Holger Palmgren vore naturligtvis att jag kunde erbjuda honom en personlig tränare på heltid. Men det var länge sedan vi hade den sortens resurser i Sverige.”
”Anställ en.”
”Förlåt?”
”Anställ en personlig tränare till Holger Palmgren. Leta rätt på den bästa du kan hitta. Gör det redan i morgon. Och se till att precis allt han behöver i teknisk utrustning och annat finns tillgängligt. Jag ska se till att pengar finns fonderade redan i slutet av den här veckan för att betala lön och den utrustning som kan behövas.”
”Skämtar du?”
Lisbeth tittade med sin hårda, raka blick på dr Anders Sivarnandan.