Hon hade tillräckligt gott om pengar att köpa vilken exklusivt mandarinfärgad Rolls Royce eller Ferrari som helst men var helt ointresserad av att äga något uppseendeväckande. Istället besökte hon två bilhandlare i Nacka och fastnade för en fyra år gammal vinröd Honda med automatlåda. Det tog henne en timme att till försäljarens förtvivlan envisas med att gå igenom varje detalj i motorn. Av principiella skäl prutade hon ned priset med några tusenlappar och betalade kontant.
Därefter körde hon över Hondan till Lundagatan där hon knackade på hos Mimmi och lämnade reservnycklar. Jovisst, Mimmi fick gärna använda bilen om hon frågade i förväg. Eftersom garageplatsen inte skulle vara ledig förrän vid månadsskiftet parkerade de ute på gatan tills vidare.
Mimmi var på väg till en dejt och bio med en väninna som Lisbeth aldrig hört talas om. Eftersom hon var vulgomålad och uppklädd i något läbbigt med vad som påminde om ett hundkoppel runt halsen antog Lisbeth att det var någon av Mimmis flammor, och när Mimmi frågade om hon ville följa med tackade hon nej. Hon hade inte minsta lust att hamna i en trekant tillsammans med någon av Mimmis långbenta väninnor som säkert var bottenlöst sexig men skulle få henne att känna sig som en idiot. Däremot hade Lisbeth ett ärende på stan och de gjorde sällskap på tunnelbanan till Hötorget där de skildes.
Lisbeth promenerade till OnOff på Sveavägen och hann in genom dörrarna två minuter före stängningsdags. Hon köpte en tonerkassett till sin laserskrivare och bad att få den utan kartong så att hon fick plats med den i sin rygga.
När hon kom ut från butiken var hon törstig och hungrig. Hon promenerade till Stureplan där hon av en slump bestämde sig för Café Hedon, ett ställe hon aldrig tidigare besökt eller ens hört talas om. Hon kände omedelbart igen advokat Nils Bjurman snett bakifrån och tvärvände i dörren. Hon ställde sig vid perspektivfönstret mot trottoaren och sträckte på nacken så att hon kunde iaktta sin förvaltare i skydd av en serveringsdisk.
Åsynen av Bjurman väckte inga dramatiska känslor hos Lisbeth Salander, varken ilska, hat eller rädsla. För Lisbeths vidkommande skulle världen utan tvekan vara en bättre plats utan honom, men han levde därför att hon hade beslutat att han var mer användbar för henne på det viset. Hon flyttade blicken till mannen mitt emot Bjurman och vidgade ögonen när han reste sig. Klick.
Det var en synnerligen storvuxen man, minst två meter och välbyggd. Till och med exceptionellt välbyggd. Han hade ett vekt ansikte med kort ljusblond snagg, men gav på det hela taget ett mycket potent intryck.
Lisbeth såg den blonde jätten böja sig fram och lågmält säga några ord till Bjurman, som nickade. De skakade hand och Lisbeth såg att Bjurman snabbt drog tillbaka sin hand.
Vad är du för en figur och vad har du med Bjurman att göra?
Lisbeth Salander promenerade snabbt en bit nedför gatan och ställde sig vid entrén till en tobaksaffär. Hon betraktade en löpsedel då blondinen kom ut från Hedon och utan att se sig omkring svängde vänster. Han passerade mindre än trettio centimeter från Lisbeths ryggtavla. Hon gav honom femton meters försprång innan hon följde efter.
Det blev ingen lång promenad. Den blonde jätten gick direkt ned i tunnelbanan vid Birger Jarlsgatan och köpte biljett vid spärren. Han ställde sig på södergående perrong – vilket var det håll som Lisbeth i vilket fall skulle åt – och klev på tåget mot Norsborg. Han klev av vid Slussen och bytte till grön linje mot Farsta men klev av redan vid Skanstull och promenerade till Blombergs kafé på Götgatan.
