She tried to breathe, but as she did, she realized her passageways were blocked.
Panicking, Caitlin tried to take a deep breath through her mouth, but when she did, she felt something get lodged deep in her throat. Its smell filled her nose, and she finally realized what it was: soil. She was immersed in soil, covering her face and eyes and nose, entering her mouth. She realized it was heavy because it was weighing down on her, getting heavier by the second, suffocating her.
Hon försökte andas men hon insåg snabbt att hennes luftvägar blockerades.
I panik försökte Caitlin ta ett djupt andetag genom munnen, men när hon gjorde det kände hon något fastna djupt i hennes hals. Dess doft fyllde hennes näsa och hon insåg vad det var: jord. Hon var nedsänkt i marken, som täckte hennes ansikte, ögon, näsa och mun. Hon insåg att det inte bara var tungt, utan också att det blev tyngre och tyngre, och kvävde henne.
Unable to breathe, unable to see, Caitlin entered into full-fledged panic. She tried to move her legs, her arms, but they, too, were weighed down. In a fit, she struggled for all she was worth, and finally managed to dislodge her arms just a bit; she eventually raised them up, higher and higher. Finally, she broke through the soil, and felt her hands make contact with the air. With a renewed strength, she flailed with all she had, frantically scraping and clawing the soil off of her.
Oförmögen att andas, oförmögen att se, fick Caitlin fullfjädrad panik. Hon försökte att flytta benen och armarna, men även de vägdes ner. I ett anfall kämpade hon för allt vad hon var värd och lyckades rubba armarna lite. Hon kunde så småningom höja dem, högre och högre. till slut bröt hon genom jorden och kände hennes händer få kontakt med luften. Med en förnyad styrka, viftade hon med allt hon hade, skrapande och grävandes frenetiskt på jordan ovan henne.
Caitlin lyckades äntligen sätta sig upp, medans jord hälldes över henne. Hon borstade bort smutsen som klamrade sig fast vid hennes ansikte och hennes ögonfransar, och fick ut det som fanns i hennes mun och näsa. Hon använde båda händerna, hysterisk, och till slut var det tillräckligt för att kunna andas igen.
Hyperventilerandes tog hon stora, djupa andetag, tacksam som aldrig förr för att kunna andas. När hon återfått sin andan började hon hosta och spotta ut smuts från hennes mun och näsa.
Caitlin öppnade ögonen, hennes ögonfransar satt fortfarande, men hon lyckades öppna dem tillräckligt för att se var hon var. Det var solnedgång. På landet. Hon låg nedsänkt i en hög av jord i en liten, lantlig kyrkogård. När hon tittade ut såg hon förskräckta ansikten på ett dussin ödmjuka bybor klädda i trasor och stirrandes ner på henne i fullkomlig chock. Bredvid henne stod en dödgrävare, en biffig man, distraherad av hans skottande. Han märkte fortfarande ingenting, inte ens när hon sträckte sig efter honom. Han lyfte ännu en hög av jord och kastade det åt hennes håll.
Innan Caitlin kunde reagera kom det nya spadtag av jord som träffade henne rakt i ansiktet och täckte hennes ögon och näsa igen. Hon slog bort det och satte sig upp rakare, vickandes på hennes ben ett försök att lyfta dem från den nya, tunga jorden.
Dödgrävaren märkte henne till slut. När han gick för att kasta ännu ett spadtag såg han henne och hoppade tillbaka. Skopan föll långsamt från hans händer och han tog flera steg tillbaka.
Ett skrik punkterad tystnaden. Det kom från en av byborna. Ett gällt skrik från en gammal, vidskeplig kvinna, som stirrade ner på vad som borde ha varit det färska liket av Caitlin, nu stiget från jorden. Hon skrek och skrek.
De övriga byborna delades i sina reaktioner. Några av dem vände och flydde, tävlandes för att komma undan. Andra bara täckte munnen med sina händer, alltför mållösa att säga något. Men några av de män som höll facklorna tycktes vackla mellan rädsla och ilska. De tog några tvekande steg mot Caitlin och hon kunde se på deras uttryck och på deras upphöjda gårdsredskap att de var redo att attackera.
