Halvor tog detta mycket illa.
– Du drar över mig sådan skam, sade han till Karin, att jag inte kan bära den. Bad ska folk tänka om mig, då du förkastar mig på detta sätt? Det går inte an att göra sådant mot en hederlig karl.
Men Karin lät sig inte beveka, och Halvor hade varit olycklig och dyster alltsedan. Han kunde inte glömma den oförrätt Ingmarssönerna hade gjort honom.
Och där kom Karin, och här satt Halvor, och vad skulle det nu bli av?
Så mycket var visst, att det inte kunde bli någon försoning. Karin var gift sedan förra hösten med Eljas Elof Ersson. Hon och hennes man bodde på Ingmarsgården och regerade den, alltsedan Stor Ingmar hade dött på våren. Stor Ingmar hade lämnat efter sig fem döttrar och en son, men sonen var så ung, att han inte hade kunnat ta vid egendomen.
Emellertid kom Karin in i köket. Hon var bara några och tjugo år, men säkert hade hon aldrig sett riktigt ung ut. På många andra ställen skulle hon ha blivit ansedd för mycket ful, ty hon bråddes på sin släkt och hade tynga ögonlock, litet rödaktigt hår och ett strävt drag vid munnen. Men hos skolmästarns tyckte de om att se, att hon var så lik de gamla Ingemarerna.
Karin förändrade inte en min, när hon fick se Halvor utan gick långsamt och sävligt från den ene till den andre och hälsade. När hon bjöd Halvor handen, sträckte han fram sin så mycket, att de rörde vid varandra med de yttersta fingerspetsarna.
Karin gick alltid en smula framåtböjd. När hon närmade sig Halvor, tycktes hon luta huvudet litet mer än vanligt, men Halvor stod rakare och mer högrest, än han brukade.
– Så, att Karin är ute och går i dag, sade mor Stina och satte fram proststolen åt henne.
– Jag är så, jag, sade hon, det är lätt att gå nu, sedan det har frusit på.
– Ja, det har varit hård frost i natt, anmärkte skolmästarn.
Men efter detta blev det tyst i rummet. Ingen hade något mer att säga. Det förblev tyst under ett par minuter. Då reste sig Halvor, och de andra foro upp, som om de hade väckts ur en tung sömn.
– Nu får jag gå hem till boden, sade han.
– Halvor har nog inte så bråttom, sade husmodern.
– Det är väl inte jag, som kommer och driver bort Halvor? sade Karin. Hennes röst lät mycket ödmjuk, när hon tilltalade honom.
Så snart Halvor hade gått, var förtrollningne bruten, och skolmästarn visste genast vad han skulle tala om. Han såg på gossen, som hade kommit in med Karin. Honom hade ingen låtsat om förut. Det var en litet en, han kunde inte vara mycket äldre än Gertrud. Han hade ett ljust och lent barnaansikte, men det var något lillgammalt över honom, och inte var det svårt att se vilken ätt han tillhörde.
– Jag tror Karin kommer hit med en skolgosse, sade Storm.
– Det är min bror, svarade Karin, det är nu han, som är Ingmar Ingmarsson.
– Han är väl liten för det namnet, anmärkte Storm.
– Ja, far dog för tidigt.
– Det är ett sant ord, sade skolmästarn och hans hustru med en mun.
– Han har gått i storskolan i Falun, sade Karin. Det är därför han inte förr har kommit hit till skolmästarn.
– Ska inte Karin ställa så, att han får komma dit i år också?
Karin fällde ner de tunga ögonlocken och suckade djupt, men på detta gav hon inte något svar.
– Han lär vara snäll att läsa, sade hon.
– Ja, jag är bara rädd för att han ingenting kan få lära här hos mig. Han är väl lika lärd som jag själv.
– Å, nog vet jag, att skolmästarn kan mer än en sådan här liten en.
Det blev tyst igen, tills Karin började på nytt.
– Det är inte bara tal om skolgång. Jag ville också fråga skolmästarn och mor Stina om gossen kunde få bo här.
Skolmästarn och hans hustru sågo helt häpna på varandra. Ingen av dem kom sig för att säga något.
– Ja, vi är ju litet trångbodda, sade Storm slutligen.
