– Det var en grann häst häradsdomarn kom åkande med idag, började inspektoren. Berger Sven Persson tog upp leken och berömde inspektoren för en björn, som han hade skjutit förra vintern. Sedan prisade de båda gistgivarsonen från Karmsund för det nya boningshuset, som hans far satte upp. Till sist slogo de sig alla tre samman om att skryta med Berger Sven Perssons rikedom. De blevo mycket vältaliga, och med varje ord sade de Halvor, att han var en för ringa man att tänka på att mäta sig med dem. Halvor kände sig mycket obetydlig, han ångrade bittert, att han hade kommit.
Karin kom nu in med kaffe till påtåren. När hon blev varse Halvor, blev hon glad i första ögonblivket, men strax tänkte hon på hur illa det såg ut, att han kom och besökte henne så snart efter dödsfallet. Om han gjorde sig så bråttom, skulle folk nog säga, att han hade skött om Eljas sämre, än han hade bort göra, för att snart bli av med honom och få henne, Karin.
Hon hade helst velat, att han hade väntat en två, tre år med att komma, det hade varit lagom för att folk skulle ha förstått, att hon inte hade gjort något illa vid Eljas av otålighet. "Vad behöver han göra sig bråttom för?" tänkte hon. "Han kan väl veta, att jagin te kommer att ta någon annan än honom."
När Karin kom in, blev det tyst på nytt i rummet, och var och en tänkte bara på att se efter hur hon och Halvor hälsade på varandra. Det var inte mer än nätt och jämt, att fingertopparna möttes. När häradsdomarn såg detta, gav han i glädjen till en liten vadss vissling, men inspektoren slog till ett flatskratt. Halvor vände sig mycket stillsamt mot honom.
– Vad skrattar inspektorn åt? frågade han sakta.
Inspektoren kunde inte finna på något att svara i hast. Han ville inte säga något sårande, när Karin var inne.
– Han tänker på en jakthund, som driver opp haren men låter en annan fånga den, sade gästgivarsonen med undermening.
Karin stod röd som blod och hällde i kaffe. Nu sade hon ursäktande:
– Berger Sven Persson och ni andra får hålla till godo med bara kaffe, vi bjuder ingen spirituosa numera här i gården.
– Ja, det bestås inte heller hemma hos mig, sade häradsdomarn. Inspektoren och gästgivarn tego, men de förstodo, att Sven Persson hade vunnit en stor fördel. Häradsdomarn började genast tala om nykterheten och dess nytta. Karin stod kvar och hörde på, hon instämde i allt han sade. Bonden såg klart, att detta var det sätt, varpå hon kunde vinnas, och bredde ut sig med stor vidlyftighet om brännvin och dryckenskap. Karin kände igen alla de tysta tankar hon hade haft om saken under dessa sista år och blev glad att finna dem delade av en så mäktig och klok man.
Mitt under samtalet såg häradsdomarn över till Halvor. Denne satt mulen och butter, koppen stod orörd framför honom. "Ja, visst är det hårt för honom", tänkte Berger Sven Persson, "framför allt, om det är sant, som folk säger, att han hjälpte Eljas på väg en smula. Egentligen var det ju en bra gärning att befria Karin från den förfärliga människan." Och eftersom han tyckte, att han nästan hade vunnet spel, kände han sig vänligt stämd mot Halvor. Han fattade kaffekoppen, sträckte fram den och sade:
– Skål, Halvor! Du har säkert varit Kain här en god hjälp vid att sköta om den uslingen, som hon har varit gift med.
Halvor blev sittande stilla, stirrande honom rätt i ansiktet och undrade hur han skulle ta detta. Men inspektoren brast åter ut i skratt.
– Ja, en god hjälp, skrattade han, en riktigt god hjälp.
Gästgivarsonen smålog och upprepade:
– Ja, ja, en riktigt god hjälp.
Innan de hunnit skratta ut, var Karin borta, utgliden som en skugga genom köksdörren.
Karin stannade innanför dörren, inte längre bort, än att hon kunde höra allt, som sades i storstugan. Hon var ledsen och förtvivlad över att Halvor hade kommit så alldeles för tidigt. Han ställde nog så, att hon aldrig kunde gifta sig med honom. Det hördes jum att det onda talet redan var i gång. "Jag vet inte hur jag ska kunna bära att mista honom", tänkte hon och tryckte handen mot hjärtat.
