I Dalarne
Inledning
Ingmarssönerna
i.
Det var en ung karl, som gick och plöjde sitt träde en sommarmorgon. Solen sken ljuvligt, gräset var vått av dagg, och luften var så frisk, så att det kunde inga ord beskriva. Hästarna voro smått yra av morgonluften och drogo fram plogen som på lek. De hade en helt annan lunk än den vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna följa dem.
Jorden, som vändes upp av plogen, låg svartbrun och sken av fukt och fetma, och han, som plöjde, tänkte för sig själv: "Hur kan det komma sig, att jag stundom gör mig så svåra bekymmer och tycker, att det är tungt att leva? Kan det behövas något mer än solsken och vackert väder för att vara säll som ett Guds barn i himmelen?"
Det var en lång, ganska bred dal, som var rutad av en massa gula och gulgröna sädesfält och dessutom av slagna klövervallar, av blommande potatisland och av små, blåblommiga linåkrar, som översvävades av en ofantlig mängd vita fjärilar. Och liksom för att göra allt fullkomligt reste sig mitt på dalbottnen en mäktig gammal bondgård med många grå uthus och ett stort, rödmålat boningshus. Den hade två höga, förvuxna päronträd stående vid gaveln, ett par ungbjörkar vid porten, stora vedstaplar på den gröna gårdsplanen och några väldiga halmstackar bakom lagårdslängan. Det var likaså vackert att se den resa sig mittibland de jämna åkrarna, som det är att se ett stort fartyg höja sig med master och segel över den breda havsytan.
"Och en sådan gård, som du har!" tänkte han, som plöjde. "Där finns många vältimrade hus och god boskap och raska hästar och tjänare, som är trogna som gull. Du är då åtminstone så rik som någon i häradet, och aldrig behöver du frukta för att bli utfattig."
– Ja, det är nu inte heller fattigdom jag är rädd för, sade han som svar på sin egen tanke. Jag skulle vara nöjd, om jag bara vore lika bra karl som min far och farfar.
Det var dumt, att jag kom in på de här tankarna, fortfor han, för jag var så glad nyss. Men tänk nu bara på den här enda saken! I fars tid rättade sig alla grannarna efter honom i allt han gjorde: samma morgon han började slåttern, började de, och samma dag, som vi tog till med att plöja trädet på Ingmarsgården, satte de plogen i jorden hela dalen uppefter. Men nu har jag plöjt här i ett par timmar redan, utan att någon har börjat vässa en plogbill en gång.
Jag tror, att jag har styrt gården så väl som någon, som har hetat Ingmar Ingmarsson, sade han, Jag har fått mer för mitt hö, jag, än far, och jag nöjer mig inte med de små gräsgångna dikena, som löpte genom åkern på hans tid. Och en sanning är det, att jag inte far så illa fram med skogen som far och bränner ner den till svedeland.
Det känns tungt mången gång, sade karlen, det är inte alltid jag tar det så lätt som i dag. När far och farfar levde, då hette det, att Ingemarerna hade levat så länge i världen, att de visste hur Vår Herre ville ha det, och folk rentav tiggde dem, att de skulle regera över socknen. De satte till både präst och klockare, de bestämde när älven skulle rensas och var det skulle byggas skolhus. Men mig frågar ingen till råds, och jag har ingenting att bestämma över.
I alla fall är det märkvärdigt vad bekymmer kan kännas lätta att bära så här på morgonen. Nu skulle jag nästan kunna skratta åt alltsammans. Och ändå är jag rädd för att det blir värre för mig till hösten än någonsin. Om jag gör det, som jag nu tänker på, kommer varken prosten eller häradshövdingen att skaka hand med mig på kyrkvallen om söndagen, och det har de ändå hållit i med ända till nu. Jag blir inte en gång invald i fattigvårdsstyrelsen, och aldrig kan jag tänka på att bli kyrkvärd.
Aldrig går det så lätt att tänka, som då man går så där och följer efter plogen fåra upp och fåra ner. Ensam är man, och ingenting är det, som förströr, annat än kråkorna, som vandra fram över plöjslorna och plocka efter mask. Karlen tyckte, att tankarna tillkommo så lätt inne i hans huvud, som om någon hade viskat dem i hans öra. Och eftersom han sällan kunde tänka så redigt och snabbt som denna dag, blev han glad och upplivad av det. Han började tycka, att han gjorde sig onödiga bekymmer, han sade till sig själv, att ingen begärde av honom, att han skulle störta sig i olycka.
