”Nej. Jag har aldrig kunnat identifiera honom. Han är bara ett namn som dyker upp då och då. Tjejerna verkar jävligt rädda för honom och ingen har velat berätta något mer.”
9
Söndag 6 mars – Fredag 11 mars
Dr A. Sivarnandan hejdade stegen mot matsalen då han upptäckte Holger Palmgren och Lisbeth Salander. De satt böjda över ett schackbräde. Hon hade tagit för vana att komma en gång i veckan, oftast söndagar. Hon anlände alltid vid tretiden och tillbringade ett par timmar med att spela schack med honom. Hon lämnade honom vid åttatiden på kvällen då det var dags för honom att gå och lägga sig. Han hade noterat att hon inte behandlade honom det minsta vördsamt eller som en sjukling – tvärtom tycktes de ständigt smågnabbas och hon lät honom gärna passa upp på henne genom att hämta kaffe.
Dr A. Sivarnandan rynkade ögonbrynen. Han blev inte klok på denna besynnerliga flicka som betraktade sig som Holger Palmgrens fosterdotter. Hon hade ett särpräglat utseende och tycktes bevaka omgivningen med största misstänksamhet. Det var stört omöjligt att skämta med henne.
Det tycktes också närmast omöjligt att konversera vanligt med henne. Då han vid ett tillfälle frågat vad hon arbetade med hade hon svarat undvikande.
Några dagar efter sitt första besök hade hon återkommit med en bunt papper som förkunnade att en ideell stiftelse hade bildats med det uttalade syftet att bistå sjukhemmet med Holger Palmgrens rehabilitering. Stiftelsens ordförande var en advokat med en adress i Gibraltar. Styrelsen bestod av en ledamot, även han advokat med adress i Gibraltar, samt en revisor vid namn Hugo Svensson med adress i Stockholm. Stiftelsen fonderade 2,5 miljoner kronor som dr A. Sivarnandan kunde förfoga över efter eget huvud, men med det uttalade syftet att pengarna skulle användas för att ge Holger Palmgren all tänkbar vård. För att kunna använda fonden var Sivarnandan tvungen att rekvirera pengar från revisorn, som därefter skötte utbetalningarna.
Det var ett ovanligt, för att inte säga unikt, arrangemang.
Sivarnandan hade funderat några dagar över om det fanns något oetiskt i upplägget. Han kunde inte hitta några omedelbara invändningar och beslutade därför att anställa Johanna Karolina Oskarsson, 39 år, som Holger Palmgrens personliga assistent och tränare. Hon var en legitimerad sjukgymnast med kompletterande betyg i psykologi och med bred erfarenhet från rehabiliteringsvården. Hon var formellt anställd av stiftelsen och till Sivarnandans stora häpnad utbetalades den första månadslönen i förskott så fort anställningskontraktet hade undertecknats. Fram till dess hade han vagt undrat om det var någon sorts befängd bluff.
Det tycktes också ge resultat. Under den gångna månaden hade Holger Palmgrens koordinationsförmåga och allmäntillstånd förbättrats väsentligt, vilket kunde avläsas i de tester han genomgick varje vecka. Sivarnandan undrade hur mycket av förbättringen som hade med träningen att göra och hur mycket som var tack vare Lisbeth Salander. Det rådde ingen tvekan om att Holger Palmgren ansträngde sig till det yttersta och såg fram emot hennes besök som ett förtjust barn. Han tycktes road av att regelbundet få stryk i schack.
Dr Sivarnandan hade gjort dem sällskap vid ett tillfälle. Det var ett märkligt parti. Holger Palmgren spelade vitt och hade öppnat sicilianskt och gjort allting rätt.
Han hade funderat länge och väl på varje drag. Oavsett vilka fysiska handikapp som uppstått efter stroken så var det inget fel på hans intellektuella skärpa.
Lisbeth Salander hade suttit och läst en bok om ett så udda ämne som frekvenskalibrering av radioteleskop i viktlöst tillstånd. Hon satt på en kudde för att komma upp i bättre nivå vid bordet. När Palmgren gjort sitt drag hade hon tittat upp och flyttat någon pjäs till synes helt utan eftertanke, varefter hon återgått till boken. Palmgren hade kapitulerat efter 27:e draget. Salander hade tittat upp och med rynkad panna granskat brädet ett par sekunder.
”Nej”, hade hon sagt. ”Du har en chans att få remi.”
