Miriam Wu lutade sig plötsligt baklänges över sängkanten och öppnade lådan i nattduksbordet. Hon plockade upp ett litet platt paket inslaget i blommigt presentpapper med en rosett i guldsnöre och kastade det i famnen på Lisbeth.
”Vad är det här?”
”Din födelsedagspresent.”
”Jag fyller inte år förrän om över en månad.”
”Din födelsedagspresent från i fjol. Då var det omöjligt att få tag på dig. Jag hittade den då jag packade flyttkartongerna.”
Lisbeth satt tyst en kort stund.
”Ska jag öppna den?”
”Tja, om du har lust.”
Hon ställde ned vinglaset och skakade på paketet och öppnade försiktigt. Hon plockade ut ett vackert cigarettetui med ett lock i svart och blåfärgad emalj och några små kinesiska tecken som dekoration.
”Du borde sluta röka”, sa Miriam Wu. ”Men om du ska hålla på så kan du i alla fall ha cigaretterna i en estetisk förpackning.”
”Tack”, sa Lisbeth. ”Du är den enda som någonsin ger mig födelsedagspresenter. Vad betyder tecknen?”
”Hur i all världen skulle jag veta det? Jag begriper inte kinesiska. Det är bara en liten pryl som jag hittade på en loppmarknad.”
”Det är ett vackert etui.”
”Det är bara billigt krafs. Men det såg ut som om det var gjort för dig. Vi har slut på vin. Ska vi gå ut och ta en öl?”
”Betyder det att vi måste kliva upp ur sängen och klä på oss?”
”Jag är rädd för det. Men vad är det för vits med att bo på Söder om man inte går på krogarna här då och då.”
Lisbeth suckade.
”Kom igen”, sa Miriam Wu och petade på smycket i Lisbeths navel. ”Vi kan gå tillbaka hit igen efter krogen.”
Lisbeth suckade igen och satte ned ena foten på golvet och sträckte sig efter sina trosor.
Dag Svensson satt vid sitt lånade skrivbord i en hörna på Millenniums redaktion när han plötsligt hörde rassel från låset i ytterdörren. Han tittade på klockan och insåg att den redan var nio på kvällen. Mikael Blomkvist verkade också förvånad över att upptäcka att någon befann sig på redaktionen.
”Flitens lampa och allt det där. Hej Micke. Jag har petat i boken och glömde tiden. Vad gör du här?”
”Skulle bara hämta en bok jag glömde. Går allt bra?”
”Jo, nja, nej … Jag har ägnat tre veckor åt att försöka spåra den där jävla Björck på Säpo. Det verkar som om han kidnappats av någon utländsk underrättelsetjänst. Han är som uppslukad av jorden.”
Dag berättade om sina vedermödor. Mikael drog fram en stol och satte sig och funderade en stund.
”Har du provat med lotteritricket?”
”Vad?”
”Hitta på ett namn, skriv ett brev som meddelar att han vunnit en mobiltelefon med GPS- navigator eller vad tusan som helst. Printa ut det så att det ser snyggt och anständigt ut och posta till hans adress – i det här fallet den där boxadressen han har. Han har alltså redan vunnit mobiltelefonen. Dessutom är han en av tjugo personer som kan gå vidare och vinna 100 000 kr. Allt han behöver göra är att ställa upp i en marknadsundersökning för olika produkter. Undersökningen kommer att ta en timme att genomföra och sköts av en professionell intervjuare. Och sedan … tja.”
Dag Svensson stirrade på Mikael med vidöppen mun.
”Menar du allvar?”
”Varför inte? Du har försökt allt annat och även en doldis på Säk borde kunna räkna ut att oddsen att vinna 100 000 är rätt schysta om han är en av tjugo utvalda.”
Dag Svensson gapskrattade.
”Du är inte klok. Är det lagligt?”
”Jag har svårt att tro att det är olagligt att ge bort en mobiltelefon.”
”Du är fan i mig inte klok.”
Dag Svensson fortsatte att skratta. Mikael tvekade en kort stund. Han var egentligen på väg hem till sig och gick sällan på krogen, men han gillade Dag Svenssons sällskap.
”Har du lust att gå och ta en öl?” frågade han spontant.
Dag Svensson tittade på klockan.