Var är jag? undrade hon desperat. Vilka är dessa människor?
Trots att hon var så desorienterad som hon var, hade Caitlin fortfarande sinnesnärvaro att inse att hon var tvungen att agera snabbt.
Hon skrapade på högen av jord som höll hennes ben nere. Men marken var våt och tung, och det gick långsamt. Det fick henne att minnas en tid med sin bror Sam, på en strand någonstans, när han hade begravt henne upp till hennes huvud. Hon hade inte kunnat röra sig. Hon hade bett honom att befria henne, och han hade tvingat henne vänta i timmar.
Hon kände sig så hjälplös, så fångad, att hon trots sina försök att hålla tillbaka började gråta. Hon undrade var hennes vampyrstyrka hade tagit vägen. Var hon bara människa igen? Det kändes så. Dödlig. Svag. Precis som alla andra.
Hon kände sig plötsligt rädd. Mycket, mycket rädd.
"Någon, snälla, hjälp mig!" ropade Caitlin och försökte få ögonkontakt med någon av kvinnorna i publiken, hoppandes på ett sympatisk ansikte.
Men det fanns ingen. Istället fanns bara chock och rädsla.
Och ilska. En pöbel av män höll gårdsredskapen högt medan de kröp mot henne. Hon hade inte mycket tid.
Hon försökte vända sig direkt till dem.
"Snälla!" ropade Caitlin,"Det är inte som ni tror! Jag vill er inget illa. Snälla, skada mig inte! Hjälp mig härifrån!"
Men det verkade bara stärka dem.
"Döda vampyren" skrek en av byborna från mängden."Döda henne igen!"
Ropet möttes av ett entusiastiskt vrål. Folkmassan ville se henne död.
En av byborna, mindre rädd än de andra, en stor best till man, närmade sig henne. Han tittade ner på henne i ett känslokallt raseri, innan han lyfte sin yxa högt. Caitlin kunde se att han siktade rätt mot hennes ansikte.
"Du kommer att dö den här gången!" Skrek han, medan han förberedde sig.
Caitlin slöt ögonen, och från någonstans, djupt inne i henne, framkallade hon ett raseri. Det var en primal ilska, från någon del av henne som fortfarande existerade, och hon kände det stigande genom tårna, genom hennes kropp, och upp genom hennes överkropp. Hon brann med värme. Det var helt enkelt inte rättvist, att hon skulle dö så här, att hon skulle attackeras, att hon var så hjälplös. Hon hade inte gjort dem något. Det var inte rättvist ekade genom hennes huvud om och om igen, medans hennes raseri steg mot högre nivåer.
Bybon svingade hårt, med siktet rätt mot Caitlins ansikte, och plötsligt kände hon den explosion av styrka hon behövde. I ett drag, hoppade hon upp ur jorden och upp på hennes fötter, fångade yxan vid sitt trähandtag, i mitten av svinget..
Caitlin kunde höra en skräckslagen flämtning från folkmassan – uppskrämda tog de flera steg tillbaka. Fortfarande hållandes i yxskaftet flyttade hon blicken för att se att mannens ansiktsuttryck hade ändrats till ett av fullkomlig rädsla. Innan han kunde reagera ryckte hon yxan ur hans hand, lutade sig tillbaka och sparkade honom hårt i bröstet. Han flög bakåt, genom luften, en bra tjugo fot, och han landade i mängden av byborna, och puttade omkull flera av dem i processen..
Caitlin lyfte yxan högt, tog flera snabba steg mot dem, och med de vildaste uttrycket hon kunde uppbåda, fräste.
Byborna, livrädd, lyfte sina händer mot deras ansikten och skrek. Några sprang mot skogen, och de som blev kvar kröp ihop.
Det var effekten Caitlin önskade. Hon hade skrämt dem precis tillräckligt för att lamslå dem. Hon släppte yxan och sprang förbi dem, genom fältet, och in i solnedgången.
Medan hon sprang väntade hon, hoppandes att hennes vampyrkrafter skulle komma tillbaka, att hennes vingar skulle växa, att hon skulle kunna helt enkelt lyfta och flyga långt härifrån.