”Hans problem är att både talcentrum och hans rörelseförmåga slogs ut. Han var verkligen ett kolli under en lång tid. Sedan dess har han tvingats lära sig att ta kontroll över sin kropp och att prata igen. Han har svårt att komma ihåg vilka ord han ska använda och han måste lära sig orden på nytt. Men samtidigt är det inte som att lära ett barn att tala – han förstår betydelsen av ordet, men han kan inte formulera det. Ge honom ett par månader till så kommer du att märka att hans tal förbättrats jämfört med i dag. Samma sak gäller för orienteringsförmågan. För nio månader sedan hade han svårt att skilja på höger och vänster, eller på upp och ned i hissen.”
Lisbeth Salander nickade eftertänksamt. Hon funderade i två minuter. Hon upptäckte att hon gillade dr A. Sivarnandan med det indiska utseendet och den finska brytningen.
”Vad står A för?” frågade hon plötsligt.
Han tittade roat på henne.
”Anders.”
”Anders?”
”Jag är född i Sri Lanka men adopterades till Åbo då jag bara var några månader gammal.”
”Okej Anders, hur kan jag hjälpa till?”
”Besök honom. Ge honom intellektuell stimulans.”
”Jag kan komma varje dag.”
”Jag vill inte att du ska vara här varje dag. Om han tycker om dig så vill jag att han ska se fram emot dina besök och inte bli uttråkad av dem.”
”Kan någon form av specialistvård förbättra hans odds? Jag betalar vad det kostar.”
Han log plötsligt mot Lisbeth Salander men blev med ens allvarlig.
”Jag är rädd för att det är vi som är specialistvården. Jag önskar förstås att vi hade bättre resurser och att vi slapp alla nedskärningar, men jag försäkrar dig att han får mycket kompetent vård.”
”Och om du inte behövde bry dig om nedskärningarna, vad hade du då kunnat erbjuda honom?”
”Idealet för patienter som Holger Palmgren vore naturligtvis att jag kunde erbjuda honom en personlig tränare på heltid. Men det var länge sedan vi hade den sortens resurser i Sverige.”
”Anställ en.”
”Förlåt?”
”Anställ en personlig tränare till Holger Palmgren. Leta rätt på den bästa du kan hitta. Gör det redan i morgon. Och se till att precis allt han behöver i teknisk utrustning och annat finns tillgängligt. Jag ska se till att pengar finns fonderade redan i slutet av den här veckan för att betala lön och den utrustning som kan behövas.”
”Skämtar du?”
Lisbeth tittade med sin hårda, raka blick på dr Anders Sivarnandan.
Mia Bergman bromsade och svängde in sin Fiat till trottoarkanten utanför Gamla stans tunnelbana. Dag Svensson öppnade dörren och gled in på passagerarplatsen i farten. Han böjde sig fram och gav henne en kyss på kinden medan hon lotsade in bilen bakom en SL-buss.
”Hej”, sa hon utan att ta blicken från trafiken. ”Du såg så allvarlig ut, har det hänt något?”
Dag Svensson suckade och drog på sig säkerhetsbältet.
”Nej, inget allvarligt. Lite trassel med texten bara.”
”Vad då?”
”En månad till deadline. Jag har gjort nio av de tjugotvå konfrontationer vi planerade. Jag har problem med Björck på Säpo. Fanskapet är långtidssjukskriven och svarar inte på telefon i hemmet.”
”Ligger han på sjukhus?”
”Vet inte. Har du försökt få information från Säpo någon gång? De erkänner inte ens att han arbetar där.”
”Har du provat med hans föräldrar?”
”Döda båda två. Han är ogift. Han har en bror som är bosatt i Spanien. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska få tag på honom.”
Mia Bergman sneglade på sin sambo medan hon navigerade via Slussen till tunneln mot Nynäsvägen.
”I värsta fall måste vi lyfta avsnittet om Björck. Blomkvist kräver att alla vi anklagar ska få en chans att kommentera innan vi hänger ut dem.”
”Och det vore synd att missa en representant för hemliga polisen som springer hos horor. Vad ska du göra?”
