Det hade blivit bestämt, att Ingmar och Gertrud skulle resa om två dagar, och därför gällde det att skyndsamt göra i ordning vad man kunde ha lust att sända med dem till hemorten.
Nu var det tillfälle att skicka en liten minnesgåva till små kamrater på skolbänken och till gamla vänner, som hade varit en trogna hela livet igenom. Nu kunde man få lägga i dagen, att man alltibland hade en vänlig tanke för en och annan, som man skilde sig från och inte ville umgås med under den första stränga tiden där hemma, och för gammalt, klokt folk, vars råd blevo illa upptagna vid avresan. Nu kunde man passa på att göra en liten glädje åt föräldrarna och kärestan, åt kyrkoherden och åt skolmästarn, som hade uppfostrat dem allesammans.
Ljung Björn och Kolås Gunnar sutto hela dagen med pennan i sina styva nävar och skrevo brev till vänner och anförvanter, medan Gabriel stod och svarvade små koppar av olivträ och Karin Ingmarsdotter i många olika paket lade in stora fotografier över Getsemane och gravkyrkan, över det ståtliga huset, där de bodde, och över den präktiga församlingssalen.
Barnen strävade och gjorde tuschteckningar på små tunna skivor av olivträ, såsom de hade lärt i den amerikanska skolan och klistrade samman fotografiramar, som de prydde med alla de olika sorter av korn och frön och kärnor, som finnas i österlandet.
Märta Ingmarsdotter klippte ner sin linneväv och satte sig att brodera namn på handdukar och servetter, som skulle sändas till hennes svåger och svägerska. Och hon smålog, då hon tänkte på att nu skulle de få se där hemma, att hon inte hade glömt bort att väva en fin och stadig väv, fastän hon hade kommit till Jerusalem.
De båda Ingmarsdöttrarna, som hade varit i Amerika, stodo och bundo över burkar med aprikos– och persikosylt, och i bottnen på burkarna skrevo de ner kära namn, som de inte kunde minnas utan att få tårar i ögonen.
Israel Tomassons hustru kavlade ut en pepparkaksdeg och hade dessutom en tårta i ugnen, som hon vakade över. Tårtan skulle Ingmar och Gertrud äta upp under vägen, men pepparkakorna, som kunde hålla sig hur länge som helst, skulle de inte få röra, utan de skulle lämna dem till gumman i Myckelmyra, som hade stått putsad och fin vid vägkanten då Jerusalemsfararna drogo åstad, och till Eva Gunnarsdotter, som en gång hade hört till samfundet.
Allteftersom de små paketen blevo färdiga, fördes de till Gertrud, och hon packade ner de många försändelserna i en stor kista.
Men om inte Gertrud hade varit barnfödd i socknen, skulle hon inte ha kunnat åta sig att skaffa alla de olika sakerna fram till rätt ägare, ty på somliga stodo mycket besynnerliga adresser. Hon fick allt tänka sig om ett par gånger, innan hon kunde reda ut för sig var hon skulle finna "Frans, som bodde vid vägskälet", och "Lisa, som var syster till Per Larsson", och "Erik, som för två år sedan tjänade hos häradsdomarns".
Ljung Björns son Gunnar kom med det största paketet. Det var adresserat till "Karin, som satt bredvid mig i skolan och var hemma på storskogen". Farsnamnet hade han glömt, men åt Karin hade han förfärdigat ett par skor av blankskinn med höga, svängda klackar. Han visste med sig, att det var det vackraste skoarbete, som någonsin hade blivit utfört i kolonien.
–Och hälsa henne, att hon kommer hit till mig, som vi gjorde opp, när jag for hemifrån! sade han, då han anförtrodde paketet till Gertrud.
Men storbönderna kommo in till Ingmar och lämnade honom brev och viktiga uppdrag.
–Och nu ska du gå till kyrkoherden och till nämndeman och skolmästarn, sade de till sist, och tala om för dem att du med egna ögon har sett, att vi har det gott och att vi bor i ett riktigt hus och inte i jordkulor, och att vi har arbete och ordentlig föda, och att vi för ett anständigt liv.
