Hon tänkte på hur det nu skulle komma jagande: sådd och höskörd, vårbak och vårbyk, vävnad och klädsömnad. Det var inte möjligt att gå igenom det alltsammans.
– Och jag kan ju så gärna dö, sade hon sakta. Jag tycker jag inte lever till någon annan nytta än för att hindra Eljas från att supa ihjäl sig.
Helt hastigt såg Karin upp, som om hon hade hört någon kalla på sig. Mittframför henne stod Halvor Halvorsson. Han lutade sig mot gärdsgården och betraktade henne.
Karin visste inte när han hade kommit dit, det föreföll, som om Halvor skulle ha stått där en god stund.
– Jag tänkte, att jag skulle finna dig här borta, sade Halvor.
– Å, tänkte du det?
– Ja, jag kom ihåg från fordom, att du brukade smyga dig undan hit, när du hade en ledig stund, för att sitta och sörja.
– Jag hade inte mycket att sörja över på den tiden-
– Den sorg du inte hade, den hittade du på åt dig.
När Karin nu såg Halvor, tänkte hon, att han måste tycka, att hon hade varit dum, som inte gifte sig med honom, en sådan stolt och ståtlig man, som han var. "Nu har han mig där han vill ha mig", sade hon för sig själv, "nu är han kommen hit för att göra narr av mig."
– Jag har varit inne och talat vid Eljas, sade Halvor. Det var egentligen honom jag ville råka.
Karin svarade intet, hon satt rak och stel med ögonlocken nerfällda och händerna lagda över varandra, bara väntande på allt det hån, som Halvor nu skulle låta komma över henne.
– Jag sa till honom, fortfor Halvor, att jag ansåg, att jag hade del i hans olycka, därför att det var hemma hos mig han blev skadad. Halvor höll upp, liksom väntande, att hon skulle ge ett tecken till gillande eller ogillande, men Karin satt tyst. Därför frågade jag honom, sade Halvor, om han inte ville komma och bo hos mig nu en tid. Det kunde vara mer ombyte för honom och mer folk att råka än här.
Nu fick Karin upp ögonen, men alltjämt satt hon orörlig.
– Vi har gjort opp det så, sade Halvor, att du i morgon låter köra honom ner till mig. Jag vet, att han följer med mig, därför att han tror, att han ska kunna skaffa sig brännvin hemma hos mig. Men det förstår du väl, Karin, det kommer inte i fråga. Nej då, inte mer hos mig än hos dig. Ja, i morgon kommer han alltså. Han ska få bo i kammarn innanför boden, och jag har lovat honom, att dörren ska få stå öppen, så att han får se folk.
Vid Halvors första ord hade Karin undrat om detta var något han hade tänkt ut för att göra spe av henne, men så småningom kom hon att förstå, att han menade allvar.
Nu var det så, att Karin alltid hade trott, att Halvor hade friat till henne, därför att hon var rik och av en god släkt. Hon hade aldrig tänkt på att han kunde tycka om henne för hennes egen skull. Hon visste nog, att hon inte var en sådan flicka, som karlarna bry sig om. Inte heller hade hon själv varit förälskad vare sig i Halvor eller Eljas.
Men då Halvor kom och ville hjälpa henne med detta svåra, som hon hade att bära, blev Karin alldeles överväldigad av något så stort och oerhört. Hur var det möjligt, att Halvor kunde vara så god mot henne?
Han måtte visst tycka om henne, han Halvor, han måtte tycka om henne, då han kom på detta sätt för att bistå henne!
Karins hjärta begynte att slå våldsamt och oroligt. Hon vaknade upp till något, som hon aldrig förr hade erfarit. Hon undrade vad det kunde vara, tills hon plötsligen förstod, att Halvors godhet hade värmt hennes förfrusna varelse, så att kärlek till honom nu höll på att blossa upp inom henne.
Halvor fortfor att lägga ut sin plan, rädd, att hon skulle göra invändningar.
– Det är ju synd om Eljas också, sade han, han behöver nog ombyte. Och så svår, som han har varit mot dig, blir han inte mot mig. Det blir annat, där det finns en husbonde att vara rädd för.
