Det var också en tröst att se en liten häggbuske, som hade slagit ut, sedan de sist hade gått förbi, och de gröna bänkarna, som sent i går kväll måtte ha blivit utställda i prostgårdsträdgården.
Allt detta var obeskrivligt lugnande. Men i alla fall vågade ingen tala, förrän hemmet var uppnått.
När Gertrud stod på skolhusets trappa, sade hon till Ingmar:
– Nu Ingmar, har jag dansat för sista gången.
– Ja, svarade Ingmar, jag också.
– Och, Ingmar, sade hon, du ska bli präst, inte sant, du? Eller om du inte kan bli präst, så ska du åtminstone bli skollärare. Det finns så mycket av mörkrets ondska att strida emot.
Ingmar ställde sig att betrakta Gertrud.
– De där rösterna, Gertrud, frågade han, vad sa de till dig?
– De sa, att jag var kommen i syndens garn och att djävlarna skulle komma att gripa mig, därför att jag tyckte, att det var så roligt att dansa.
– Nu ska jag säga dig, vad jag hörde, sade Ingmar. Jag tyckte, att alla de gamla Ingmarssönerna hotade och förbannade mig, därför att jag ville bli något annat än en bonde och arbeta med annat än med skogen och jorden.
Hellgum
Den natten, då ungdomen dansade hos Stark Ingmar, var Halvor borta, och Karin Ingmarsdotter låg ensam i lillkammaren. Mitt i natten hade hon en svår dröm. Hon drömde, att Eljas levde och att han höll ett stort dryckesgille. Hon hörde honom från storstugan, där han klingade med glas och gapskrattade och sjöng dryckesvisor.
Hon tyckte, att han och hans kamrater ställde till allt värre och värre oväsen, och till slut lät det, som om de skulle slå sönder både bänkar och bord. Härvid blev hon så förfärad, att hon vaknade.
Men fastän Karin var vaken, fortfor larmet omkring henne. Marken skalv, fönsterna riste, tegelpannorna foro av taken, de gamla päronträden vid gaveln piskade huset med sina styva grenar.
Det var, som om det vore morgonen till den yttersta dagen.
Just som oväsendet var som häftigast, sprang en ruta, och glasbitarna föllo klirrande mot golvet. En stark vind for väsande in i rummet, och Karin hörde ett skratt alldeles ivid sitt öra, just samma skratt, som hon hade hört nyss förut i drömmen.
Karin trodde, att hon skulle dö. Så stark skräck hade hon aldrig erfarit. Hjärtat stannade, och hela kroppen blev kall och stel som is.
Oväsendet avtog rätt hastigt, och Karin återkom till liv. Den kalla nattluften svepte genom kammaren, och om en stund beslöt hon sig för att gå upp och stoppa igen hålet i rutan. Men när hon steg ur sängen, veko sig benen under henne, och hon märkte, att hon inte kunde gå.
Karin kallade inte på hjälp, utan lade sig ner helt stilla. "Jag kan nog gå, när jag kommer till lugn igen", tänkte hon. Om en stund gjorde hon ett nytt försök. Men båda benen voro alldeles utan kraft och styrsel. Hon kunde inte stödja på dem, utan blev liggande bredvid sängen.
Så snart folket kom i rörelse på morgonen, blev doktorn efterskickad. Han anlände snart, men kunde inte förstå vad det var, som hade kommit över Karin. Hon var varken sjuk eller lam. Han trodde, att alltsammans hade vållats av skrämseln.
– Karin blir nog bra igen, sade han.
Karin hörde på doktorn utan att säga ett ord. Hon visste, att Eljas hade varit inne i rummet under natten och att det var han, som hade gjort henne detta. Hon visste också, att hon aldrig skulle bli återställd.
Hela förmiddagen satt Karin tyst och grubblande. Hon sökte fundera ut varför Gud hade tillåtit, att denna hemsökelse hade kommit över henne. Hon gick strängt till rätta med sig själv, men kunde inte finna, att hon hade begått bågon synd, som hade förtjänat ett så hårt straff. "Gud är orättvis mot mig", tänkte hon.
På eftermiddagen reste Karin till Storms missionssal, där predikant Dagson talade på den tiden. Hon hoppades, att Dagson skulle förklara för henne varför hon hade blivit så hårt straffad.