*
Alltsedan Gabriel hade funnit Ingmar i Josafats dal, hade den gamla vänskapen mellan dem levat upp på nytt. Så snart Gabriel hade haft en ledig stund, hade han suttit inne hos Ingmar, som nu under sjukdomen bodde ensam på ett gästrum. Men den dagen, då Gertrud hade kommit ner från Oljoberget och lovat följa Ingmar hem till Dalarne, visade sig inte Gabriel i sjukrummet. Ingmar frågade flera gånger efter honom, men ingen var i stånd att finna reda på Gabriel.
Alltsom dagen skred framåt, blev Ingmar emellertid mer orolig. I första ögonblicket, då Gertrud hade lovat följa honom, hade han känt sig till freds och lycklig. Han hade då blott varit tacksam över att han fick föra henne bort från detta farliga land, dit hon hade drivits att resa genom hans förvållande. Och visserligen fortfor han alltjämt att vara glad åt detta, men för var timme, som gick, blev längtan efter hans hustru starkare och starkare hos honom. Det föreföll honom alldeles omöjligt att genomföra det, som han hade åtagit sig. Stundtals kände han den allra största lust att tala om hela sin historia för Gertrud, men vid närmare eftersinnande vågade han ändock inte göra detta. Så snart hon finge veta, att han inte tyckte om henne, skulle hon för det första neka att resa med honom hem. Och inte visste han vem Gertrud tyckte om, om det var honom, Ingmar, eller någon annan. Ibland hade han trott, att det var Gabriel, men nu till sist hade han måst inse, att alltmedan Gertrud hade levat i kolonien, hade hon helt visst inte älskat någon annan än honom, som hon hade väntat på Oljoberget. Och när hon nu kom ut i världen igen, skulle kanske den gamla kärleken till Ingmar vakna upp hos henne. Och om så skulle hända, vore det väl bättre, att han gifte sig med henne och försökte att göra henne lycklig, än att ständigt gå och längta efter en, som aldrig mer kunde bli hans.
Men fastän han försökte att strida med sig själv på detta sätt, så tilltog den inre motviljan, som plågade honom, allt mer och mer. Där han satt med förbundna ögon, såg han ständigt hustrun framför sig. 'Det syns, att det är henne jag hör samman med", tänkte han. 'Det finns ingen annan, som har någon makt över mig."
"Jag vet vad det var. som gjorde, att jag vågade mig på detta företaget", fortfor han. "Det var därför, att jag ville vara lika duktig som far. Liksom han förde hem mor från fängelset, så tänkte jag föra hem Gertrud från Jerusalem. Men jag förstår nu, att det inte kan gå för mig som för far. Jag kommer till korta, jag, därför att jag inte har ett så trofast hjärta som han."
Mot aftonen kom äntligen Gabriel in till Ingmar. Han stannade nere vid dörren, som om det var hans mening att genast gå sin väg.
–Jag hör, att du har frågat efter mig, sade han.
–Ja, sade Ingmar, det är så, att jag ska resa min väg.
–Jag vet, att det nu är avgjort, svarade Gabriel helt kort.
Ingmar satt med förband över båda ögonen. Han vände huvudet åt det håll, där Gabriel stod, som hade han önskat se honom.
–Det låter, som om du skulle ha bråttom, sade han.
–Jag har allt en hel del att ställa med. Gabriel tog ett steg mot dörren.
–Det var eljest något, som jag ville fråga dig om.
Gabriel kom tillbaka inåt rummet, och Ingmar återtog: -Jag undrar om du, Gabriel, skulle ha så mycket emot att fara hem på en månad eller två. Jag tror allt, att din far skulle bli glad att få se dig.
–Jag vet inte hur du kommer på en sådan tanke, sade Gabriel.
–Om du hade lust att fara med nu, skulle jag bekosta resan, fortfor Ingmar.
–Jaså, sade Gabriel.
–Ja, sade Ingmar och blev allt ivrigare, jag har tänkt på att jag ville göra Hök Matts den glädjen att få se dig än en gång, innan han dör.
–Du ville visst föra med dig hela kolonien, du, sade Gabriel litet försmädligt.
Ingmar blev alldeles förstummad. Det hade varit hans sista hopp, att han skulle kunna förmå Gabriel att följa med hem. "Jag tror, att Gertrud skulle komma att tycka om honom, ifall han bara följde med oss", tänkte han. "De har samma tro, och de har blivit så vana vid varandra här i kolonien, och så ska det väl göra något till, att han tycker om henne."