Hon tänkte, att det nog hade fallit sig så, att lövträden, som hela vintern hade stått och sovit i frid och ro, plötsligen hade börjat drömma. De hade då drömt, att det var fullfärdig sommar. De sågo ängarna klädda med vajande säd och grönt gräs, nyponbuskarna blänkte av nyutslagna rosor, åar och träsk höljde sig med näckrosblad, stenarna voro gömda under krypande linnea, och skogsbottnen var täckt med skogsstjärnor. Och mittibland allt detta, som var klätt och skylt, sågo träden sig själva nakna och bara, och de började blygas över sin nakenhet, som man så ofta gör i drömmen.
Lövträden tyckte i sin förvirring, att alla gjorde narr av dem. Humlorna kommo surrande och hånade dem, skatorna skrattade ut dem, och andra fåglar sjöngo smädesånger. "Var ska vi få något att kläda oss med?" tänkte träden alldeles i förtvivlan. Men de ägde inte ett skylande blad varken på gren eller kvist, och ångesten blev så häftig, att de vaknade.
Då de sågo sig omkring alldeles omornade, tänkte de genast: "Gudskelov, att det bara var en dröm! Här är det visst ingen sommar. Det var för väl, att vi inte har försovit oss."
Men när de sågo sig bättre om, märkte dem att sjöarna voro öppna. Sippor och gräs höllo på att krypa upp ur jorden, och saven fräste och skummade under deras egen bark. "Vår är det emellertid, om det än inte är sommar", sade lövträden, "det var bra, att vi blev väckta. Nu har vi sovit nog för i år, nu måste vi sätta på oss kläderna."
och så hade björkarna i all hast sänt ut små gulgröna, kådiga blad, medan lönnarna tills vidare klädde sig bara med grön blom. Alarnas blad kommo fram så ofärdiga och skrynkliga, att de voro lika missfoster, men pilbladen gledo ut ut knopparna släta och välskapade från första stund.
Gertrud gick och smålog, medan hon tänkte detta, och önskade bara, att hon hade varit ensam med Ingmar för att få tala om alltsammans för honom.
De hade lång väg att gå ända upp till Ingmarsgården, det var mer än en timmes vandring. De följde älvstranden, och Gertrud gick hela tiden en smula efter. Nu lekte tankarna kring det röda skenet från solnedgången, som flammade än över älven, än över stranden. Gråa alvuskar och ljusgröna björkar insveptes av skimret, stodo och lågade ett ögonblick och återtogo lika snabbt sin naturliga färg.
På en gång blev Ingmar stående stilla. Han bröt av mitt i något han höll på att säga och kunde inte få fram ett ord.
– Vad står på? frågade Gunhild.. Ingmar stod och såg framför sig alldeles blek. De andra sågo ingenting annat än en vid slätt, rutad av åkerfält och omgiven av höjder. Mittpå slätten låg en stor bondgård. I samma ögonblick föll det röda solnedgångsljuset på gården, alla fönster blänkte, och de gamla taken och väggarna glänste klarröda.
Gertrud kom snabbt fram, kastade en hastig blick på Ingmar och drog de andra med sig.
– Vi ska inte fråga honom något om detta, viskade hon. Det där stället är Ingmarsgården, han har visst svårt att se den. Han har inte velat gå hem på de sista två åren, alltsedan han blev fattig.
Vägen, som de hade att gå, löpte tvärsöver slätten, förbi gården fram till Stark Ingmars stuga i skogsbrynet.
Ingmar kom snart efter de andra och ropade åt dem:
– Det är bättre att gå den här vägen. Han förde dem in på en gångstig, som slingrade sig längs skogsbrynet och ledde till torpet utan att beröra själva gården.
– Du, Ingmar, känner vl Stark Ingmar? frågade Hök Gabriel Mattson.
– Ja, nog var vi goda vänner förr i världen.
– Vet du om det är sant, att han kan trolla? frågade nu nämndemans Gunhild.
– Å nej, sade Ingmar, men litet dröjande, som om han till hälften trodde.
– Du kan gärna tala om vad du vet, fortfor Gunhild.
– Skolmästarn har sagt, att vi inte ska tro på sådant.
– Skolmästarn kan inte förbjuda någon människa att se vad hon ser och tro vad hon vet.
Ingmar fick stark lust att tala om hemmet. Alla minnen från barndomsåren trängde sig på honom, när han såg den gamla gården.
