Gertrud var alldeles häpen över Ingmar, som hade talat så långt och så länge. Hon kunde inte låta bli att tycka, att han höjde litet på huvudet och gick med fastare steg. "Han har blivit som en annan, sedan han har kommit in på hemmarken", tänkte hon. Gertrud visste inte varför detta vållade henne oro, varför hon rakt inte tyckte om det. Hon ryckte dock genast upp sig, började skämta med Ingmar och frågade om han skulle dansa.
Äntligen voro de framme vid en liten grå stuga. Det var ljus tänt där inne, de små fönsterna släppte väl in för knapp dager. Det ljöd fiolspel emot dem och tramt av dansande, men ändå stannade flickorna och undrade.
– Är det här? Kan någon dansa här?
De tyckte, att stugan knappt kunde rymma ett enda par.
– Å, sade Gabriel, gå på ni! Stugan är inte så liten, som den ser ut.
Dörren var öppen, och utanför den stodo ungdomar, som hade dansat sig glödvarma. Kullorna viftade sig med huvuddukarna, masarna kommo ut och drogo av sig de svarta, korta tröjorna för att dansa i de klargröna västarna med de röda ärmarna.
De nykomna trängde sig genom folkhopen, som stod vid dörren, och kommo in i stugan. Den första de sågo var Stark Ingmar. Han var en liten, tjock man med stort huvud och långt skägg. "Han är nog släkt med tomtar och troll", tänkte Gertrud. Gubben stod i spisen och spelade, det var väl för att inte vara i vägen för de dansande.
Stugan var större, än den hade sett ut. Men den var fattig och förfallen, de nakna timmerväggarna voro maskstungna, och takbjälkarna voro svart av rök. Där funnos varken gardiner för fönstren eller duk på bordet. Det märktes, att Stark Ingmar var en ensam man. Hans barn hade rest ifrån honom till Amerika. Det var gubbens enda nöje i hans ensamhet att locka ungdomen till sig om lördagskvällarna med sitt fiolspel.
I stugan var det halvmörkt och kvavt, par vid par virvlade om där. Gertrud blev först andlös och ville skunda ut igen, men så stannade hon vid omöjligheten att komma bort genom människomuren.
Stark Ingmar spelade taktfast och säkert, men när Ingmar Ingmarsson kom in genom dörren, skar han i med stråken, så att alla strängarna skorrade och de dansande stannade.
– Nej, nej, ropade han då, det var ingenting, dansa på bara!
Ingmar lade armen om Gertruds liv för att dansa ut, och Gertrud blev förstås mycket förvånad över att han ville dansa. Men så blevo de stående, ty paren följde varandra så tätt, att ingen kunde komma in mellan dem, som inte hade varit med från början.
Gubben Stark Ingmar avbröt på nytt, knackade med stråken mot spiselkransen och sade med myndig röst:
– Här ska vara plats för Stor Ingmars son, när det dansas i min stuga.
Alla vände sig nu för att se på Ingmar. Han blev blyg och kom inte ur fläck. Då måste Gertrud ta ett raskt tag i honom och dra honom ut på golvet.
Så snart dansen var ändad, kom torparen fram och hälsade. När Ingmar lade sin hand i hans, låtsade gubben bli ängslig och rädd och släppte den genast.
– Oj, oj, sade han, akta de där fina skollärarhänderna! En ovårdsam karl som jah kunde lätt klämma sönder dem.
Han tog Ingmar och hans sällskap fram till bordet och drev bort några gamla bondkvinnor, som sutto där och fröjdade sig åt dansen. Härpå gick han fram till ett skåp och hämtade bröd, smör och svagdricka.
– Jag bjuder eljes aldrig på något, sade han, de andra får nöja sig med dans och spel, men Ingmar Ingmarsson ska väl äta en bit mat under mitt tak.
Meda de unga åto, drog han fram en liten trebent stol, satte sig mittframför Ingmar och stirrade på honom.
– Och det är du, som ska bli skollärare, sade han.
Ingmar satt en stund med ögonlocken fällda. Det ryckte litet i läppen, som om han hade haft lust att skratta, men han svarade ganska sorgset:
– De har inte bruk för mig hemma.
– Har de inte bruk för dig? sade gubben. Hur vet du när gården behöver dig? Eljas levde i två år. Vem vet hur länge Halvor får leva?
