– Jag har hört Hök Matts tala två gånger, och jag får säga, att det är förunderligt. Jag tror, att alla här närvarande skulle ha gott av att höra honom.
Skolmästarn svarade genast vänligt och i samma förmanande ton, som när han talade en pojke till rätta i skolan:
– Men du förstår väl, Krister Larsson, att detta omöjligt kan gå för sig? Låter jag Hök Matts predika i dag, så kommer du, Krister, och vill predika nästa söndag och Ljung Björn den nästa.
När skolmästarn sade detta, var det flera, som skrattade, men från Ljung Björn kom svaret hårt och skarpt:
– Jag vet inte varför inte Krister och jag kan vara lika skickade att predika som skolmästarn.
Tims Halvor reste sig för att lugna och förekomma all strid.
– De, som har skaffat pengar till att bygga den här salen, bör väl tillfrågas, innan någon ny predikant tillåtes tala.
Men nu hade Krister Larsson också blivit ond och svarade genast:
– Jag minns, att när vi byggde det här huset, kom vi överens om att det skulle bli ett fritt predikohus och ingen kyrka, där bara en enda får förkunna ordet.
När Krister sade detta, var det, som om alla de närvarande hade dragit ett djupt andetag. För endast en timme sedan hade det inte fallit dem in, att de någonsin skulle ha kunnat önska höra en annan predikant än skollärnrn, men nu tänkte de: "Det skulle vara roligt att få vara med om något nytt, vi skulle vilja höra nya ord och se ett nytt ansikte bakom bordet där framme på upphöjningen."
Det hade dock kanske inte blivit vidare strid, om inte Kolås Gunnar hade varit tillstädes. Han var också svåger till Tims Halvor, en lång, mager karl, med mörklagt ansikte och vassa ögon. Han tyckte bra om skolmästarn, han som de andra, men än mer tyckte han om ett skarpt gräl.
– Ja, det talades mycket om frihet, när vi byggde det här huset, sade han, men inte ett frihetens ord har jag hört här, sedan det blev färdigt.
Skolmästarn blev mycket röd. Detta var det första yttrande, som vittnade om riktig ondska och uppstudsighet.
– Det ska jag säga dig, Kolås Gunnar, sade han, att här har du hört den rätta friheten predikas, sådan som Luther har förkunnat den, men här har inte varit frihet att predika sådana nyheter, som står en dag och faller en annan.
– Skolmästarn vill förmå oss tro, att allt nytt är dåligt, så snart det rör "läran", sade karlen lugnande och liksom ångerfull. Han vill nog, att vi ska följa nya metoder i fråga om boskapsskötsel, och han vill skaffa oss nya åkerbruksmaskiner, men vi får ingenting veta om de nya redskapen, som odlar Guds åker.
Skolmästarn började tro, att Kolås Gunnar inte hade menat så illa, som det hade låtit.
– Är det Gunnars mening, sade han och försökte skämta, att här ska predikas en annan lära än den lutherska?
– Här är inte fråga om någon ny lära, for nu Gunnar ut med vass röst, utan om vem som ska predika, och såvitt jag vet, är Matts Eriksson lika god lutheran som både skolmästarn och kyrkoherden.
Skolmästarn hade för en stund glömt bort kyrkoherden. Nu såg han ner på denne. Kyrkoherden satt stilla och orörlig med hakan mot käppryckan och hade fått en helt besynnerlig glans i ögonen. Och Storm såg, att hans blickar stadigt vilade på honom och inte lämnade honom en sekund.
"Det hade kanske varit bättre, om han inte hade kommit hit just i kväll", tänkte skolmästarn.
Det föll honom in, att detta, som hände nu, var likt något, som han hade varit med om förut. Det kunde vara så där ibland i skolan någon utmärkt vacker vårdag, då en liten fågel kom och satte sig utanför skolhusets fönster och sjöng och sjöng. Och rätt som det var, började då alla barnen be om lov, de upphörde att läsa, de bråkade och väsnades och voro knappt styrbara. Något sådant var det, som hade kommit över församlingen denna kväll efter Hök Matts' ankomst. Men skolmästarn tänkte, att han skulle visa prästen och dem alla, att han var man att ta bukt på upproret.
"Nu för det första ska jag låta dem hållas, så att bråkmakarna får prata sig trötta", tänkte han och gick helt lugnt och satte sig på en stol, som stod bakom bordet men vattenglaset.
