– Hör du något, Ingmar? frågade torparen.
– Ja, det är hund ute och driver, sade Ingmar. De hörde hur skallet kom närmare, det kom emot dem, som om drevet skulle gå fram rätt över stugan. Gubben fattade Ingmar om handleden.
– Kom nu! sade han. Skynda dig in, säger jag dig!
– Vad är det? sade Ingmar.
– Kom in! svarade torparen. Var tyst och kom in!
Medan de sprungo de få stegen fram till stugan, hördes det gläfsande skallet alldeles inpå dem.
– Vad är det för en hund? frågade Ingmar gång på gång.
– In med dig, bara in med dig!
Torparen skuffade in Ingmar i den lilla förstugan. Själv blev han stående på tröskeln och började dra till sig förstudörren.
– Om någon av er är ute, ropade han med stark röst, så kom in! Han stod och höll dörren på glänt, människor kommo springande från alla håll. Bara in med er, ropade han, bar in med er! Han stod och stampade av otålighet.
Under tiden blevo människorna inne i stugan allt ängsligare. Alla ville veta vad det var, som stod på. Äntligen var den siste inne, och torparen lade hasp och krok för förstudörren.
– Ä ni galna, som löper ute, när berghunden hörs? sade han. I detsamma hördes skallet tätt inpå stugan, det gick runtom den flera gånger, ett starkt, ohyggligt skall.
– Är det inte en riktig hund? frågade en dräng.
– Du kan gå ut och locka på honom, om du har lust, du Nils Jansson.
Alla tystnade för att lyssna efter skallet, som gick runt, runt utan uppehåll. De tyckte, att det började låta hemskt och förfärligt, det for rysningar genom dem, och många blevo likbleka. Å nej, detta var inte en vanlig hund, det hördes nog. Det var allt något otyg, som hade sluppit löst från helvetet.
Den lille torpargubben var den ende, som rörde sig. Han drog först igen spjället, sedan gick han och släckte ljusen.
– Nej, nej, sade kvinnfolken, släck inte!
– Ni ska låta mig ställa, som det är bäst för oss alla, sade gubben.
En av dem grep tag i hans rock.
– Den där berghunden, är han farlig?
– Inte han, sade gubben, men det, som kommer efter.
– Vad kommer efter?
Gubben stod stilla och lyssnade.
– Vi ska vara tysta nu allesammans, sade han. Det blev genast så stilla, att man inte hörde ett andetag. Skallet gick ännu ett varv runtom stugan. Därpå avtog det i styrka, och man kunde följa med hur hunden jagade ner över Långforsmyren och upp i bergen på andra sidan dalen. Så blev det alldeles tyst.
Då var det en karl, som inte kunde låta bli att säga:
– Nu är hunden borta.
Utan ett ord sträckte Stark Ingmar ut armen och gav honom ett slag över munnen. Därmed blev det stilla igen.
Långt bortifrån, ända uppe från höjden av Klavkberget, hördes en stark ton. Det var som en vindstöt, men det kunde också vara en hornlåt. Så hördes det en och åter en utdragen ton, så buller och tramp och frustande.
Det kom farande ner från berget med starkt dån. De hörde, då det var i bergsluttningen, de hörde, då det var i skogsbrynet, de hörde, då det var över dem. Det var likt en åska, som kom rullande fram på jordytan, det var, som om hela berget kom farande och tågade ner i dalen. Och när det var alldeles inpå dem, böjde alla ner sina huvuden och drogo in skuldrorna. "Det krossar oss", tänkte de, "det krossar oss."
Men vad de kände, var inte så mycket dödsfruktan som fasan för att det kunde vara avgrundsfursten, som drog fram genom natten med all sin makt. Det, som skrämde mest, var detta, att de mittunder larmet hörde skrik och klagolåt. Det väste och ven, det skrattade och tjöt, det gnisslade och pep. När det, som nyss förnams som en stor åska, nu var alldeles framme och inpå dem, hörde de, att det bestod av jämmer och hot, av gråt och ilska, av skrällande hornlåt, av sprakande eld, av gastars tjut, av djävlars hånskratt, av stora vingars susning.
De kände, att allt ont i avgrunden var lössläppt denna natt och kom störtande över dem.
