”Klockan är inte sju än”, sa hon.
”Blomkvist är kaxig igen”, svarade han.
”Har han varit stygg mot dig? Rätt åt dig. Du gillar honom, va?”
Dag Svensson lutade sig bakåt i vardagsrumssoffan och mötte hennes blick. Efter en stund nickade han.
”Millennium är ett bra ställe att jobba på. Jag pratade med Mikael då vi var på Kvarnen innan du hämtade mig häromkvällen. Han undrade vad jag hade tänkt göra då det här projektet var klart.”
”Aha. Och vad sa du?”
”Att jag inte visste. Jag har flummat runt som frilans i så många år nu. Jag skulle vilja ha något stadigare.”
”Millennium.”
Han nickade.
”Micke har sonderat terrängen och frågade om jag skulle vara intresserad av halvtid. Samma kontrakt som Henry Cortez och Lottie Karim går på. Jag får ett skrivbord och en basinkomst från Millennium och kan ta in resten på egna knäck.”
”Vill du det?”
”Om de kommer med ett konkret erbjudande kommer jag att säga ja.”
”Okej, men klockan är fortfarande inte sju än och det är lördag.”
”Äsch. Jag tänkte bara pilla lite med texten.”
”Jag tycker att du ska komma tillbaka till sängen och pilla med något annat.”
Hon log mot honom och vek upp en flik av lakanet. Han satte datorn i viloläge.
Lisbeth Salander ägnade en stor del av de närmast följande dygnen åt research framför sin PowerBook. Sökandet spretade åt en mängd olika håll och hon var inte alltid på det klara med exakt vad hon sökte.
En del av faktasamlandet var enkelt. Från Mediaarkivet sammanställde hon en översikt av Svavelsjö MC:s historik. Klubben dök först upp i tidningsnotiserna 1991 under namnet Tälje Hog Riders i samband med att polisen gjorde ett tillslag mot klubbhuset, vid denna tid beläget i ett nedlagt skolhus utanför Södertälje. Tillslaget hade föranletts av att oroliga grannar larmat om skottlossning vid gamla skolan; polisen ryckte ut med stor insatsstyrka och avbröt en synnerligen ölstinn fest som urartat till en skyttetävling med en AK4 som sedan visade sig ha stulits i början av 1980-talet från det nedlagda regementet I 20 i Västerbotten.
Svavelsjö MC hade enligt en kartläggning i en kvällstidning sex eller sju medlemmar och ett dussintal hangarounds. Samtliga fullvärdiga medlemmar hade vid något tillfälle straffats för brott, huvudsakligen på tämligen amatörmässig men stundom våldsam nivå. Två personer i klubben stack ut från mängden. Ledare för Svavelsjö MC var en Carl-Magnus ”Magge” Lundin som porträtterades i Aftonbladets nätupplaga i samband med att polisen år 2001 gjorde ett tillslag i klubblokalen. Lundin var dömd vid fem tillfällen i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Tre av rättegångarna hade handlat om stölder, häleri och narkotikaförseelser. En av domarna handlade om grövre brottslighet, däribland en grov misshandel som gett arton månader. Lundin hade frigivits 1995 och kort därefter avancerat till posten som president för Tälje Hog Riders, som nu alltså kallade sig Svavelsjö MC.
Klubbens nummer två var enligt polisens gängenhet en Sonny Nieminen, 37 år, som förekom i inte mindre än tjugotre avsnitt i straffregistret. Han hade inlett sin karriär som 16-åring då han dömdes till skyddstillsyn och vård enligt socialtjänstlagen för misshandel och stöld. Under de kommande tio åren hade Sonny Nieminen dömts för fem fall av stöld, ett fall av grov stöld, två fall av olaga hot, två narkotikabrott, utpressning, våld mot tjänsteman, två fall av olaga vapen och ett fall av grovt olaga vapen, rattonykterhet och inte mindre än sex fall av misshandel. Han hade dömts enligt en för Lisbeth Salander obegriplig skala till skyddstillsyn, böter och upprepade vändor på en eller två månader i fängelse till dess att han 1989 plötsligt dömts till tio månaders fängelse för grov misshandel och rån. Han var ute några månader senare och höll sig i skinnet fram till oktober 1990 då han under ett krogbesök i Södertälje hamnade i ett slagsmål som slutade med dråp och ett sexårigt fängelsestraff. Nieminen hade kommit ut igen 1995, numera som Magge Lundins närmaste vän.