– Halvor är en frisk och stark karl, sade Ingmar.
– Nog vet du, att Halvor flyttar från gården och lämnar dig den, så snart du kan köpa igen den.
– Han vore väl galen, om han flyttade från Ingmarsgården, sedan han väl har fått den i sin hand.
Under detta satt Ingmar och bröt på bordkanten. Det var ett simpelt furubord med tjock skiva. Det knakade plötsligen till, Ingmar hade brutit loss ett stycke av hörnet. Stark Ingmar satt med handen lyftad och talade.
– Aldrig lämnar han dig gården, om du blir skollärare.
– Menar du det?
– Menar, menar, sade gubben, det hörs hur du har blivit uppfostrad. Har du någonsin följt en plog?
– Nej, svarade Ingmar.
– Har du vaktat en mila, har du fällt en storfura?
Ingmar satt där lika saktmodig, men bordkanten knakade under hans fingrar. Äntligen blev gubben uppmärksam och teg med ens.
– Jaså, jaså, sade han, då han såg hur bordet splittrades, jag får visst ta dig i hand än en gång, jag. Han tog upp några av träflisorna och passade in dem. Sicken en, du kan ju fara på marknader och visa dig för pengar! Din skojare, sade han och slog Ingmar på axeln, du är just lik till att bli skollärare.
I ett nu var han borta i spisen igen och började spela. Det kom nu helt annan kraft i spelet. Han stampade takt med foten och satte en förfärlig fart i dansen.
– Det här är ung Ingmars polska! ropade han. Ho hej, nu dansar hela stugan för ung Ingmar!
Gertrud och Gunhild voro båda vackra, de fingo dansa alla danser. Ingmar dansade inte så mycket. Han stod mest och talade med några av de äldre karlarna högst uppe i rummet. Mellan danserna samlade sig en hel mängd människor omkring Ingmar, som om det hade gjort dem glädje bara att se på honom.
Gertrud tyckte, att Ingmar alldeles glömt bort henne, och detta gjorde henne ängslig. "Nu märker han nog, att han är Stor Ingmars son och jag bara skolmästarns Gertrud", tänkte hon.
Hon tyvkte själv det var underligt, att hon kände detta så bittert.
Mellan danserna gick ungdomen ut i vårnatten, som var bitande kall. Det var lätt att bli avkyld. Det var ganska mörkt, och som ingen hade lust att gå hem, sade alla:
– Vi måste dröja en liten stund ännu, innan vi går. Månen kommer väl opp, nu är det för mörkt. En gång, då Ingmar stod med Gertrud utanför dörren, kom torparen och förde bort honom.
– Kom, ska jag visa dig något! hade han.
Han tog Ingmar vid handen och ledde honom genom ett busksnår tätt bakom stugan.
– Stå nu stilla och se ner! sade han.
Ingmar såg ner i en klyfta, på vars botten blänkte något otydligt vitt.
– Det är visst Långforsen, sade han.
– Lita på det, att det är Långforsen! sade torparen. Men vad tror du att en sådan fors är nyttig till?
– Man kunde väl sätta opp såg eller kvarn där, sade Ingmar.
Gubben började skratta, han klappade och knuffade Ingmar, så att han nästan hade knuffat honom ner i forsen.
– Men vem ska bygga såg här, vem ska bli rik här, vem ska köpa igen Ingmarsgården?
– Ja, jag undrar just, sade Ingmar.
Torparen började göra reda för en stor plan, som han hade tänkt ut. Ingmar skulle övertala Tims Halvor att sätta upp en såg vid forsen och sedan arrendera den av honom. Gubben hade inte haft någon annan tanke, han, i flera år än att fundera ut ett sätt, varpå Stor Ingmars son kunde komma åter till rikedom.
Ingmar stod stilla ochsåg ner i forsen.
– Nej, kom nu, så ska vi gå in och dansa igen! sade Stark Ingmar.
Ingmar rörde sig inte, och gubben väntade tålmodigt. "Om han är av den rätta sorten", tänkte han, "svarar han inte på detta varken i dag eller i morgon. Gammalfolket får lov att ha tid på sig."
Medan de sålunda stodo där, fingo de höra skarpt, ilsket skall såsom av en hund, som drev långt uppe i skogen.