Hon stängde av datorn och satte sig i fönstersmygen och öppnade cigarettetuiet hon fått av Mimmi. Hon tände en cigarett och tittade ut i mörkret. Hon hade slarvat med att hålla koll på Bjurman. Han är hal som en ål.
Hon kände en stor oro. Först Kalle Jävla Blomkvist, sedan namnet Zala och nu Nils Jävla Gubbslemmet Bjurman tillsammans med en anabolstinn alfahane med kontakter i en outlawklubb. Inom loppet av några dygn hade flera störningar uppstått i den ordnade tillvaro som Lisbeth Salander försökte skapa omkring sig.
Klockan halv tre samma natt satte Lisbeth Salander nyckeln i portlåset i den fastighet på Upplandsgatan nära Odenplan där advokat Nils Bjurman bodde. Hon stannade utanför hans dörr, öppnade försiktigt brevinkastet och sköt ned en extremt ljudkänslig mikrofon som hon inhandlat på Counterspy Shop i Mayfair i London. Hon hade aldrig hört talas om Ebbe Carlsson, men det var samma butik där han köpt den famösa avlyssningsutrustning som i slutet av 1980-talet föranledde Sveriges justitieminister att hastigt avgå. Lisbeth placerade öronsnäckan på plats och justerade volymen.
Hon hörde ett dovt brummande från ett kylskåp och skarpa tickanden från åtminstone två klockor, varav den ena var en väggklocka i vardagsrummet till vänster om entrédörren. Hon justerade volymen och lyssnade utan att andas. Hon hörde alla möjliga knakanden och brus från fastigheten men inget ljud av mänsklig aktivitet. Det tog henne en minut att uppfatta och särskilja de svaga ljuden av tunga regelbundna andetag.
Nils Bjurman sov.
Hon drog upp mikrofonen och stoppade den i skinnjackans innerficka. Hon var klädd i mörka jeans och hade gymnastikskor med rågummisula. Hon satte ljudlöst i nyckeln i låset och sköt upp dörren en aning. Innan hon öppnade helt plockade hon fram en elpistol från jackans ytterficka. Hon hade inte tagit något annat vapen med sig. Hon ansåg sig inte behöva ytterligare förstärkning för att kunna hantera Bjurman.
Hon klev in i hallen, stängde ytterdörren och tassade på ljudlösa fötter mot den inre hallen vid hans sovrum. Hon tvärstannade då hon såg ljuset från en tänd lampa, men vid det laget kunde hon redan höra hans snarkningar. Hon smög strax vidare in i hans sovrum. Han hade en tänd lampa i fönstret. Vad är det för fel, Bjurman? Lite mörkrädd?
Hon ställde sig bredvid hans säng och betraktade honom i flera minuter. Han hade åldrats och verkade ovårdad. Det luktade i rummet på ett sätt som antydde att han inte skötte sin hygien.
Hon kände inte ett uns av medlidande. Under en sekund blixtrade en antydan till skoningslöst hat i hennes ögon. Hon noterade ett glas på nattduksbordet och böjde sig fram och sniffade. Sprit.
Till sist lämnade hon sovrummet. Hon gjorde en kort tur genom köket, hittade inget anmärkningsvärt, fortsatte genom vardagsrummet och stannade vid dörren till arbetsrummet. Hon stack ned handen i jackfickan och plockade upp ett dussin små knäckebrödsbitar som hon försiktigt placerade i dunklet på parkettgolvet. Om någon smög genom vardagsrummet skulle knastret förvarna henne.
Hon satte sig bakom advokat Nils Bjurmans arbetsbord och placerade elpistolen lätt tillgänglig framför sig. Hon började metodiskt söka igenom lådorna och gick igenom korrespondens med Bjurmans privata banktillgodohavanden och ekonomiska uppställningar. Hon noterade att han hade blivit slarvigare och mer sporadisk i sina uppdateringar, men hittade inget av intresse.
Den understa skrivbordslådan var låst. Lisbeth Salander rynkade ögonbrynen. Vid hennes besök ett år tidigare hade alla lådor varit olåsta. Hennes blick blev ofokuserad medan hon visualiserade bilden av lådans innehåll. Den hade innehållit en kamera, ett teleobjektiv, en liten Olympus fickbandspelare, ett läderbundet fotoalbum och en liten ask med halsband, smycken och en guldring med inskription Tilda och Jacob Bjurman • 23 april 1951. Lisbeth kände till att det var hans föräldrars namn och att bägge var avlidna. Hon antog att det var en vigselring som bevarades som minne.
