Hon funderade på Mikael Blomkvist och sin egen reaktion över att plötsligt befinna sig i samma lokal som han. Hon hade blivit irriterad över hans närvaro, men hon konstaterade också att det inte längre gjorde ont att se honom. Han hade förvandlats till ett litet blip nere vid horisonten, ett mindre störningsmoment i tillvaron.
Det fanns betydligt värre störningar i livet.
Men hon önskade plötsligt att hon hade haft mod att gå fram till honom och säga hej.
Eller möjligen bryta benen av honom, hon var inte säker på vilket.
Hursomhelst var hon plötsligt nyfiken på vad han sysslade med. Hon gjorde några ärenden under eftermiddagen och kom hem vid sjutiden då hon kopplade upp sin PowerBook och startade Asphyxia 1.3. Ikonen MikBlom/laptop låg fortfarande kvar på servern i Holland. Hon dubbelklickade och öppnade en identisk kopia av Mikael Blomkvists hårddisk. Det var det första besöket i hans dator sedan hon lämnat Sverige mer än ett år tidigare. Hon noterade tillfredsställt att han ännu inte hade uppgraderat till senaste MacOS, vilket skulle ha inneburit att Asphyxia hade slagits ut och buggningen avbrutits. Hon konstaterade också att hon måste skriva om programvaran så att en uppgradering inte störde.
Volymen på hårddisken hade ökat med närmare 6,9 gigabyte sedan hennes föregående besök. En stor del av ökningen bestod av pdf-filer och Quarkdokument. Dokumenten tog inte stor plats; det gjorde däremot bildmapparna, trots att bilderna var komprimerade. Sedan han återgått som ansvarig utgivare hade han tydligen börjat arkivera en kopia av varje nummer av Millennium.
Hon sorterade hårddisken i datumordning med de äldsta dokumenten längst upp och noterade att Mikael i stor utsträckning hade ägnat de senaste månaderna åt en mapp som hade titeln <Dag Svensson> och uppenbarligen utgjorde ett bokprojekt. Därefter öppnade hon Mikaels mail och läste omsorgsfullt igenom adresslistan i hans korrespondens.
En adress fick Lisbeth att haja till. Den 26 januari hade Mikael fått e-post från Harriet Jävla Vanger. Hon knackade upp mailet och läste några kortfattade rader om ett kommande årsmöte på Millennium. Mailet avslutades med upplysningen att Harriet hade bokat samma hotellrum som förra gången.
Lisbeth smälte informationen en stund. Sedan ryckte hon på axlarna och laddade ned Mikael Blomkvists mail, Dag Svenssons bokmanuskript som hade arbetsnamnet Iglarna och undertiteln Horindustrins samhällsbärare. Hon hittade även en kopia av en avhandling med titeln From Russia with Love författad av en kvinna vid namn Mia Bergman.
Hon kopplade ned sig och gick ut i köket och satte på kaffebryggaren. Därefter satte hon sig i den nya soffan i vardagsrummet med sin PowerBook. Hon öppnade cigarettetuiet hon fått av Mimmi och tände en Marlboro Light. Återstoden av kvällen tillbringade hon med att läsa.
Vid niotiden hade hon avslutat Mia Bergmans avhandling. Hon bet sig eftertänksamt i underläppen.
Vid halv elva var hon klar med Dag Svenssons bok. Hon insåg att Millennium inom kort återigen skulle skapa rubriker.
Vid halv tolv var hon i slutet av Mikael Blomkvists e-post när hon plötsligt satte sig upp och spärrade upp ögonen.
Hon kände en kall kåre längs ryggraden.
Det var ett mail från Dag Svensson till Mikael Blomkvist.
I en bisats nämnde Svensson att han hade funderingar kring en östeuropeisk gangster vid namn Zala som eventuellt skulle kunna bli ett eget kapitel – men konstaterade att det var ont om tid till stoppdatum. Mikael hade inte svarat på mailet.
Zala.
Lisbeth Salander satt orörlig och funderade till dess att skärmsläckaren gick igång.
Dag Svensson lade ifrån sig sitt anteckningsblock och kliade sig i huvudet. Han betraktade eftertänksamt det enda ord som stod längst upp på den uppslagna sidan i hans anteckningsblock. Fyra bokstäver.