Hela marken darrade, och stugan vacklade ett ögonblick, som om den skulle falla.
Det var, som om hästar togo sats över stugan och deras hovar dånande slogo mot takåsen, som om gastar tjutande foro förbi knutarna, som om läderlappar och uvar med tunga vingslag störtade mot skorstenen.
Medan detta varade, lade någon sin arm om Gertruds liv och drog ner henne på knä. Och hon hörde Ingmar viska:
– Vi ska falla på knä, Gertrud, och be Gud om hjälp.
Ögonblicket förut hade Gertrud trott, att hon skulle dö, så förfärlig var den skräck, som hade gripit henne. "Det gör mig ingenting, att jag ska dö", tänkte hon, "men det gräsliga är, att det ondas makt är så över oss och inpå oss."
Men inte förr kände Gertrud Ingmars arm om sitt liv, än hennes hjärta åter började slå, och den stela domningen i hennes kropp upphörde. Hon tryckte sig tätt, tätt intill honom. Bara han höll henne intill sig, var hon inte rädd. Det var märkvärdigt. Han var väl rädd själv, men ändå strömmade en sådan trygghet ut från honom.
Så äntligen avtog oväsendet, och de hörde det draga bort. Det tog samma väg som hunden nyss, ner över Långforsmyren och upp i skogshöjderna under Olofshättan.
Men likafullt förblev det stilla och tyst i Stark Ingmars stuga. Ingen rörde sig, ingne sade något, det var, som om ingen mäktade.
Stundom kunde man tro, att skräcken hade utsläckt allt liv, stundom hörde man av ett häftigt andetag, att det ändå fanns någon, som levde.
Men ingen rörde sig på länge, länge. Somliga stodo upprätta, stödda mot väggarna, andra hade sjunkot ner på bänkarna, de flesta lågo på golvet i ångestfull bön. Alla förblevo orörliga, förlamade av skräck.
Så gick timme efter timme, och under tiden var det mången, som rannsakade sin själ och beslöt, att han ville leva ett nytt liv, närmare Gud och längre från hans fiender. Ty var och en av de närvarande tänkte: "Det är för något jag har gjort, som detta har kommit över oss. Detta har skett för mina synders skull. Jag hörde nog hur de, som for förbi, ropade mig och hånade och skrek ut mitt namn."
Men vad Gertrud angick, tänkte hon endast: "Nu vet jag, att jag aldrig kan leva skild från Ingmar, utan alltid måste vara tillsammans med honom för den trygghetens skull, som utgår från honom."
Så småningeom började det dagas, det svaga gryningsljuset trängde in i stugan och belyste de många bleka ansiktena.
En och annan fågel hördes kvittra. Stark Ingmars ko bölade efter mat, och hans katt, som under dansnätterna aldrig sov i stugan, kom och jamade utanför dörren.
Men ingen rörde sig, förrän solen rann upp bakom de östra bergen. Då smög sig en efter annan bort utan att säga ett ord eller bjuda farväl.
Utanför stugan möttes de bortgående av förödelsens styggelse. En stor gran, som hade stått tätt vid ingången, hade bräckts vid roten och fallit, riskvistar och gärdsgårdsstörar lågo kringströdda på marken, ett par flädermöss och ugglor hade krossats mot stugväggen.
Allt uppåt Klavkberget syntes en bred väg, där alla träd voro kullstörtade.
Ingen vågade länge betrakta detta, utan alla skyndade ner mot bygden.
Men alltmedan de gingo, vaknade morgonen omkring dem. Det var söndag, och folk kom sent upp, men en och annan var dock ute för att ge boskapen mat. Ur en stuga kom en gubbe med kyrkrocken, som han vädrade och borstade. Ur en annan kommo far, mor och barn färdigklädda, de skulle väl gå bort och hälsa på i nästa socken.
Det var en stor tröst att se människorna så lugna och ovetande om det förfärliga, som hade hänt i skogen under natten.
Äntligen kommo de ner till älven, där boningshusen stodo tätare, kommo ända ner till kyrkbyn. De blevo glada att få se kyrkan och allt det andra. Det var en stor tröst, att allt här nere var sig så likt. Skylten på handelsboden gnisslade, som den brukade. Hornet på postkontoret satt på sin plats, och gästgivarns hund sov som vanligt utanför sin koja.