Till en början var allt stilla i storstugan. Så hörde hon, att en stol sköts tillbaka och någon reste sig.
– Ska Halvor redan gå? frågade unge Ingmar.
– Ja, svarade Halvor, jag kan inte stanna längre, du får hälsa Karin Ingmarsdotter från mig och säga farväl.
– Halvor kan väl gå ut i köket till henne och göra det själv?
– Nej, hördes nu Halvor svara, vi två har talat ut med varandra.
Hjärtat började bulta på Karin, och tankarna flögo som aldrig förr. Nu var Halvor ond på henne, och det kunde ingen undra på. Hon hade knappt vågat ta honom i hand, och när de andra hade hånat honom, hade hon inte försvarat honom, utan tegat och smugit sig bort.
Nu trodde han, att hon inte tyckte om honom, nu gick han och skulle aldrig komma igen.
Nej, hon visste inte hur hon hade kunnat handla så, hon, som höll så mycket av honom.
Med ens stod det för henne, det där, som hennes far hade brukat säga, att Ingmarssönerna inte behövde fråga efter människor, de behövde bara gå Guds vägar.
Karin fick plötsligen upp dörren igen och stod framför Halvor, innan han hade hunnit ut ur rummet.
– Ska du redan gå, Halvor? Jag tänkte du skulle stanna och äta kväll här.
Halvor stod och stirrade på henne. Hon var alldeles förvandlad, röd och varm, och det var något ömt och rörande över henne, som han aldrig förr hade mött.
– Jag tänker allt gå och aldrig komma igen, sade Halvor. Han förstod inte vad hon ville.
– Å, stanna du och drick ur ditt kaffe! sade Karin.
Hon tog honom vid handen och ledde honom upp till bordet. Hon blev både röd och vit under vandringen, modet svek henne flera gånger, men hon höll ut, fast hån och förakt var det bittraste hon kunde lida. "Nu ska han åtminstone se, att jag vill dela bördan med honom", tänkte hon.
– Berger Sven Persson och ni andra, sade Karin, Halvor och jag har inte talat om saken ännu, efter jag så nyss har blivit änka, men nu tror jag, att det är bäst, att alla får höra, att jeag hellre vill gifta mig med Halvor än med någon annan. Hon höll inne, därför att rösten darrade. Folk får säga vad de vill om detta, men Halvor och jag har inget ont gjort.
När hon hade sagt detta, slöt sig Karin närmare intill Halvor, liksom för att få skydd mot allt det onda tal, som nu skulle komma.
Alla voro tysta en stund, mest av förvåning över Karin Ingmarsdotter, som såg mer ung och flicklik ut, än hon hade gjort under hela sitt liv.
Halvor sade då med darrande röst:
– När jag fick din fars klocka, Karin, trodde jag, att aldrig något större kunde hända mig. Men detta, som du nu har gjort, övergår dock allt annat.
Men Karin väntade mer på de andras ord än på Halvors, ångesten ville inte överge henne.
Då reste sig Berger Sven Persson, som var en på många sätt utmärkt man.
– Då får vi alla lyckönska Karin och Halvor till detta, sade han vänligt, ty det vet alla, att den, som Karin Ingmarsdotter väljer, är fläckfri och otadlig.
I Sion
Ingen må förundra sig över att en gammal sockenskolmästare stundom blir en smula självsäker. Där han han gått och delat ut kunskap och lärdom till sina medmänniskor under ett helt liv. Han ser, att alla bönderna leva på just det, som han har givit dem, och att ingen vet mer, än vad han, skolmästarn, en gång har lärt honom. Rår han så för, att han betraktar sockenborna som skolbarn, hur gamla de än bli, och att han tycker, att han är visare än alla andra? Ja, en sådan riktigt gammal skolmästare har till och med svårt att behandla någon som vuxen, ty han ser var och en med hans barnautseende, med runda, gropiga barnakinder och fromma, stillastående barnaögon.
Det var en vintersöndag strax efter gudstjänsten. Kyrkoherden och skolmästarn stodo och pratade i den lilla välvda sakristian. De hade kommit att tala om frälsningsarmén.