– Var det inte? sade mor Stina.
– Nej, sade kyrkoherden och log hemlighetsfullt, han hade hjälpt sig lika bra utan mig.
Det kan vara tungt mången gång att sitta vid en dödsbädd, började han på nytt.
– Jojomän, jojomän, nickade skollärarn.
– Ja, och framför allt, då den dör, som är främste mannen i socknen.
– Just så, ja.
– Men allting kan också vara så helt annorlunda, än man tänker.
Härmed teg kyrkoherden en stund och satt och stirrade framför sig. Hans blickar lyste en smula klarare än vanligt bakom glasögonen.
– Har ni, Storm, eller ni, mor Stina, hört det märkvärdiga, som hände Stor Ingmar, då han var ung? Frågade han.
Skolmästarn svarade, att de hade hört mycket om honom.
– Ja visst, men detta är det allra märkvärdigaste. Jag har inte fått höra det, förrän nu i dag där oppe på Ingmarsgården. Han teg en stund. Sedan fortsatte han:
– Stor Ingmar hade en god vän, som är torpare på hans gård.
– Ja, jag vet, sade skolmästarn. Han heter Ingmar, han med, folk kallar honom Stark Ingmar för skillnads skull.
– Just så, ja, sade kyrkoherden, fadern döpte honom till Ingmar av aktning för husbondefolket.
Men nu var det en gång, då Stor Ingmar var ung, det var ljus sommar och lördagskväll, och han och hans vän, Stark Ingmar, var lediga från arbetet. Och så tog de på sig sina helgdagskläder och gick hit ner till kyrkbyn för att förlusta sig.
Kyrkoherden höll inne och satt tyst och tänkte.
– Jag kan förstå, att det måtte ha varit en mycket vacker kväll, sade han eftersinnande, alldeles stilla och klar, en sådan, då jord och himmel byter färg, så att himlen synes gå över i ljust grönt och jorden är överdragen med tunna dimmor, som ger allting ett vitt eller blåaktigt utseende.
Men när Stor Ingmar och Stark Ingmar hade kommit hit ner och skulle gå över flottbron, var det, som om någon hade sagt till dem, att de skulle se oppåt. De gjorde så, och de såg himmelen öppen över sig. Hela himlavalvet var draget åt sidan som ett förhänge, och de båda stod hand i hand och såg in i all himmelens härlighet.
Har ni någonsin hört något sådant, mor Sting, och ni, Storm? sade kyrkoherden. De båda, Stor Ingmar och Stark Ingmar, stod där på bron och såg himmelen öppen!
De har egentligen aldrig talat om för någon vad de såg, utan de har endast sagt så mycket till barn och nära anförvanter, som de en gång har stått där på bron och sett himmelen öppen. Ingen främmande har fått veta det, för det har varit deras största skatt och heligaste gåva, att de har fått se himmelens härlighet.
kyrkoherden såg åter ner en stund, så suckade han djupt.
– Jag har aldrig förr hört något sådant omtalas, sade han. Han darrade lite på rösten, då han fortfor: Jag hade gärna velat stå där på bron med Stor Ingmar och Stark Ingmar och se himmelen öppen.
Nu i dag, så snart de hade fraktat hem Stor Ingmar till gården, sade kyrkoherden, befallde han, att de skulle hämta Stark Ingmar, och de skickade genast bud till honom, på samma gång som de sände efter doktorn och efter mig. Men Stark Ingmar var inte hemma, han gick lång oppe i skogen och högg ved och var inte lätt att finna. De sände bud på bud efter honom, och Stor Ingmar låg och ängslades, att han inte skulle få se honom före sin död.
Det dröjde så länge, att jag hann komma och doktorn kom, men Stark Ingmar kunde de inte finna reda på.
Stor Ingmar frågade inte mycket efter oss andra. Han var döden nära. "Jag ska snart dö, kyrkoherden", sade han. "Jag önskar bara, att jag innan dess kunde få se Stark Ingmar."
han låg på den breda sängen i lillkammaren, och den präktigaste bonad de hade var lagd över honom. Ögonen höll han öppna, han såg hela tiden ut efter något, som var lång borta och som ingen annan såg. De tre små barnen, som han hade räddat, hade de lyft opp i sängen till honom, och de satt stilla, hopkrupna vid hans fötter. När han någon gång tog blickarna från det där, som han såg långt borta, föll de på barnen, och då log han med hela ansiktet.