– Jag kan tala om för er något, som jag själv har varit med om, sade han. Det var en vinter, far och Stark Ingmar arbetade med kolmilor långt borta i skogen. Då julen kom, erbjöd sig Stark Ingmar att stanna ensam vidmilorna, så att far skulle få gå hem över helgen. Det blev ock bestämt så, och på julaftonen skickade mig mor till skogen med julmat åt Stark Ingmar.
Jag gick tidigt och kom opp på kolbotten vid middagstiden. Just som jag kom, hade far och Stark Ingmar fått en mila färdig. De hade slagit ut den, alla de heta kolen var utbredda på marken för att svalna. Det rök ur kolhögen, och där kolen låg tätt intill varandra ville de fatta eld, och detta fick inte ske. Det var den farligaste stunden under hela kolningen. Far sa ock, så snart han fick se mig: "Jag är rädd för att du får gå ensam hem igen, Ingmar. Jag kan inte lämna Stark Ingmar med detta." Stark Ingmar gick på andra sidan kolhögen mitt i värsta röken. – "Å jo, nog kan du gå, Stor Ingmar, jag har rett mig med värre saker."
om en stund började det ryka mindre ur kolen. "Nu ska jag se vad det är för julmat mor Brita har skickat mig", sa Stark Ingmar och tog ifrån mig matsäcksknytet. "Kom nu, ska du få se hur fin bostad vi har, far din och jag!" sa han. Han visade mig kojan, där far och han bodde. Till bakvägg hade den en stor sten, men eljest var väggarna av granris och slanor. – "Ja, ja, gossen mig", sa Stark Ingmar, "du trodde nog inte, att far hade ett sådant kungligt slott att bo i i skogen. Här ska du få se på väggar, som håller ute köld och yrväder", sa gubben och stack armen rätt ut genom riset.
Far kom efter och skrattade. De var båda svarta av sot och luktade av den sura mulröken, men aldrig har jag sett far så glad och skämtsam. Ingen av dem kunde stå rak där inne, och där fanns bara ett par risbäddar och ett par stenar, där det brann en eld, men de var stornöjda. De satte sig bredvid varandra på granrisbädden och öppnade matknytet. "Jag bet inte om du får något med", sa Stark Ingmar till far, "detta är min julmat." – "Du får vara barmhärtig, eftersom det är julafton", sa far. – "Ja, då kan man inte låta en stackars kolargubbe svälta", sa Stark Ingmar.
Så där gick de på. Det var lite brännvin med också, och jag förundrade mig, att människor kunde vara så glada åt mat och dryck. – "Du får tala om för mor", sa Stark Ingmar till mig, "att Stor Ingmar har ätit opp all maten för mig. Hon får skicka mer i morgon." – "Jag ser, att det är ett sant ord", sa jag.
I detsamma ryckte jag till vid det, att det prasslade lite i ieldstaden. Det lät närmast som om någon hade kastat småstenar mot hällen, där elden brann. Far märkte det inte, men Stark Ingmar sa genast: "Jaså, jaså står det så till." Men har fortfor att äta. Då prasslade det på nytt, mycke häftigare. Ingenting såg jag, men det var, som om de hade kastat en handfull sten in i elden. "Jaså, jaså, är det så brått", sa Stark Ingmar och gick ut. "Ja, det är nog eld i kolen", ropade han, "men sitt stilla du, Stor Ingmar, jag kan sköta det ensam." Far och jag satt tysta, ingen av oss hade lust att säga något.
Så kom Stark Ingmar in, och nu började skämtet på nytt.
"En så glad jul tror jag inte jag har haft på åratal", sa han. Just som han sa det, hördes det där prasslandet än en gång. "Jaså, jaså, står det så till nu igen", sa han. Han gick ut, och det var eld i kolen på nytt. När han kom tillbaka, sa far: "Nu ser jag, att du har så god hjälp, att du kan reda dig ensam här på kolbotten." – "Ja, gå du tryggt hem och håll helg, Stor Ingmar! Här finns nog de, som hjälper mig." Och så gick vi hem, far och jag, och allt gick bra, och aldrig varken förr eller senare har någon mila kommit i brand för Stark Ingmar.
Gunhild tackade Ingmar för hans berättelse, men Gertrud gick tyst, som om hon hade blivit rädd. Det hade skymt på nu en smula. Allt, som nyss hade varit rött, hade blivit blått och grått, endast inne i skogen syntes ett ochg annat vårblankt blad, vilket lyste i aftonglansen som det röda ögat på ett troll.