– Så snart jag slapp lös ur fängelset, sade Hellgum, gick jag till en kamrat och bad honom bistå mig att föra ett rätt liv, och se, då vi var två, gick det genast bättre. Och snart kom en tredje och en fjärde och slöt sig till oss, och allt bättre och bättre gick det. Nu är vi trettio, som bor tillsammans i ett hus i Chicago. Vi delar allt med varandra och vakar över varandras leverne, och rättfärdighetens väg ligger slät och jämn framför oss. Vi kan handla kristet mot varandra, ty den ene bordern missbrukar inte den andres godhet och nedtrampar honom inte i hans ödmjukhet.
När Halvor alltjämt teg, fortfor Hellgum övertalande:
– Det vet du väl, Halvor, att den, som vill göra något stort, han går i förbund med andra människor och tar hjälp av dem. Inte kunde du vara ensam om att sköta den här gården. Och om du ville anlägga ett bruk, så skulle du skaffa dig många bolagsmän, och tänk, om du ville bygga en järnväg, så många du då finge ta till hjälp!
Men se, det svåraste av allt, det är att leva ett kristet liv, och det vill du genomföra på egen hand utan hjälp. Eller också kanske du aldrig försöker, ty du vet på förhand, att det inte går.
Den enda, som är inne på en rätt väg, det är jag och de, som håller med mig där ute i Chicago. Den församlingen är det rätta, heliga Jerusalem, som är nederkommet av himmelen. Och du ska veta detta därav, att andens gåvor, som tilldelades de första kristna, de sänker sig också över oss. Ty somliga av oss hör Guds röst, och andra profeterar, och andra botar sjuka.
– Kan du bota sjuka? avbröt Halvor hastigt.
– Ja, sade Hellgum, jag kan bota dem, som tror på mig.
– Det är allt svårt att tro något annat än det, som man har fått lära som barn, sade Halvor eftertänksamt.
– Jag vet dock visserligen, Halvor, att du rätt snart ska hjälpa till med att bygga upp det nya Jerusalem, sade Hellgum.
Det blev nu tyst. Strax därefter hörde Karin, att Hellgum sade farväl.
Om en stund kom Halvor in till Karin. När han såg henne sitta vid det öppna fönstret, sade han:
– Nu har du visst hört allt, vad Hellgum har talat.
– Ja, svarade hustrun.
– Hörde du, att han sa, att han kunde bota den, som tror på honom?
Karin rodnade en smula. Hon hade tyckt bättre om Hellgums lära än om allt annat, som hon hade hört denna sommar. Det låg någon av sunt praktiskt förstånd däri, som tilltalade henne. Detta var gärning och verksamhet och ingen känslosamhet, som hon inte förstod sig på. Men hon erkände inte detta. Hon ville nu inte ha något mera att göra med präster.
– Inte vill jag ha någon anna tro än far, sade hon.
Ett par veckor efteråt satt Karin åter i storstugan. Hösten var nu kommen, vinden brusade utanför huset, och elden sprakade i spisen. Ingen var inne i rummet mer än hennes lilla dotter, som var nära årsgammal och nyss hade lärt att gå. Barnet satt på golvet vid moderns fötter och lekte.
Bäst Karin satt där, öppnades dörren och en hög, mörk man kom in. Han var krushårig, hade vassa ögon och stora, seniga smedhänder. Innan Karin hade hört honom säga ett ord, gissade hon, att det var Hellgum.
Karlen hälsade och frågade efter Halvor. Bondhustrun svarade, att mannen var rest på en stämma. Han väntades snart åter.
Hellgum satte sig ner. Han höll sig tyst. Då och då kastade han en snabb blick på Karin.
– Jag har hört sägas, att ni är sjuk, sade han om en stund.
– Ja, svarade Karin, jag har inte kunnat gå på ett halvt år.
– Jag har tänkt på att komma hit och be för er, sade predikanten.
Karin blev tyst, sänkte ögonlocken och liksom slöt sig inom sig själv.
– Mor Karin har kanske hört, att jag har gått Guds nåd till att bota sjuka?
Karin slog upp ögonlocken och gav honom en misstrogen blick.
– Jag får vara tacksam för att ni har tänkt på mig, men det kan nog inte bli något av, för jag byter inte lätt om tro, sade hon.