Alltså, han låser in sådant som han uppfattar som värdefullt.
Hon övergick till att granska jalusiskåpet bakom skrivbordet och plockade fram de två pärmar som innehöll hans uppdrag som hennes förvaltare. Under femton minuter bläddrade hon noggrant igenom papper för papper. Rapporterna var oklanderliga och antydde att Lisbeth Salander var en snäll och skötsam flicka. Fyra månader tidigare hade han lagt in ett antagande att hon i hans ögon framstod så rationell och kompetent att det fanns orsak att vid nästkommande års översyn ta upp en diskussion om det verkligen fanns giltiga skäl till förvaltarskapet. Det var elegant formulerat och utgjorde den första byggstenen i upphävandet av hennes omyndighetsförklaring.
Pärmen innehöll även handskrivna minnesanteckningar som visade att Bjurman kontaktats av en Ulrika von Liebenstaahl vid överförmyndarnämnden för ett allmänt samtal om Lisbeths allmäntillstånd. Orden ”nödvändigt med psykiatrisk utvärdering” fanns understrukna.
Lisbeth putade med läpparna och ställde tillbaka pärmarna och såg sig omkring.
Ytligt sett kunde hon inte hitta något att anmärka på. Bjurman tycktes sköta sig helt i enlighet med hennes instruktioner. Hon bet sig i underläppen. Det kändes i alla fall som om något var på tok.
Hon hade rest sig från stolen och var på väg att släcka skrivbordslampan när hon hejdade sig. Hon plockade fram pärmarna igen och ögnade igenom dem på nytt. Förbryllad.
Pärmarna borde ha innehållit mer. Ett år tidigare hade det funnits en summering av hennes utveckling sedan barndomen från överförmyndarnämnden. Den saknades. Varför skulle Bjurman plocka ut papper från en aktiv dokumentation? Hon rynkade ögonbrynen. Hon kunde inte komma på någon riktigt bra orsak. Såvida han inte samlade ytterligare dokumentation på någon annan plats. Hon lät blicken svepa över jalusihyllan och den understa skrivbordslådan.
Hon hade ingen dyrk med sig och tassade istället tillbaka till Bjurmans sovrum och fiskade upp hans nyckelknippa från kavajen som hängde över en herrbetjänt i trä. Samma föremål som ett år tidigare fanns i lådan. Men samlingen hade kompletterats med en platt kartong vars omslagsbild visade en Colt 45 Magnum.
Hon tänkte igenom den research om Bjurman som hon gjort nästan två år tidigare. Han ägnade sig åt skytte och var medlem i en skytteklubb. Enligt det offentliga vapenregistret hade han en licens för en Colt 45 Magnum.
Hon kom motvilligt till slutsatsen att det inte var onaturligt att han höll lådan låst.
Hon gillade inte läget men hon kunde inte hitta någon omedelbar förevändning att väcka Bjurman och spöa skiten ur honom.
Mia Bergman vaknade halv sju. Hon hörde morgon-TV på låg volym från vardagsrummet och kände doften av nybryggt kaffe. Hon hörde också knattrandet av tangenter från Dag Svenssons iBook. Hon log.
Hon hade inte sett Dag arbeta så hårt på en story tidigare. Millennium hade varit ett bra drag. Han brukade vara på tok för styv i korken och det verkade som om umgänget med Blomkvist och Berger och de andra hade en välgörande effekt på honom. Han hade allt oftare kommit hem modstulen efter att Blomkvist hade påpekat brister och skjutit något resonemang i sank. Därefter hade han arbetat dubbelt så hårt.
Hon undrade om det var rätt ögonblick att störa hans koncentrationsförmåga. Hennes mens var tre veckor försenad. Hon var inte säker och hade inte gjort något graviditetstest ännu.
Hon undrade om det var dags.
Hon var snart 30 år. Om mindre än en månad skulle hon disputera. Doktor Bergman. Hon log igen och beslutade att inte säga något till Dag innan hon själv var säker och möjligen vänta till dess att han var klar med sin bok och hon satt på disputationsfesten.
Hon drog sig i tio minuter innan hon klev upp och gick ut i vardagsrummet med ett lakan runt kroppen. Han tittade upp.