Karin visste inte vad hon skulle ta sig till, tyckte, att hon inte kunde göra en rörelse eller säga ett ord, utan att Halvor skulle märka, att hon var kär i honom. Och något måste hon ändå svara honom.
Till sist teg Halvor och stod och såg på henne. Karin steg upp liksom motvilligt, gick fram till Halvor och strök honom sakta över handen.
– Gud välsigne dig, Halvor! sade hon med bruten röst. Gud välsigne dig!
Hur försiktig hon hade varit, måtte dock Halvor ha märkt något, för han fattade raskt om hennes händer och drog henne till sig.
– Nej, nej! ropade hon förskräckt, slet sig lös och skyndade bort.
*
Eljas flyttade nu till Hlavor och låg i bodkammaren hela sommaren. Halvor behövde dock inte länge ha besvär av honom, för han dog redan på hösten.
Kort därefter sade mor Stina till Halvor:
– Nu ska Halvor lova mig en sak.
Halvor spratt till och såg upp.
– Halvor ska lova mig att ha gott tålamod med Karin.
– Visst ska jag ha tålamod, svarade Halvor undrande.
– Ja, hon är ju en, som är värd att vinna, även om man får vänta i sju runda år.
Men det var inte så lätt för Halvor att ha tålamod, ty han fick snart höra talas om att än den ene, än den andre friade till Karin. Detta började redan fjorton dagar efter Eljas' begravning.
Halvor satt på sin trappa en söndagseftermiddag och betraktade dem, som kommo och gingo på vägen. Snart tyckte han sig märka, att det var ovanligt många fina åkkärror, som foro förbi upp mit Ingmarsgården. I den första satt en av inspektorerna på Bersåna bruk, efter honom kom gästgivarsonen från Karmsund åkande, och till sist kom Berger Sven Persson, en hemmansägare från grannsocknen. Denne var den rikaste bonden i Västerdalarne, en klock och högt ansedd man. Ung var han visserligen inte mer. Han hade varit gift och omgift och var nu änkling på nytt.
När Berger Sven Persson kom körande, kunde Halvor inte sitta still längre. Han började gå framåt vägen, och snart var han över bron och på den sidan älven, där Ingmarsgården låg.
– Jag skulle nog vilja veta vart alla dessa kärrorna har kört i väg, sade han, han gick efter spåren, så småningom blev han allt ivrigare och ivrigare. Jag vet, att detta är dumt, sade han. Han tänkte på mor Stinas varning. Jag ska bara gå opp till gårdsledet och sae vad det tar sig till där oppe.
Berger Sven Persson och ett par andra karlar sutto i storstugan på Ingmarsgården och drucko kaffe. Ingmar Ingmarsson, som alltjämt bodde kvar i skolan, var hemma över söndagen. Han satt med vid bordet och fick vara värd, för Karin var inte inne. Hon hade ursäktat sig med att hon hade göromål i köket, eftersom alla pigorna hade gått ner till missionssalen för att höra skolmästarn.
Det var dödtråkigt i stugan, alla drucko sitt kaffe utan att säga något. Friarna voro nästan obekanta med varandra, och var och en vaktade på något tillfälle att få gå ut i köket och tala ensam med Karin.
Så gick dörren upp, och ännu en främmande steg in. Ingmar ingmarsson gick emot honom och tog honom fram till bordet.
– Det är Tims Halvor Halvorsson, sade han till Berger Sven Persson.
Sven Persson reste sig inte, han hälsade endast genom att göra en liten svängning med handen och sade i litet skämtande ton:
– Det är ju roligt att få råka en så beryktad man.
Ingmar Ingmarsson sköt fram en stol åt Halvor och gjorde ett sådant buller, att Halvor inte behövde svara.
Alla friarna blevo pratsamma och stortaliga från det ögonblick Halvor kom. De började berömma och understödja varandra, det var, som hade de kommit överens om att hålla ihop, tills de hade fått Halvor ur spelet.