Hon såg framåt vägen med en längtande blick. "Det är förfärligt vad det är långt hem", tänkte hon. "Vi kommer inte fram ännu på en halvtimme, och hela tiden ska jag gå här bredvid honom, som bara tänker på en annan."
Hon kastade åter en hastig blick på honom från sidan. Han uppfångade den och genast nickade han åt henne och såg på henne med den där blicken, som hon ändå inte kunde riktigt förklara. "Han är kanske tacksam emot mig för att jag sände honom ifrån mig", sade hon till sig själv. "Han tänker väl på att det är jag, som är orsak till att han nu är så lycklig."
–Jag skulle allt tacka dig för att du sände mig till Jerusalem, sade Ingmar, bäst de gingo.
–Det var detta jag tänkte, svarade Barbro, att du säkert var glad åt att du kom dit.
–Ja, det är ett märkvärdigt ställe att komma till.
– Du dröjde så länge, att jag trodde, att du skulle stanna kvar där på allvar.
–Jag! Å nej, det var det ingen fara för, men jag måste lära mig ett par saker, innan jag var färdig att vända tillbaka.
–Jag undrar vad det kunde vara för slag, sade Barbro, inte därför att hon var nyfiken, men hon tyckte, att det var bättre att hålla samtalet i gång än att gå och tiga.
–Jo, sade Ingmar, det var allt besynnerligt att se där ute, att det inte fanns något kvar av all den härligheten, som vi har läst om. Det fanns inte någon kungaborg på Sion och inte något tempel på Moria, utan bara ett avgudahus. Och inte fanns det några kungar eller krigshövdingar eller krigsknektar och inte heller några överstepräster och tempeltjänare och ingen Guds ark med kerubim och serafim. Jag visste nog, att det skulle vara så, men jag kunde ändå inte låta bli att undra varför detta och så mycket annat, som hade varit stort och präktigt, hade blivit förstört. Jag tänkte att om detta och allt annat, som människor hade upprättat på denna jorden, hade fått finnas kvar, så skulle den vara alldeles uppfylld av härlighet. För man ser vid varje steg, som man tar där ute, hur obeskrivligt grant där har varit. Men så kom jag att tänka på att om allt detta hade funnits kvar, så hade vi, som nu levde, ingenting att ta oss till, för då behövdes inte vårt arbete. Och det är en människas största lycka att få bygga upp vad hon själv behöver och visa vad hon duger till, och därför måste det gamla bort. Och så tyckte jag mig förstå varför Vår Herre låter riken falla och städer krossas och människoverk bortsopas som löv för vinden. Det får lov att vara så, för att människorna alltid ska ha något att bygga opp och få visa vad de förmår. Han vill inte, att vi ska gå till ärvda gårdar och uppröjda hemman, utan han vill, att vi ska vinna åt oss på nytt det, som ska vara vårt.
–Jaså, det är detta, som du har fått lära, sade Barbro, och hon lät litet undrande.
–Jag vet inte om det kan vara någon tröst för alla, sade Ingmar, men jag tänker på att om jag hade fått ärva Ingmarsgården sådan den stod, när far dog, och hade fått hans anseende med på köpet, så hade det väl inte varit bra för mig. Jag vet inte vad jag skulle haft att göra. Då hade jag ju kunnat gå och sova hela livet. Jag har varit upprorisk i mitt hjärta många gånger, men nu kan jag tacka Gud för att han slog min lycka i spillror, så att jag själv fick vara med om att foga ihop den.
–Ja, det går an för den, som det lyckas för, sade Barbro.
– Det var en annan sak också, som jag fick lära mig att ha fördrag med, fortsatte Ingmar.
–Jaså, det var det?
–Jag hade så svårt att förlika mig med att det bästa folket skulle dra från socken och flytta till ett hårt land, där det inte var annat än elände, som väntade dem.
–Kunde du finna reda i det också?
–Nej, jag kunde inte få full klarhet i detta, men så mycket såg jag, som att det var något i görningen där ute. Vår Herre kallade dit folk från alla land. Han satte ut förposter liksom, somliga i städerna och somliga på landsbygden. Jag ville gärna leva så länge, att jag finge se när hans dag kommer, då han låter alla dessa stå opp och väcka det sovande landet.