1996 hade han gripits för delaktighet i ett väpnat rån mot en värdetransport. Han hade inte själv deltagit i rånet men försett tre unga män med de vapen som behövts för uppgiften. Det blev den andra större voltan. Han dömdes till fyra års fängelse och släpptes 1999. Därefter hade Nieminen mirakulöst nog undvikit att gripas av polisen för ytterligare brott. Enligt en tidningsartikel från 2001, där Nieminen inte namngavs men där bakgrunden var så detaljerad att det inte var särskilt svårt att räkna ut vem som åsyftades, var han misstänkt för delaktighet i åtminstone ett mord på en medlem i en konkurrerande outlawklubb.
Lisbeth beställde fram passfoton på Nieminen och Lundin. Nieminen hade ett bildskönt ansikte med mörkt lockigt hår och farliga ögon. Magge Lundin såg ut som en komplett idiot. Hon hade inga svårigheter att identifiera Lundin som den man som träffat den blonde jätten på Blombergs konditori och Nieminen som den man som väntat på McDonald’s.
Via bilregistret spårade hon ägaren till den vita Volvo som den blonde jätten hade kört iväg med. Det visade sig vara biluthyrningsfirman Auto-Expert i Eskilstuna. Hon lyfte telefonluren och fick prata med en Refik Alba på företaget i fråga.
”Mitt namn är Gunilla Hansson. Min hund blev i går påkörd av en person som smet. Skitstöveln körde en bil vars registreringsnummer visar att den hyrts från er. Det var en vit Volvo.”
Hon lämnade registreringsnumret.
”Jag beklagar.”
”Jag vill ha mer än så. Jag vill ha namnet på skitstöveln så att jag kan skicka ersättningskrav.”
”Har du polisanmält saken?”
”Nej, jag vill göra upp i godo.”
”Jag beklagar, men jag kan inte lämna ut namn på våra kunder om det inte finns en polisanmälan.”
Lisbeth Salanders röst mörknade. Hon undrade om det var god företagssed att tvinga henne att polisanmäla företagets kunder istället för att göra upp i godo. Refik Alba beklagade igen och sa att han dessvärre inte kunde göra något åt saken. Hon argumenterade i ytterligare ett par minuter men fick inte fram något namn på den blonde jätten.
Namnet Zala var ytterligare en återvändsgränd. Med två avbrott för Billys Pan Pizza tillbringade Lisbeth Salander merparten av ett dygn vid datorn. Hennes enda sällskap var en 1,5- literflaska Coca-Cola.
Hon hittade hundratals människor med namnet Zala – allt från en italiensk elitidrottare till en tonsättare i Argentina. Hon hittade inget av det hon sökte.
Hon provade namnet Zalachenko men hittade inget av värde.
Frustrerad vacklade hon slutligen in i sitt sovrum och sov tolv timmar i sträck. När hon vaknade var klockan elva på förmiddagen. Hon satte på kaffebryggaren och tappade upp ett bad i jacuzzin. Hon hällde på badskum och bar in kaffe och smörgåsar och åt frukost i badet. Hon önskade plötsligt att hon hade haft sällskap av Mimmi. Men hon hade ännu inte ens avslöjat var hon bodde.
Vid tolvtiden klev hon upp ur badet, frotterade sig och satte på en morgonrock. Hon satte på datorn igen.
Namnen Dag Svensson och Mia Bergman gav bättre utdelning. Via Googles sökmotor kunde hon snabbt sätta ihop en kortfattad summering av vad de hade gjort under de föregående åren. Hon laddade ned kopior av några av Dags artiklar och hittade en bildbyline av honom. Utan större förvåning konstaterade hon att det var den man hon sett i sällskap med Mikael Blomkvist på Kvarnen några kvällar tidigare. Namnet hade fått ett ansikte och vice versa.
Hon hittade flera texter om eller av Mia Bergman. Några år tidigare hade hon väckt uppmärksamhet med en rapport om särbehandling av män och kvinnor i domstolar. Denna hade föranlett både ett antal ledarstick och inlägg på olika kvinnoorganisationers debattsidor; Mia Bergman hade själv bidragit med flera av de sistnämnda inläggen. Lisbeth Salander läste uppmärksamt. Vissa feminister ansåg att Bergmans slutsatser var viktiga, medan andra kritiserade henne för att ”sprida borgerliga illusioner”. Exakt vari de borgerliga illusionerna bestod framgick dock inte.