En stor, andlig rörelse gick genom socknen. Vid alla möten skedde väckelser och omvändelser. Alla människor tycktes finna vad de trånade efter.
Men ingen av dem, som Karin hörde, kunde lära henne att försona sig med den straffdom, som Gud hade låtit komma över henne.
Birger Larsson hette en smed, som hade sin smedja vid landsvägen. Smedjan var liten och mörk med en glugg i stället för fönster och en låg dörr. Birger Larsson förfärdigade grova knivar, lagade lås, satte på hjulringar och skodde slädmedar. När han inte annat arbete hade, smidde han spik.
En sommarkväll rådde stor brådska i smedjan. Birger Larsson själv stod vid ett städ och plattade till spikhuvuden. Hans äldste son stod vid ett annat, hamrade ut järnten efter järnten och klippte av dem. En av sönerna drog blåsbälgen, en släpade fram kol, vände på järnen, som lågo i ässjan för att vitglädgas, och bar fram dem till smederna. Den fjärde av sönerna var endast sju år; han plockade upp de färdiga spikarna, kylde dem i en vattenho och band dem samman i buntar.
Mittunder arbetet kom en främmande och ställde sig i dörröppningen. Det var en hög, mörk man. Han måste nära nog böja sig dubbel för att kunna se in.
Birger Larsson höll upp med arbetet för att få veta vad den nykomne önskade.
– Ni får inte ta illa opp, att jag tittar in, fast jag inte har något ärende, sade mannen. Jag har själv varit smed i ungdomen, och därför har jag svårt att gå förbi en smedja utan att se på arbetet.
Birger Larsson lade märke till att den främmande hade stora, seniga händer, riktiga smednävar.
Smeden började utfråga den främmande om vem han var och varifrån han kom. Karlen svarade vänligt utan att röja sig. Birger fann honom klok och tyckte om honom. Han gick ut ur smedjan med honom, stod på svarta smedbacken och skröt med sina söner. Han hade haft svåra dagar, sade han, innan sönerna hade vuxit upp, så att de kunde bistå honom med arbetet. Men nu, då de alla hjälptes åt, gick det gott.
– Du ska få se, att om några år är jag en rik man, sade Birger.
Främlingen log en smula och sade, att det fägnade honom, att Birger hade så god hjälp av sönerna.
– Nu vill jag fråga dig om något, fortfor han, lade sin tunga hand på Birgers axel och såg honom djupt in i ögonen. Då du har så god hjälp av dina söner i världsliga ting, låter du dem väl också bistå dig i de andliga?
Birger stirrade slött på honom.
– Jag ser, att detta var dig en ny fråga, sade främlingen, tänk på den, tills vi härnäst råkas!
Han gick sin väg småleende. Birger Larsson begav sig in i smedjan, rev sig i håret, som var styvt och gult som mässing, och började åter arbeta.
Men främlingens fråga följde honom under flera dagar. Vad var nu detta för en sak att spörja om? "Det ligger något under det här, som jag inte förstår", tänkte han.
*
Det var dagen efter den, då främlingen hade talat med Birger Larsson, och det var nere i kyrkbyn i Tims Halvors gamla handelsbod, som han efter sitt giftermål med Karin hade lämnat till sin svåger, Kolås Gunnar.
Gunnar var bortrest, och under tiden stod hans hostru, Brita Ingmarsdotter, i boden och skötte handeln.
Brita stod bakom disken vacker och ståtlig. Både namn och utseende hade hon tagit i arv efter sin mor, Stor Ingmars vackra hustru. En så vacker flicka som Brita hade aldrig förr vuxit upp på Ingmarsgården.
Var nu inte Brita lik gammalfolket till det yttre, så var hon dock lika rättrådig och noggrann som någon annan i hennes släkt.
När Gunnar var borta, skötte Brita handeln på sitt eget sätt. Om gamle korpral Fält kom försupen och darrhänt och begärde en flaska öl, sade Brita tvärt nej, och när den fattiga Kolbjörns Lena ville köpa en vacker brosch, sände Brita hem henne med ett par kilo rågmjöl.
Inga barn vågade sig in i boden, när Brita regerade där, för att ödsla bort sina fattiga slantar på russin och karameller. Bondhustrun, som hade gått dit för att köpa av de lätta, tunna köpstadstygerna, blev hemskickad av Brita för att väva hållbart och dugande tyg i egen vävstol.