Lisbeth Salander stannade utanför. Hon granskade eftertänksamt den man som den blonde jätten slog sig ned tillsammans med. Klick. Lisbeth konstaterade snabbt att något skumt var i görningen. Han var överviktig med magert ansikte och en kraftig ölmage. Håret var uppsatt i hästsvans och han hade en blond mustasch. Han var klädd i svarta jeans och jeansjacka och boots med hög klack. På ovansidan av höger hand hade han en tatuering vars motiv Lisbeth inte kunde urskilja. Han hade en guldlänk runt armleden och rökte Lucky Strike. Blicken var stirrig som på någon som var påtänd rätt ofta. Lisbeth noterade också att han hade en väst under jeansjackan. Hon kunde inte se hela västen men förstod att han var en biker.
Den blonde jätten beställde ingenting. Han verkade förklara något. Mannen med jeansjackan nickade med jämna mellanrum men tycktes inte bidra till konversationen. Lisbeth påminde sig själv att hon någon dag skulle göra slag i saken och köpa en distansmikrofon.
Redan efter drygt fem minuter reste sig den blonde jätten och lämnade Blombergs kafé. Lisbeth backade några steg men han tittade inte ens åt hennes håll. Han promenerade fyrtio meter och svängde uppför trapporna till Allhelgonagatan där han gick fram till en vit Volvo och öppnade bildörren. Han startade och svängde försiktigt ut på gatan. Lisbeth hann precis uppfatta bilnumret innan han försvann runt hörnet i nästa gatukorsning.
Lisbeth vände och skyndade tillbaka till Blombergs. Hon hade varit borta i mindre än tre minuter men bordet var redan tomt. Hon svängde runt och tittade upp och ned längs trottoaren utan att se mannen med hästsvansen. Sedan tittade hon tvärs över gatan och såg en skymt av honom precis då han sköt upp dörren till McDonald’s.
Hon var tvungen att gå in för att upptäcka honom igen. Han satt vid den bortre kanten i sällskap med en annan man som var snarlikt klädd. Han hade sin väst på utsidan av jeansjackan. Lisbeth läste orden. SVAVELSJÖ MC. Dekorationen var ett stiliserat mc-hjul som såg ut som ett keltiskt kors med en yxa.
Lisbeth lämnade restaurangen och stod obeslutsamt kvar på Götgatan i en minut innan hon började promenera norrut. Hon hade en känsla av att hela hennes inre varningssystem plötsligt gått upp i högsta beredskap.
Lisbeth stannade vid 7-Eleven och veckohandlade ett storpack Billys Pan Pizza, tre frysta fiskgratänger, tre baconpajer, ett kilo äpplen, två limpor, ett halvt kilo ost, mjölk, kaffe, en limpa Marlboro Light och kvällstidningarna. Hon tog Svartensgatan upp till Mosebacke och såg sig noga omkring innan hon slog in portkoden till fastigheten på Fiskargatan. Hon satte in en av baconpajerna i mikron och drack mjölk direkt ur förpackningen. Hon startade kaffebryggaren och satte sig därefter vid sin dator där hon klickade upp Asphyxia 1.3 och loggade in på den speglade kopian av advokat Bjurmans hårddisk. Hon tillbringade den kommande halvtimmen med att noga gå igenom innehållet i hans dator.
Hon hittade absolut inget av intresse. Bjurman tycktes sällan använda e-post och hon hittade bara ett dussin korta personliga mail till eller från bekanta. Inget av mailen hade någon anknytning till Lisbeth Salander.
Hon hittade en nytillkommen mapp med hårdporrbilder som antydde att han fortfarande hade intresse av kvinnor som förnedrades i sadistiska sammanhang. Tekniskt sett utgjorde det ingen överträdelse av hennes regel att han inte fick umgås med kvinnor.
Hon knackade upp mappen med dokument om Bjurmans uppdrag som Lisbeth Salanders förvaltare och läste noga varje månadsrapport. De korresponderade utan avvikelser med de kopior som hon instruerat honom att fortlöpande maila till en av hennes många hotmailadresser.
Allting helt normalt.
Möjligen en liten avvikelse … Då hon öppnade Words dokumentinformation om de olika månadsrapporterna kunde hon konstatera att han brukade skapa dokumenten någon av de första dagarna i varje månad, att han ägnade varje rapport i genomsnitt fyra timmars redigeringstid och sände den till överförmyndarnämnden punktligt den 20:e varje månad. De befann sig nu i mitten av mars och han hade ännu inte påbörjat arbetet med den innevarande månadens rapport. Slarv? Sent ute? Upptagen med annat? Något fuffens på gång? En rynka bildades i Lisbeth Salanders panna.