Palmgren hade suckat och ägnat fem minuter åt att granska brädet. Till sist hade han spänt ögonen i Lisbeth Salander.
”Bevisa det.”
Hon roterade brädet och övertog hans pjäser. Hon fick remi på 39:e draget.
”Herregud”, sa Sivarnandan.
”Hon bara är sådan. Spela aldrig om pengar med henne”, sa Palmgren.
Sivarnandan hade själv spelat schack sedan han var barn och som tonåring ställt upp i skolmästerskapen i Åbo där han kommit tvåa. Han betraktade sig som en kompetent amatör. Han insåg att Lisbeth Salander var en ruggig schackspelare. Hon hade uppenbarligen aldrig spelat för en klubb, och då han nämnde att partiet tycktes ha varit en variant av ett klassiskt parti av Lasker såg hon helt oförstående ut. Hon tycktes aldrig ha hört talas om Emanuel Lasker. Han kunde inte motstå frestelsen att undra över om hennes talang var medfödd och om hon i så fall hade andra talanger som kunde intressera en psykolog.
Men han frågade ingenting. Han konstaterade att Holger Palmgren tycktes må bättre än någonsin sedan hon anlänt till Ersta.
Advokat Nils Bjurman kom hem sent på kvällen. Han hade tillbringat fyra veckor i ett sträck i sommarstugan utanför Stallarholmen. Han var modstulen. Inget hade hänt som i sak förändrat hans miserabla livssituation. Mer än att den blonde jätten levererat besked att de var intresserade av hans förslag – det skulle kosta honom hundra tusen kronor.
En hög med försändelser hade samlats på golvet under brevlådeinkastet. Han plockade upp dem och lade dem på köksbordet. Han hade utvecklat ett ointresse för allt som hade med arbete och omvärlden att göra, och det var först senare på kvällen som hans blick föll på bunten med post. Han bläddrade igenom den förstrött.
Ett av breven kom från Handelsbanken. Han sprättade upp kuvertet och fick nästan en chock då han upptäckte att det var en kopia på ett uttag motsvarande 9 312 kronor från Lisbeth Salanders konto.
Hon är tillbaka.
Han gick in i sitt arbetsrum och lade dokumentet på sitt skrivbord. Han betraktade det med hatfyllda ögon i över en minut medan han samlade tankarna. Han var tvungen att leta rätt på telefonnumret. Sedan lyfte han luren och slog numret till en mobiltelefon med kontantkort. Den blonde jätten svarade med en lätt brytning.
”Ja?”
”Det är Nils Bjurman.”
”Vad vill du?”
”Hon är tillbaka i Sverige.”
En kort tystnad uppstod i andra änden.
”Det är bra. Ring inte fler gånger på det här numret.”
”Men …”
”Du ska få besked inom kort.”
Till hans stora irritation bröts samtalet. Bjurman svor invärtes. Han gick bort till barskåpet och hällde upp ungefär en deciliter Kentucky bourbon. Han drog i sig glaset i två svep. Jag måste dra ned på spriten, tänkte han. Därefter hällde han upp ytterligare två centiliter och tog med glaset tillbaka till skrivbordet där han återigen tittade på beskedet från Handelsbanken.
Miriam Wu masserade Lisbeth Salanders rygg och nacke. Hon hade knådat intensivt i tjugo minuter medan Lisbeth huvudsakligen nöjt sig med en eller annan suck av belåtenhet. Att få massage av Mimmi var våldsamt skönt och hon kände sig som en kattunge som bara ville purra och vifta med tassarna.
Hon kvävde en suck av besvikelse då Mimmi klatschade henne på rumpan och sa att det fick räcka. En stund låg hon stilla i den fåfänga förhoppningen att Mimmi skulle fortsätta men då hon hörde Mimmi sträcka sig efter sitt vinglas vältrade hon sig över på rygg.
”Tack”, sa hon.
”Jag tror att du sitter stilla framför en dator hela dagarna. Det är därför du får ont i ryggen.”
”Jag har bara sträckt en muskel.”
Bägge låg nakna i Mimmis säng på Lundagatan. De drack rödvin och var lagom fnittriga. Sedan Lisbeth återupptagit bekantskapen med Mimmi var det som om hon inte kunde få nog av henne. Det hade blivit en ovana att ringa henne var och varannan dag – på tok för ofta. Hon betraktade Mimmi och påminde sig om att inte tillåta sig att bli alltför fäst vid någon igen. Det skulle kunna sluta med att någon blev sårad.