Dagson var en omtyckt talare, men aldrig hade han haft så många åhörare som den aftonen. Kära då, vad det var för en folksamling utanför missionssalen! Och ingen talade om något annat än det, som hade hänt under natten i lekstugan.
Hela menigheten hade blivit uppskrämd, och nu hade den kommit samman för att höra ett sådant kraftigt Guds ord, som kunde driva bort skräcken.
Inte fjärdedelen av de närvarande kunde komma in i huset, men dörrar och fönster stodo på vid gavel, och Dagson hade en så stark stämma, att även de utanför stående kunde höra.
Predikanten visste vad som hade hänt och vad människorna trånade efter. Han började sitt tal med förskräckliga ord om helvetet och om avgrundens furste. Han påminde om den, som smyger omkring i mörkret för att fånga själar, som lägger ut lastens snara och syndens lockelse.
Människorna ryste och sågo världen uppfylld av djävlar, som frestade och lockade. Allt var synd och fara. De vandrade på falluckor, de voro som vilda skogens djur, de pinades och hetsades.
När Dagson talade om detta, for hans röst genom salen som en vilt vinande vind, och hans ord voro som eldslågor.
Alla, som hörde Dagsons tal, tyckte, att det var likt en skogsbrand. Med alla dessa djävlar och all rök och eld förnam man det så, som då skogen birnner omkring en, då elden kryper fram i mossan, där man trampar, och rökmoln vältra fram i luften, som man ska andas, då värmen sveder ens hår och dånet av branden fyller öronen och gnistor vilja sätta eld på ens kläder.
Dagson jagade människorna fram på detta sätt, genom eld och rök och förtvivlan. Eld hade de framför sig, eld bakom sig och eld på alla sidor. Man såg intet annat, än att man måste förgås.
Men genom all denna förfäran förde han dem fram till en grön plats i skogen, där allt var lugn och svalka och trygghet. Mittpå den blommande skogsängen satt Jesus, han sträckte ut sina armar över de flyende och jäktade människorna, och de lade sig ner vid hans fötter, och all fara var över, och det fanns inte mer nederlag eller förföljelse.
Dagson talade, såsom han själv kände det. Bara han fick lägga sig ner vid Jesu fötter, erfor han frid och lugn och fruktade ingen av alla livets farligheter.
Efter Dagsons tal uppstod livlig rörelse. Flera gingo fram och tackade honom, medan deras ansikten överströmmades av tårar. De sade, att de av denna predikan hade blivit väckta till en rätt tro på Gud.
Men Karin Ingmarsdotter satt orörlig, och när Dagson hade slutat, lyfte hon de tunga ögonlocken och såg på honom, som om hon förebrådde honom, att han ingenting hade kunnat giva henne.
I detsamma ropade en stark stämma utanför missionssalen så högt, att hela församlingen hörde orden:
– Ve, ve, ve över dem som giva stenar i stället för bröd! Ve, ve, ve över dem, som giva stenar i stället för bröd!
Karin kunde inte se den, som talade. Hon måste sitta stilla, medan de andra rusade ut.
Sedan kom hennes husfolk och sade henne, att den, som hade ropat, hade varit en hög, mörk man, som ingen kände. Han och en vacker, ljus kvinna hade kommit åkande framåt vägen i en skjutskärra mittunder föredraget. De hade stannat och lyssnat. Och just i samma ögonblick, som de skulle fara vidare, hade mannen rest sig upp och talat.
Somliga hade tyckt sig känna igen kvinnan. Hon skulle vara en av Stark Ingmars döttrar, som hade rest till Amerika och blivit gift där, och karlen skulle då vara hennes man. Men det var inte så lätt att känna igen den, som man hade sett som ung tös i den vanliga sockendräkten, när hon kom tillbaka vuxen och klädd i stadskläder.
Karin hade samma tankar om Dagson som den främmande. Det kunde man märka därav, att hon aldrig mer for till missionssalen.
Längre framåt sommaren, då en av baptisternas predikanter kom till socknen och predikade och döpte, hörde hon honom, och då frälsningsarmén även började hålla möten i kyrkbyn, lät hon föra sig till ett av dessa.