”Visst”, sa han. ”Gärna. En snabb öl. Låt mig slå en signal till Mia. Hon är ute med några tjejer och ska plocka upp mig på väg hem.”
De gick till Kvarnen mest för att det var bekvämt och nära. Dag Svensson småskrattade medan han i huvudet komponerade brevet till Björck på RPS/Säk. Mikael sneglade lite tvivlande på sin lättroade medarbetare. De hade turen att få ett bord alldeles intill entrén och beställde var sin stor stark. Med huvudena ihop började de pokulera om det ämne som för närvarande uppslukade Dag Svenssons tid.
Mikael såg inte att Lisbeth Salander stod i baren tillsammans med Miriam Wu. Lisbeth tog ett kliv bakåt så att hon fick Mimmi mellan sig och Mikael Blomkvist. Hon betraktade honom bakom Mimmis axel.
Det var första gången hon gått ut på krogen sedan hon återvänt och naturligtvis måste hon snubbla över honom. Kalle Jävla Blomkvist.
Det var första gången hon hade sett honom på över ett år.
”Vad är det för fel?” frågade Mimmi.
”Inget”, sa Lisbeth Salander.
De fortsatte att prata. Eller rättare sagt, Mimmi fortsatte att berätta en historia som handlade om en flata hon träffat under en resa till London några år tidigare. Det handlade om ett besök på en konsthall och en allt dråpligare situation som utvecklades när Mimmi försökte ragga upp henne. Lisbeth nickade då och då och missade som vanligt helt poängen med storyn.
Mikael Blomkvist hade inte förändrats nämnvärt, konstaterade hon. Han såg oförskämt bra ut; ledig och avslappnad men med ett seriöst ansiktsuttryck. Han lyssnade till vad hans bordsgranne sa och nickade med jämna mellanrum. Det tycktes vara ett allvarligt samtal.
Lisbeth flyttade blicken till Mikaels kamrat. En blond kortsnaggad snubbe, några år yngre än Mikael, som talade med ett fokuserat ansiktsuttryck och tycktes förklara någonting. Hon hade aldrig sett honom tidigare och hade ingen aning om vem han var.
Helt plötsligt kom ett helt sällskap fram till Mikaels bord och skakade hand med honom. Mikael fick en klapp på kinden av en kvinna som sa något som sällskapet skrattade åt. Mikael såg besvärad ut men skrattade också.
Lisbeth Salander rynkade ett ögonbryn.
”Du lyssnar inte på vad jag säger”, sa Mimmi.
”Det gör jag visst.”
”Du är uruselt krogsällskap. Jag ger upp. Ska vi gå hem och knulla istället?”
”Om ett tag”, svarade Lisbeth.
Hon ställde sig en aning närmare Mimmi och lade en hand på hennes höft. Mimmi tittade ned på sin partner.
”Jag har lust att kyssa dig på munnen.”
”Gör inte det.”
”Är du rädd att folk ska tro att du är en flata?”
”Jag vill inte väcka uppmärksamhet just nu.”
”Låt oss gå hem då.”
”Inte just nu. Vänta ett tag.”
De behövde inte vänta länge. Redan tjugo minuter efter att de anlänt fick mannen i Mikaels sällskap ett samtal på sin mobil. De tömde ölglasen och reste sig samtidigt.
”Kolla”, sa Mimmi. ”Det där är Mikael Blomkvist. Han blev mer kändis än en rockstjärna efter Wennerströmaffären.”
”Jaså”, sa Lisbeth.
”Missade du den grejen? Det var ungefär då du drog utomlands.”
”Jag har hört talas om den.”
Lisbeth dröjde i ytterligare fem minuter innan hon tittade på Mimmi.
”Du ville kyssa mig på munnen.”
Mimmi tittade häpet på henne.
”Jag retades bara.”
Lisbeth ställde sig på tå och drog ned Mimmis ansikte till sin nivå och gav henne en lång tungkyss. När de skildes fick de applåder.
”Du är ju knäpp”, sa Mimmi.
Lisbeth Salander kom inte hem till sig förrän vid sjutiden på morgonen. Hon drog ut halslinningen på t-tröjan och sniffade. Hon funderade på att ta en dusch men struntade i det och lämnade istället sina kläder i en hög på golvet och gick och lade sig. Hon sov till fyra på eftermiddagen då hon klev upp och gick ned till Söderhallarna och åt frukost.