Han tänkte, att om hans far hade levat nu, skulle han ha frågat honom om detta, såsom han brukat fråga honom till råds i alla svåra saker. Han blev otålig över att inte fadern var till hands, så att han kunde få spörja honom.
– Visste jag bara vägen, sade han och började le och glädjas åt tanken, så skulle jag nog gå till honom. Jag undrar vad Stor Ingmar skulle säga, om jag en vacker dag komme vandrande till honom. Jag tänker han sitter på en stor gård med många åkrar och ängar och stora hus och stor, brun boskap, ingen svart och ingen brokig, såsom han ville ha det här nere. När jag så kommer in i storstugan.
Plöjaren stannade med ens mittpå åkern. Han såg upp och skrattade. De här tankarna gjorde honom ett otroligt nöje, och de löpte i väg med honom, så att han knappt visste om han var kvar på jorden. Han tyckte, att han helt hastigt hade kommit ända upp till sin gamla far i himlen.
– När jag så kommer in i storstugan, fortfor han, sitter där fullt av bondkarlar kring väggarna, som alla har grårött hår och vita ögonbryn och stor underläpp och är så lika far, som ett bär är likt ett annat. När jag får se, att det är så mycket folk där, så blir jag blyg och stannar nere vid dörren. Men far sitter högst oppe vid bordet, och så fort han får se mig, säger han: "Välkommen du, Lill Ingmar Ingmarsson!" Och så kommer far ner till mig. – "Jag skulle allt vilja tala ett par ord med er, far", säger jag, "men här är så många främmande." – "Å, det är bara släkten", säger far, "de här karlarna har alla bott på Ingmarsgården, och den äldste av dem är ända från hedenhös." – "Ja, men jag ville allt tala ett par ord med er ensam."
Så ser far sig om och tänker på om han ska gå in i lillkammaren, men eftersom det bara är jag, så går han ut i köket. Där sätter far sig på spishällen och jag på huggkubben. "Det är en bra gård, som ni har här, far", säger jag. – "Den är bra nog", säger far. "Hur står det till hemma på Ingmarsgården?" – "Där går det bra", säger jag, "förra året fick vi tolv riksdaler för ett skeppund hö." – "Är det möjligt?" säger far. "Du är väl inte kommen hit för att göra narr av mig, Lill Ingmar."
"Men med mig går det dåligt", säger jag. "Ständigt får jag höra, att ni, far, var vis som Vår Herre själv, men mig frågar ingen efter." – "Har du inte kommit in i kommunalnämnden?" frågar nu gubben. – "Varken i skolrådet eller i kyrkorådet eller i nämnden." – "Vad har du då gjort för ont, Lill Ingmar?" – "Å, de säger, att den, som ska ställa för andra, han ska först visa, att han kan ställa bra för sig själv."
Så tänker jag, att gubben slår ner ögonen och sitter tyst och funderar. "Du ska laga, att du blir gift, Ingmar, och får en bra hustru", säger han nog om en stund. – "Men det är just det jag inte kan bli, far", svarar jag. "Det finns inte en så fattig bonde i socken att han vill ge mig sin dotter." – "Tala nu om ordentligt, Lill Ingmar, hur det hänger ihop allt det här!" säger far, och han blir så mild i rösten.
"Jo, se ni, far, för fyra år sen, samma år jag kom till gården, friade jag till Brita i Bergskog." – "Låt mig se", säger far, "bor det någon av vår släkt i Bergskog?" Han har liksom förlorat minnet av hur det är här nere. – "Nej, men det är välbergat folk, och ni minns väl, far, att Britas far är riksdagsman." – "Jaja, jaja, men du skulle ha gift dig med någon av vår egen släkt, så att du hade fått en, som känner till de gamla bruken." – "Det är allt sant, det, far, det fick jag nog märka också."
Nu sitter både far och jag tysta en stund, men så börjar far: "Det var väl en, som såg bra ut?" – "Ja", säger jag, "hon har mörkt hår och klara ögon och rosor på kinderna. Men hon var duglig också, så mor var nöjd med att jag skulle ta henne. Det hade nog blivit bra, men, ser ni, felet var, att hon inte ville ha mig." – "Det går väl detsamma vad en sådan där tösunge vill." – "Det var nog föräldrarna, som tvingade henne att säga ja." – "Hur vet du, att hon blev tvingad? Jag tänker hon var glad att få en man, som är så rik som du, Lill Ingmar Ingmarsson."