”Leta rätt på honom förstås. Hur mår du själv? Inga nerver?”
Han petade henne försiktigt i sidan av mellangärdet.
”Faktiskt inte. Nästa månad ska jag disputera och bli doktor och jag känner mig lugn som en filbunke.”
”Du kan ämnet. Varför vara nervös?”
”Titta i baksätet.”
Dag Svensson vände sig om och såg en kasse.
”Mia – den är tryckt”, utbrast han.
Han höll upp en tryckt avhandling.
From Russia with Love
Trafficking, organiserad brottslighet och samhällets motåtgärder
Av Mia Bergman
”Jag trodde att den inte skulle komma förrän nästa vecka. Fan … vi måste korka upp en flaska vin då vi kommer hem. Grattis doktorn!”
Han böjde sig fram och pussade henne på kinden igen.
”Lugn, jag blir inte doktor förrän om tre veckor. Och håll fingrarna i styr medan jag kör.”
Dag Svensson skrattade. Sedan blev han allvarlig igen.
”Förresten, smolk i glädjebägaren och allt det där … du intervjuade en tjej som heter Irina P. för något år sedan.”
”Irina P., 22 år, från Sankt Petersburg. Hon kom hit första gången 1999 och har gjort några vändor. Hurså?”
”Jag träffade Gulbrandsen i dag. Polisen som höll i bordellutredningen i Södertälje. Läste du i förra veckan att de hade hittat en tjej som flöt i Södertälje kanal? Det var rubriker i kvällstidningarna. Det var Irina P.”
”Nej, så förfärligt.”
De åkte under tystnad upp förbi Skanstull.
”Hon är med i avhandlingen”, sa Mia Bergman till sist. ”Hon finns under pseudonymen Tamara.”
Dag Svensson slog upp intervjuavsnittet i From Russia with Love och bläddrade fram Tamara. Han läste med koncentration medan Mia passerade Gullmarsplan och Globen.
”Hon blev hitplockad av någon som du kallar Anton.”
”Jag kan inte använda riktiga namn. Jag har blivit förvarnad om att jag kan få kritik för det på disputationen, men jag kan inte namnge tjejerna. De skulle riskera att bli ihjälslagna. Och jag kan följaktligen inte namnge torskarna heller eftersom de skulle kunna lista ut vilken av tjejerna jag pratat med. Så i alla fallstudier har jag bara pseudonymer och avidentifierade personer så att det inte finns några specifika detaljer.
”Vem är Anton?”
”Han heter förmodligen Zala. Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera honom men jag tror att han är polack eller jugoslav och egentligen heter något annat. Jag pratade med Irina P. fyra fem gånger och det var först vid det sista mötet som hon namngav honom. Hon höll på att reda ut sitt liv och tänkte lägga av men hon var riktigt rejält rädd för honom.”
”Hmm …”, sa Dag Svensson.
”Vad då?”
”Jag undrar just … Jag stötte på namnet Zala för någon vecka sedan.”
”Var då?”
”Jag gjorde en konfrontation med Sandström – den där jävla torsken till journalist. Fy fan. Det är en riktig skitstövel.”
”Hurså?”
”Han är egentligen inte riktig journalist. Han gör reklamtidningar för företag. Men han har alltså rejält störda fantasier om våldtäkt som han förverkligar med den där tjejen …”
”Jag vet. Det var jag som intervjuade henne.”
”Men har du noterat att han gjort layouten till en informationsfolder om sexuellt överförbara sjukdomar åt Folkhälsoinstitutet?”
”Det visste jag inte.”
”Jag konfronterade honom i förra veckan. Han blev förstås fullkomligt knäckt då jag lade fram all dokumentation och frågade varför han springer hos tonårshoror från Östblocket för att få leva ut våldtäktsfantasier. Så småningom fick jag en sorts förklaring av honom.”
”Jaså?”
”Sandström hade hamnat i en situation där han inte bara var kund utan också gick ärenden åt sexmaffian. Han gav mig de namn han kände till, däribland Zala. Han sa inget speciellt om honom, men det är ett rätt ovanligt namn.”
Mia Bergman sneglade på honom.
”Du vet inte vem han är?” frågade Dag.