Zala.
Han ägnade tre minuter åt att konfunderad rita ett antal labyrintiska ringar kring namnet. Sedan reste han sig och hämtade en kopp kaffe från pentryt. Han sneglade på sitt armbandsur och konstaterade att han borde gå hem och sova, men han hade upptäckt att han trivdes med att sitta på Millenniums redaktion och arbeta sent på nätterna när det var tyst och stilla i lokalen. Tiden för stoppdatum närmade sig obönhörligt. Han hade grepp om manuskriptet, men för första gången sedan han inledde projektet kände han ett vagt tvivel. Han undrade om han möjligen hade missat en väsentlig detalj.
Zala.
Fram till dess hade han varit otålig att få manuskriptet färdigskrivet och boken publicerad. Nu önskade han plötsligt att han hade mera tid på sig.
Han funderade på det obduktionsprotokoll som kriminalinspektör Gulbrandsen hade låtit honom läsa. Irina P. hade hittats i Södertälje kanal. Hon hade utsatts för kraftigt våld och hade krosskador i ansikte och bröstkorg. Dödsorsaken var bruten nacke men åtminstone två av hennes övriga skador hade bedömts som dödliga. Hon hade fått sex revben knäckta och vänster lunga punkterad. Hon hade en brusten mjälte till följd av grov misshandel. Skadorna var svårtolkade. Patologen hade framkastat en teori om att eventuellt en träklubba inlindad i tyg hade använts. Varför en mördare skulle linda in ett mordvapen i tyg kunde inte förklaras, men krosskadorna innehöll inga karaktäristika från vanliga tillhyggen.
Mordet var fortfarande olöst och Gulbrandsen hade konstaterat att utsikterna att lösa fallet inte var dramatiskt stora.
Namnet Zala hade dykt upp vid fyra tillfällen i det material som Mia Bergman hade sammanställt under de senaste åren, men alltid i periferin, alltid nästan spöklikt undflyende. Ingen visste vem han var eller om han ens existerade. Några av flickorna hade omtalat honom som ett ickedefinierat hot som utgjorde en fara för olydiga. Han hade ägnat en vecka åt att lista ut mera om Zala och ställt frågor till poliser, journalister och flera källor med anknytning till sexhandeln som han hade arbetat fram.
Han hade på nytt kontaktat journalisten Per-Åke Sandström som han skoningslöst tänkte hänga ut i boken. Sandström hade vid det laget börjat inse allvaret i situationen. Han hade bönat och bett att Dag Svensson skulle ha förbarmande. Han hade erbjudit pengar. Dag Svensson hade ingen som helst avsikt att avstå från uthängningen. Däremot använde han sin makt till att pressa Sandström på information om Zala.
Resultatet var nedslående. Sandström var en korrumperad fan som sprungit ärenden åt sexmaffian. Han hade aldrig träffat Zala, men hade talat med honom på telefon och visste att han existerade. Kanske. Nej, han hade inget telefonnummer. Nej, han kunde inte berätta vem som hade etablerat kontakten.
Dag Svensson hade drabbats av insikten att Per-Åke Sandström var rädd. Det var en rädsla bortom hotet om uthängning. Han var livrädd. Varför?
10
Måndag 14 mars – Söndag 20 mars
Resorna till Holger Palmgrens rehabilitering vid Erstaviken var en tidsödande procedur med kommunala färdmedel och det var nästan lika krångligt att hyra bil vid varje besök. I mitten av mars beslutade sig Lisbeth Salander för att köpa en bil och började med att skaffa parkeringsplats. Vilket var ett betydligt större problem än själva bilen.
Hon hade parkeringsplats i garaget under huset vid Mosebacke men ville inte att bilen skulle kunna kopplas vidare till fastigheten på Fiskargatan. Däremot hade hon flera år tidigare ställt sig i kö för en parkeringsplats i garaget till sin gamla bostadsrättsförening på Lundagatan. Hon ringde för att höra var i kön hon befann sig och fick beskedet att hon faktiskt stod högst upp. Inte bara det; från och med det kommande månadsskiftet skulle det dessutom finnas en ledig plats. Flyt. Hon ringde Mimmi och bad henne omgående skriva ett kontrakt med föreningen. Dagen därpå började hon jaga bil.