Så hade de äntligen funnit reda på torparen, och Stor Ingmar tog åter blicken till sig och smålog, när han hörde Stark Ingmars tunga steg ute i storstugan.
Då karlen stod bredvid sängen, tog han hans hand och klappade den sakta, så frågade han honom:
"Kommer du ihåg, du Stark Ingmar, när vi gick nere på kyrkbron och såg himmelen öppen?" – "Ja, ja, nog minns jag det, när vi två såg in i himmelen", sa Stark Ingmar.
Då vände sig Stor Ingmar helt mot honom. Han log och strålade, som hade han den ljuvligaste nyhet att omtala. "Jag går dit nu, jag", sa han till Stark Ingmar. Då böjde torparen sig fram och såg honom djupt in i ögonen. – "Jag kommer efter, jag", sa han. Stor Ingmar nickade åt honom. "Men du vet, att jag inte kan komma, förrän din son kommer hem från vallfarten." – "Ja, ja, jag vet", sa Stor Ingmar och nickade.
Efter detta drog han endast ett par djupa andetag, och så var han död.
Skolmästarns voro eniga med prästen om att detta var en vacker död. De sutto alla tre tysta en lång stund.
– Men, sade mor Stina plötsligt, vad menade Stark Ingmar med det, som han sa om vallfarten?
Prästen såg upp en smula förvirrad.
– Jag vet inte, sade han. Stor Ingmar dog just då, jag har inte haft tid att fundera på detta. Han sjönk i tankar. Det är bra märkvärdigt sagt, det har ni rätt i, mor Storm.
– Kyrkoherden vet, att de säger om Stark Ingmar, att han kan se in i framtiden.
Prästen satt och strök sig betänksamt över pannan liksom för att reda ut tankarna.
– Ingenting är så märkvärdigt som att tänka på hur Gud styr, sade han. Ingenting i världen är så märkvärdigt.
Karin Ingmarsdotter
Det var en förmiddag på hösten. Skolan var öppnad men det var förmiddagsrast. Skolmästarn och Gertrud kommo in i köket. De satte sig vid bordet, och mor Stina bjöd på kaffe.
Innan de hade hunnit dricka ur kopparna, fingo de främmande.
Den som kom var Halvor Halvorsson, en ung bonde, som hade öppnat en handelsbod i kyrkbyn. Han var från Timsgården och kallades därför oftast Tims Halvor. Han var en lång, vacker karl, men han såg nedstämd ut. Mor Stina bjöd också honom på kaffe. Han satte sig vid bordet och talade med skolmästarn.
Husmodern satt i pinnsoffan under fönstret och stickade. Hon satt så, att hon kunde se ut på vägen. På en gång blev hon röd i ansiktet och böjde sig fram för att se bättre. Men genast sökte hon se lugn ut och sade helt likgiltgt:
– Jag tror, att det är storfolk ute och går i dag, jag.
Handelsmannen hörde, att det låg något ovanligt i tonen, han reste sig och tittade ut. Han såg en lång, litet lutande kvinna och en halvvuxen gosse komma gående upp mot skolan.
– Om jag inte ser fel, är det där Karin Ingmarsdotter, sade mor Stina.
– Ja, nog är det Karin, bekräftade handelsmannen. Han sade intet mer, utan vände sig från fönstret och blickade runtom hela stugan, som om han hade spanat efter en undflykt. Men i nästa ögonblick gick han lugnt tillbaka till sin plats.
Det förhöll sig så, att förra sommaren, medan Stor Ingmar ännu levde, hade Halvor friat till Karin Ingmarsdotter. Han hade friat länge, det hade varit många om och men. Gammalfolket hade inte vetat om han var god nog. Det var inte för pengarnas skull, ty Halvor var rik, men hans far hade varit begiven på att dricka. Det kunde ju hända, att detta hade gått i arv. Till sist hade det dock blivit bestämt, att han skulle få Karin.
Bröllopsdagen hade varit utsatt och lysning uttagen hos kyrkoherden, men före första lysningsdagen gjorde Karin och Halvor en resa till Falun för att köpa vigselring och psalbok. De voro borta i tre dagar, och när de kommo tillbaka, sade Karin till fadern, att hon inte kunde gifta sig med Halvor, hon hade dock ingenting annat att klaga över, än att Halvor hade druckit sig full en gång under resan. Karin fruktade nu, att han skulle bli lik sin far. Stor Ingmar sade, att han inte ville tvinga henne, och Halvor blev avskedad.