Denna dag hade inte Brita många kunder. Hon satt ensam långa timmar. Då sjönk hon samman, stirrade långt framför sig, medan förtvivlan brann i ögonen.
Äntligen steg hon upp, sökte fram ett rep, flyttade trappstegen ur boden in i bodkammaren och gjorde i ordning en snara i en krok i taket.
Brita arbetade ivrigt, hon var snart färdig, skulle just sticka huvudet in i snaran, då hon råkade se ner.
Dörren öppnades i detsamma, och en hög, mörk karl trädde in. Han hade kommit in i boden, utan att hon hade hört honom, och när han inte hade funnit någon där, hade han gått bakom disken och öppnat dörren till bodkammaren.
Brita gick sakt nerför stegen. Karlen sade ingenting till henne, han drog sig tillbaka ut i boden. Brita kom långsamt efter. Brita hade inte sett honom förr. Han hade svart, krusigt hår, tätt helskägg, skarpa ögon och stora, seniga händer. Han var välklädd, men han gick och rörde sig som en arbetare. Han satte sig på en trasig stol nere vid dörren och tog inte ögonen från Brita.
Bondhustrun stod stilla bakom disken, frågade ingenting, endast önskade, att han måtte gå. Karlen såg och såg, lät inte ögonen släppa henne en minut. Brita tyckte, att hans blickar höllo fast henne, så att hon inte kunde röra sig.
Brita blev otålig, hon sade för sig själv: "Jag kan undra vad du tänker det hjälper, att du sitter och vaktar mig. Du kan väl förstå, att jag i alla fall gör vad jag vill göra, så snart jag blir ensam."
Brita stod och höll tysta tal till mannen. "Om detta vore något, som kunde ha ett slut eller en övergång, skulle du gärna få hindra mig, men det är rent obotligt."
Alltjämt satt karlen kvar och såg lika igärdigt på henne.
"Jag ska säga dig, att det passar sig inte för oss från Ingmarsgården att hålla handelsbod", fortsatte Brita i sina tankar. "Du kan inte tro vad jag hade det bra med Gunnar, allt intill dess han började med handeln. Folk varnade mig nog för att gifta mig med honom. De tyckte inte om honom för hans svarta lugg och hans vassa ögon och hans skarpa tunga. Men vi tyckte om varandra, ser du, och vi sa inte ett ont ord till varandra, ända tills Gunnar övertog handelsboden.
"Det är efter den tiden", fortfor Brita i sitt tysta tal, "som det inte har varit bra mellan oss. Jag vill, att han ska sköta handeln på mitt sätt. Jag kan inte tåla, att han säljer öl och vin till drinkare, och jag tycker, att han bara ska låta folk köpa vad som är nyttigt och nödvändigt, men det tycker Gunnar är orimligt. Och vi kan inte ge vika, varken han eller jag, och nu tvistar vi alltid, och nu tycker han inte om mig mer, ser du."
Hon såg på karlen med sina förvildade ögon, liksom förvånad, att han inte gav efter för hennes böner.
"Men du kan väl förstå, att jag inte kan leva med den skammen, att han låter länsman göra utpantning hon fattigt folk och ta ifrån dme den enda kon eller ett par stackars får!
Det kan aldrig bli bra, förstår du inte det? Varför kan du inte gå, så att jag får göra slut på det?"
Men under det att karlen betraktade Brita, blev hon allt lugnare, och om en stund började hon gråta helt stilla. Hon hade blivit rörd över den främmande, som satt och vaktade henne. Det var märkvärdigt gjort av en, som alls inte kände henne.
Så snart karlen märkte, att Brita grät, reste han sig och gick mot dörren. När han stod på tröskeln, vände han sig, borrade ögonen in i Britas än en gång, harskade sig och sade med djup röst:
– Gör dig själv intet ont, ty den tiden nalkas då du ska få leva i rättfärdighet.
Därmed gick han. Hans steg ljödo tunga i trappan och på vägen, då han avlägsnade sig.
Brita skyndade in i bodkammaren, hon tog ner snaran och lyfte stegen åter ut i boden. Sedan satte hon sig på en kista och rörde sig inte under ett par timmar.