I och med detsamma bröt det ut ett helt rasande oväder över honom, för nu började var och en besjälas av den tanken: "Vi är ju alla lika goda som skolmästarn. Varför ska han ensam få säga oss vad vi ska tro och inte tro?"
detta tyckte vara nya tankar för de flesta, men det hördes dock på talet, att de hade vuxit och grott inom dem, alltsedan skolmästarn byggde missionshuset och visade dem, att en enkel och ringa man kunde utlägga Guds ord.
Om en stund tänkte skolmästarn: "Nu har väl dessa ungdomarna stormat ut. Nu är det tid att lära dem vem som är herre i huset."
han reste sig upp, slog handen kraftigt i bordet och sade med stark röst:
– Nu ska detta vara slut. Vad är det här för ett pladdrande? Nu vill jag gå min väg, och nu ska ni också gå, så att jag kan få släcka och stänga.
Somliga reste sig verkligen, ty de hade alla gått i Storms skola och visste, att när han slog i bordet, så var det ett tecken till att de alla måste lyda, men de flesta blevo lugnt sittande.
– Skolmästarn glömmer, att vi är gamla garlar nu, sade de. Han tror, att vi ska springa, bara därför att han slår i katedern.
De fortsatte att tala om att de ville höra nya predikanter och undrade vilka de skulle inkalla. De stredo redan om vilketdera det skulle bli, Waldenströms eller Evangeliska fosterlandsstiftelsens folk. Skolmästarn stod och stirrade på de församlade, som om han såge något ohyggligt. Ty ända hittills hade han sett barnet i varje människas ansikte. Men nu försvunno alla de runda, finhyllta barnakinderna och de ljusa barnalockarna och de fromma barnaögonen. Och skolmästarn såg bara en samling vuxna med sträva, allvarsamma ansikten, och han kände, att över dessa hade han ingen makt. Han visste knappt en gång hur han skulle tala till dem.
Bråket fortgick och brusade allt kraftigare. Skolmästarn teg stilla och lät det rasa. Kolås Gunnar och Ljung Björn och Krister Larsson gingo i spetsen för anfallet. Hök Matts, som hade varit vållande till all oredan, steg upp gång på gång och bad dem tiga, men ingen hörde på honom.
Skolmästarn sänkte åter blicken till kyrkoherden. Där satt han lika stilla med samma glans i ögonen och såg på honom. "Han tänker nog på den kvällen för fyra år sedan, då jag sa honom, att jag ville bygga missionshuset", tänkte skolmästarn.
"Ja, han hade rätt, han", tänkte Storm vidare, "nu är det här, irrlära och uppror och söndring, och det hade törhända alls inte kommit, om jag inte hade envisats att bygga mitt Sion."
I samma ögonblick skolmästarn hade fått detta klart för sig, lyfte han huvudet och rätade ryggen. Ur fickan tog han upp en liten nyckel av blankt stål, med vilken han brukade öppna och stänga missionssalen. Han vände nyckeln mot ljuset, så att den blixtrade och syntes över hela rummet.
– Nu lägger jag ner denna nyckel här på bordet, sade han, och jag tar den aldrig mer åter. För jag ser, att allt, vad jag med den har velat stänga ute, det har jag istället släppt in.
Därmed lade skolmästarn ner nyckeln, tog sin hatt och gick rakt fram till kyrkoherden.
– Jag får tacka kyrkoherden så mycket, som kom och hörde på mig i kväll, sade han. För hade det inte blivit i kväll, hade det aldrig blivit.
Den vilda jakten
Det fanns många, som menade, att Eljas Olof Ersson inte borde ha funnit ro i sin grav, så illa hade han handlat mot Karin Ingmarsdotter och mot unge Ingmar Ingmarsson.
Alldeles med vilja tycktes han ha förstört sina och Karins pengar, så att hon skulle få det svårt efter hans död, och hade lämnat egendomen så skuldsatt, att Karin hade måst avstå den till fordringsägarna, om inte Halvor Halvorsson hade varit så rik, att han hade kunnat köpa gården och betala skulderna. Ingmar Ingmarssons tjugutusen kronor, som Eljas hade haft att förvalta, voro alldeles borta och försvunna. Somliga trodde, att Eljas hade gömt dem i jorden, andra menade, att han hade skänkt bort dem, men säkert var, att de ingenstädes voro att finna. Om allt detta hade ingen haft någon kunskap förrän efter bouppteckningen. Utredningsmännen hade gått omkring och sökt Eljas' pengar flera dagar, men inga hade de funnit.