Barbro suckade. Det var, som om Ingmar hade sina tankar så långt borta. Han frågade inte mer efter sådant, som rörde henne.
–Jag undrar om jag skulle få så god tröst, om jag komme dit bort, sade hon.
–Nog skulle det finnas något för dig också att lära.
–Visste jag bara det, så skulle jag fara dit i morgon dag.
–Jag tänker, att det skulle vara bra för dig att se alla de olika folkslagen, som går på Jerusalems gator. Barbro undrade vad hon skulle ha för nytta av detta.
–Jo, för de går där bredvid varandra, araber och turkar och judar och ryssar, ja, alla världens folk, och ändå förblir de, som de är.
–Nu vet jag inte vad du menar.
–Jag menar det, att man aldrig får se där ute, att någon somnar in en kväll som arab och vaknar opp som grek.
–Nej, men...
–Jag tror inte, att det sker här hemma heller, sade Ingmar och lade nu in stor ömhet i rösten, att den, som ena dagen är en ros, nästa dag kan bli en tistel.
–Å jo, månget rosenträd kan nog bli så illa medfaret, att det inte bär annat än törnen och taggar.
Just då Barbro sade detta, hade de hunnit fram till Ingmarsgården, och Ingmar höll upp grinden för henne. Inkörseln var överbyggd och låg mellan två husgavlar. Här kunde ingen se dem. Då kunde inte Ingmar styra sig längre, han tog och slog armarna om Barbro och tryckte henne hårt intill sig. -Nej, nej, vad menar du? ropade hon och sökte att göra sig lös.
–Jag menar... Jag menar, att jag inte ska gifta mig med Gertrud. Hon vill inte ha mig. Hon tycker om Gabriel.
–Å nej, det är väl inte sant! Det gick åter risslande strömmar av lycka genom Barbro. Men så ryckte hon sig lös, för hur tungt det än var henne, så kände hon, att det inte var rätt mot Ingmar att låta honom förena sitt liv med hennes. Det är väl mer än detta, som står mellan oss.
–Det bryr jag mig inte om. Tror du, att jag vill avstå från dig för några barnsagors skull!
Barbro blev blek som döden. Hon förstod, att det gavs endast ett sätt att jaga bort honom.
–Frågar du inte heller efter, att jag har fått ett barn, medan du har varit borta?
–Det hänger inte så ihop med den saken, som du vill låta folk tro.
–Jaså, det tror du.
–Du har satt ihop det där för att hålla mig borta ifrån dig. Men jag känner dig, jag. Om inte det barnet vore mitt, låge du nu på sjöbotten.
–Det var inte långt ifrån, ska jag säga dig.
–Ljug inte på dig själv, Barbro! bad han, och nu skalv rösten av oro. Ljug inte!
–Jag ljuger inte, sade hon med sträv röst. Hon förde undan hans arm, som nu inte gjorde motstånd, och gick in i huset.
Stark Ingmar låg på sängen i lillkammarn. Han hade inga plågor, men hjärtat slog svagt, och han kände för varje ögonblick större svårighet att andas. "Nog är det visst och sant, att jag ska dö denna dag", tänkte han.
Så länge som han låg ensam, hade han fiolen bredvid sig. Han knäppte en och annan ton helt svagt på strängarna och tyckte sig då höra hela låtar och visor. När doktorn och kyrkoherden kommo, lade han fiolen åt sidan och talade med dem om märkliga saker, som hade hänt honom under hans liv. Mest var det om Stor Ingmar och om småfolket i skogen, som länge hade varit honom väl bevåget. Men alltsedan Hellgum hade huggit ner rosenbusken utanför hans stuga, hade världen inte varit god för honom att leva i. Småfolket hade upphört att ta vård om honom, och han hade blivit överfallen av alla möjliga krämpor.
–Jag blev allt glad, må kyrkoherden tro, sade han, när Stor Ingmar kom till mig i natt och sa till mig, att jag inte längre behövde vaka över hans gård, utan fick komma till ro.
Han var mycket högtidlig, och det var lätt att se, att han fullt och fast trodde, att han skulle dö. Kyrkoherden sade några ord om att han inte såg mycket sjuk ut, men doktorn, som hade undersökt honom och lyssnat på hans hjärta, sade helt allvarsamt: