Ingmar hörde länge tyst på allt detta talet om att han måste fara sin väg. Till sist sade han:
–Det är väl inte så säkert, att jag blir blind om jag stannar. Mrs Gordon frågade vad han ville säga härmed.
–Jag är ännu inte färdig med den saken, som jag har kommit hit för, sade han långsamt.
–Menar ni, att ni inte vill resa? frågade mrs Gordon
–Ja, sade Ingmar, det vore allt hårt för mig att nödgas vända om hem med oförrättat ärende.
Det syntes nu hur stort värde mrs Gordon satte på Ingmar, ty hon sökte upp Gertrud och talade om för henne, att Ingmar inte ville resa, ehuru han löpte fara att bli blind, om han stannade.
– Du vet väl för vems skull det är han inte vill resa, sade mrs Gordon.
–Ja, svarade Gertrud.
Gertrud såg stort på mrs Gordon, och denna sade inte något vidare. Mrs Gordon kunde inte öppet uppmana henne att bryta mot de lagar, som gällde i kolonien, men Gertrud förstod, att vad helst hon ville göra för Ingmars skull, det skulle förlåtas henne.
Under hela dagen kom den ena efter den andra till Gertrud och talade om Ingmar. Ingen tordes direkt säga henne, att hon borde följa med honom hem, men de svenska bönderna satte sig ner bredvid henne och talade om den hjälten, som kämpade för den döda i Josafats dal, och sade, att nu hade Ingmar visat, att han var en rätt telning av det gamla trädet.
–Det vore allt stor skada, om en sådan man skulle bli blind, sade de.
–Jag såg Ingmar den dagen, då det var auktion på Ingmarsgården, sade Ljung Björn, och jag säger dig, att hade du sett honom då, hade du aldrig kunnat vredgas på honom.
Men Gertrud tyckte, att hon hela dagen kämpade med en sådan där dröm, då man vill hasta bort, men inte kan komma ur fläck. Hon ville hjälpa Ingmar, men hon visste inte varifrån hon skulle få kraft därtill. "Hur kan jag göra detta för Ingmar, när jag inte mer älskar honom?" frågade hon sig. "Och hur kan jag låta bli att göra det, när jag vet, att han ska bli blind?" frågade hon sig även.
På kvällen stod Gertrud utanför kolonien under den stora sykomoren, och hon tänkte alltjämt på detta, att hon borde följa Ingmar, men att hon inte kunde få kraft att besluta sig. Då kom Gabriel ut till henne.
–Det är ibland så, sade Gabriel, att människor kan bli glada över sin olycka och bedrövade över sin lycka.
Gertrud vände sig rätt mot honom och såg på honom med förskrämda ögon. Hon sade ingenting, men han förstod, att hon tänkte: "Kommer du nu också för att hetsa och förfölja mig?"
Gabriel bet sig i läppen och förvred ansiktet en smula, men i nästa ögonblick sade han ändå vad han hade ämnat.
–Då det finns någon, som man håller mer av än allt annat, sade han, så är man allt rädd att förlora henne. Och man är allra mest rädd att förlora henne på det sättet, att man får se, att hon har ett så hårt hjärta, att hon inte kan tillge och förlåta.
Gabriel uttalade sina hårda ord med mycket mild röst, och Gertrud blev inte ond, utan började gråta. Hon kom ihåg, att hon en gång hade drömt, att hon stack ut Ingmars ögon. "Nu visar det sig, att detta var en sann dröm och att jag verkligen är hårdhjärtad och hämndgirig, som jag var då i drömmen", tänkte hon. "Ingmar kommer säkerligen att förlora sin syn för min skull." Hon blev djupt bedrövad, men den stora vanmakten, som höll henne bunden, vek inte fördenskull, och ännu då natten kom och hon lade sig att sova, hade hon inte kunnat fatta sitt beslut.
På morgonen steg hon upp mycket tidigt och begav sig till Oljoberget. Hon hade inte varit där på hela tiden, sedan hon såg dervischen, men nu tyckte hon, att hon behövde gå dit för att i ensamhet få tänka över vad hon skulle besluta.