– Jag tänkte, att jag skulle lämna smör och mjölk och ägg kanske i betalning.
– Ja, fördenskull.
– det vore allt en bra stor tjänst, sade den rika bondkvinnan.
Men mor Stina förstod, att Karin inte skulle be dem om något så besynnerligt, ifall hon inte vore i stort behov av hjälp. Hon gjorde raskt slag i saken.
– Karin ska inte behöva be oss mer, sade hon. Vi vill göra allt, vad vi förmår, för Ingmarssönerna.
– Tack! sade Karin.
Mor Stina och Karin talade sedan länge om hur Ingmar skulle ha det, men Storm tog Ingmar med in i skolan. Där satte han sig på bänken bredvid Gertrud. På hela första dagen sade han inte ett ord.
Tims Halvor höll sig borta från skolhuset en hel vecka, som om han hade varit rädd att åter råka Karin där. Men en förmiddag, då det var strömmande regn och inga kunder att vänta, kom det svåraste missmod över honom. "Jag duger ingenting till, ingen har någon aktning för mig", tänkte han och plågade sig, som han brukade, alltsedan Karin hade tillbakavisat honom. Till sist beslöt han sig att gå över till mor Stina för att få tala med en glad och vänlig människa.
Han stängde sin tomma bod, knäppte kavajen tätt om kroppen och gick över till skolan genom blåst och regn och skvalpande vattenpussar.
Halvor kände sig så nöjd med att åter vara i skolan, att han satt kvar där ännu, då det ringde till förmiddagsrast och Storm med de två barnen kom in till kaffet.
Det gingo alla tre fram och hälsade på honom. Han reste sig för skolmästarn, men när Ingmar räckte honom handen, hade han redan satt sig ner och talade så ivrigt med mor Stina, att han inte tycktes märka gossen. Ingmar stor kvar en stund alldeles tyst. Sedan gick han fram till bordet och satte sig. Han suckade flera gånger på samma sätt som Karin, så hon hade varit där.
– Halvor är här för att visa sin nya klocka, sade mor Stina. Och Halvor tog upp ur fickan ett nytt silverur och visade. Det var mycket vackert, ganska litet, med en förgylld blomma på boetten. Skolmästarn öppnade uret och gick in i skolan efter ett förstoringsglas, som han klämde fast i ögat, när han såg på verket. Han föll i hänryckning, stod en lång stund och gladde sig åt att se hur hjulen grepo in i varandra. Han hade aldrig sett ett så gott arbete, sade han. Äntligen lämnade han Halvor klockan tillbaka, och denne stoppade den på sig, men såg varken glad eller stolt ut, som människor bruka, när man berömmer vad de ha skaffat sig.
Ingmar teg stilla, medan han åt, men när han hade tömt kaffekoppen, frågade han Storm om han förstode sig på klockor.
– Ja, svarade skolmästarn, det vet du väl, att jag förstår mig på allting.
In tog då fram en klocka ur västfickan. Det var en stor, rund silverrova. Ful och klumpig föreföll den, framför allt num då de så nyss hade sett Halvors klocka. Kedjan, som den hängde på, var ful och klumpig, den också. Intet enda ornament fanns på boetten, men däremot en stor buckla. Det var inte mycket med den klockan. Glas hade den inte mer över visarna, och emaljen på urtavlan var skadad, den också.
– Den står, sade Storm och höll upp den till örat.
– Ja, sade gossen, jag undrar bara om skolmästarn tror, att någon kan laga den.
Storm öppnade klockan. Man kunde höra, att det skramlade i den, som om alla hjul vore lösa.
– Du måtte visst ha slagit in en spik med den här klockan. Den kan jag inte göra något för.
– Tror skolmästarn, att Klock-Erik kan göra något för den?
– Nej, inte mer än jag. Det är bäst, att du skickar den till Falun och får ett nytt verk i den.
– Ja, jag trodde så också, sade Ingmar och tog igen klockan.
– Hur i Herrans namn har du burit dig åt med den? frågade skolmästarn.
Gossen satt och sväljde en stund, som om gråten hade kommit honom i halsen.
– Det var fars klocka, sade han. Den blev så här illa skadad, när stocken kom och körde till far.