– Det är väl möjligt, att Gud vill hjälpa er ändå, sade karlen, eftersom ni alltid har försökt att föra ett rättfärdigt liv.
– Jag är nog inte så i Guds nåd, att han vill hjälpa mig.
Det blev nu tyst en stund, så frågade Hellgum:
– Har mor Karin någonsin frågat sig varför denna hemsökelse har kommit?
Karin svarade inte, hon tycktes åter stänga sig inne i sig själv.
– Det är något, som säger mig, att Gud har gjort detta, för att hans namn ska varda än mer ärat, sade Hellgum.
När Karin hörde detta, blev hon ond. Ett par skarpa, röda fläckar sprungo upp på hennes kinder. Det syntes henne mycket förmätet av Hellgum att trom att denna sjukdom hade kommit över henne, för att han skulle få tillfälle att göra ett under.
Predikanten reste sig, gick fram till Karin och lade sin hand på hennes huvud.
– Vill du att jag ska be för dig? sade han.
Ögonblickligen kände Karin en ström av liv och hälsa ila genom kroppen, men hon var så förolämpad över hans påflugenhet, att hon häftigt skakade bort hans hand och lyfte armen, som om hon hade velat slå honom. Ord kunde hon inte finna i hastigheten.
Hellgum drog sig tillbaka ner mot dörren.
– Man ska inte visa från sig vad Gud sänder en, sade han.
– Nej, sade Karin, vad Gud sänder en, det får man nog ta emot.
– Jag säger dig, jag, att i dag ska detta hus salighet vederfaras, sade karlen.
Karin svarade inte.
– Tänk på mig, du du blir hulpen! sade Hellgum och gick med detsamma ut genom dörren.
Karin satt alldeles upprätt i stolen. De röda fläckarna brunno länge på kinderna.
"Ska jag nu inte få vara i fred i mitt eget hem!" tänkte hon. "Det är besynnerligt, så många det är, som tror sig vara sända av Gud."
men helt plötsligt såg Karin, att hennes lilla flicka reste sig och skyndade fram mot spisen. Den lilla hade just fått syn på elden, som brann där. Hon skek till av glädje, kröp och sprang fram mot den, allt vad hon orkade.
Karin ropade henne tillbaka, men barnet lydde inte. Det arbetade för att komma upp i spisen, ramlade ner ett par gånger, men nådde äntligen upp på spishällen, där elden brann.
– Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade Karin.
Hon började ropa högt, fastän hon visste, att ingen människa fanns i närheten.
Lickan lutade sig skrattande fram mot elden. Då ramlade ett brinnande vedträ ner ur brasan och föll på hennes gula kolt.
Med detsamma stod Karin upprätt på golvet, sprang fram till spisen och ryckte till sig barnet.
Inte förrän hon hade fått skaka bort alla gnistor och kol och synat flickan och funnit henne oskadad, besinnade hon vad som hade hänt. Att hon stod på sina ben, att hon hade gått, att hon kunde gå allt fortfarande!
Karin erfor den största själsskakning, som hon hade känt i sitt liv, och på samma gång den största lycka.
Hon kände, att hon stod under Guds särskilda vård och styrelse, och en helig Guds man hade han sänt inom hennes dörrar för att hjälpa och hela henne.
*
Under dessa dagar stod Hellgum ofta på den lilla förstubron utanför Stark Ingmars stuga och såg neråt nejden. Det där landet han blickade ut över blev grannare dag för dag. Hela marken var gul, och alla lövträd voro klart röda eller klart gula. Här och där vajade en hel lövskog, så skimrande som ett svallande hav av guld. Överallt i de granskogsklädda höjdernas mörker såg man gula stänk, som härrörde från lövträd, vilka hade förirrat sig in bland barrträden.
Så, som en ringa grå stuga kan lysa och stråla, när den har fattat eld, så flammade detta fattiga svenska landskap upp till en sällspord prakt. Allt var så gult och så underbart skinande, som man skulle tänka sig ett landskap på sollytan.
Men när Hellgum såg detta, tänkte han på att den tid nu snart skulle randas, då Gud skulle låta landet stråla av helighet, och då de ord, som han hade utsått under sommaren, skulle bära lysande skördar av rättfärdighet.