Under hela vägen kämpade hon med samma tunga vanmakt. Hon såg vad hon måste göra, men hennes vilja var förlamad och kunde inte övervinna det, som höll henne bunden.
Hon kom ihåg, att hon en gång hade sett en tornsvala, som hade fallit till marken och låg och slog mot sanden med vingarna och inte kunde få nog luft under dem för att svinga sig bort. Just sa tyckte hon att hon låg och flaxade utan att komma ur stället.
Men när hon hade nått upp på Oljoberget och stod på den vanliga platsen, där hon brukade invänta soluppgången, såg hon, att dervischen, som var lik Jesus, fanns där före henne. Han satt på marken med benen i kors under sig, och hans stora ögon sågo ner över Jerusalem.
Gertrud glömde inte ett ögonblick, att mannen endast var en stackars dervisch, vars enda berömmelse var, att han av sina anhängare fordrade ett ivrigare dansande än nagon annan. Men då hon såg hans ansikte med mörkret kring ögonen och smärtans drag kring munnen, gick en darrning genom henne. Hon blev stående med knäppta händer tätt bredvid honom och betraktade honom.
Hon var inte i en dröm, hon var inte borta i en syn, det var endast den stora likheten, som vållade, att hon tyckte sig se en med gudomlighet begåvad människa.
Hon trodde på nytt om honom, att om han blott ville framträda för människorna, så skulle det visa sig, att han hade nått djupet av all kunskap. Hon trodde, att storm och vågor lydde hans bud, hon trodde, att han samtalade med Gud, hon trodde, att han hade uttömt dräggen av allt lidande, hon trodde, att alla hans tankar gingo till okända ting, som ingen annan kunde utforska. Hon förstod att om hon hade varit sjuk, så skulle hon ha blivit botad genom att stå där och betrakta honom.
"Detta kan inte vara en vanlig människa", tänkte hon. "Jag känner, att himmelens lycksalighet sänker sig över mig, endast därför att jag ser honom."
Hon hade stått länge bredvid dervischen, utan att han hade visat att han hade lagt märke till henne, men plötsligen vände han sig rätt mot henne.
Gertrud drog sig undan, när han såg på henne, som kunde hon inte tåla hans blickar.
Han betraktade henne stilla och lugnt väl en hel minut, därpå räckte han henne sin hand, för att hon skulle kyssa den, såsom hans anhängare brukade. Och Gertrud kysste handen i all ödmjukhet.
Därpå tecknade han med vänligt allvar åt henne, att hon skulle gå sin väg och inte mera störa honom.
Gertrud vände sig lydigt bort från honom och gick långsamt neråt. Det föreföll henne, att det låg stor betydelse i det sätt, varpå han hade tagit avsked av henne. Det var, som om han hade sagt till henne: "Under en tid har du varit min och tjänat mig, men nu ger jag dig fri. Lev nu på jorden för dina medmänniskor!"
När hon kom närmare kolonien, svann den ljuva förtrollningen bort så småningom.
–Jag vet ju, att han inte är Kristus. Jag tror inte heller, att han är Kristus, sade hon nu på nytt.
Men en stor förändring hade hans åsyn framkallat hos henne. Blott därför, att han hade ställt för hennes ögon bilden av Kristus, tyckte hon, att varje sten på marken upprepade de heliga läror, som denne en gång hade forkunnat i detta land, och att blommorna utropade ljuvheten av att vandra på hans vägar.
När Gertrud kom tillbaka till kolonien, gick hon in till Ingmar.
–Nu, Ingmar, ska jag följa dig hem, sade hon.
Ingmars bröst höjde sig i ett par tunga andetag. Det syntes, att han kände en stor lättnad.
Han tog Gertruds händer mellan sina och tryckte dem.
–Nu har Gud varit mycket god mot mig, sade han.
"Vi ska mötas en gång"
Det var en underlig brådska i kolonien. Dalbönderna hade så mycket att syssla med var och en på sin kammare att de inte hade tid att gå ut till sina göromål på fälten och i vingårdarna, och de svenska barnen hade fått lov från skolan för att stanna hemma och arbeta.