– Men jag vet ju inte vem som har rätt.
– Folk väntar sig nog, att du ska befria dem från Hellgum. Du kan tro, att vi har sluppit mycket ont, som inte har varit hemma i vinter. Det var nog svårast i början, innan männsikorna vande sig vid denna omvändelsesjukan och vid att bli kallade djävlar och helveteshundar. Och allra värst var det, när de omvända barnen också började predika.
– Jaså, barnen predikade även, sade Ingmar misstroget.
– Ja, Hellgum hade talat cid dem om att de skulle tjäna Gud istället för att leka, och så tog de sig för att omvända de vuxna. De låg på lur och föll över dem, som komo gående framåt vägen. Och så ljöd det en om öronen: "Ska du inte börja striden mot djävulen? ska du fortfara att leva i synden?"
Ingmar satt och stred emot, allt vad han kunde. Han ville inte tro vad Stark Ingmar berättade.
– Nu kommer du visst med sådant, som den där Fält har slagit i dig, sade han.
– Det är just detta, som jag ville tala om för dig, sade Stark Ingmar. Det är slut med Fält också. Ja, när jag tänker på att allt detta har utgått från Ingmarsgården, så tycker jag knappt, att jag kan se folk i ögonen.
– Har de gjort Fält någon orätt? frågade Ingmar.
– Å, det var de där barnen. En kväll, när de inte hade annat att göra, föll det dem in, att de skulle gå till Fält och omvända honom. De hade ju förstås hört, att Fält var en så stor syndare.
– Men förr i världen var alla barn så rädda för Fält som för trollen, sade Ingmar.
– Ja, de var rädda, de här med, men de hade väl tänkt ut, att de skulle göra en riktig hjältegärning.
De kom in till Fält en kväll, då han satt ikojan och kokade gröt åt sig. När de öppnade dörren och såg Fält sitta där med sina borstiga mustascher, sin kluvna näsa och stirrande i elden med det enda ögat, blev de rädda allihop, och ett par av de minsta sprang sin väg. Men en tio, tolv stycken kom in och la sig på knä på golvet runtom gubben och började sjunga och bedja.
– Men körde han inte ut dem? frågade Ingmar.
– Hade han bara gjort det! sade Stark Ingmar.
Jag förstår inte vad som kom åt honom. Hade väl suttot och tänkt på, stackare, att han var övergiven och ensam på ålderdomen. Och så var det väl detta, att det var barn, som hade kommit. Det hade nog gått honom till sinnes, att de alltid hade varit rädda för honom. Och när han såg alla de uppåtvända ögonen fulla av blanka tårar, så tog det makten ifrån honom.
Barnen väntade bara, att han skulle rusa opp och slå efter dem. De sjöng och bad, men de var färdiga att ge sig av, så snart han rörde på sig.
Då var det ett par av dem, som såg, att det började rycka i ansiktet på Fält. "Nu kommer det, nu kommer det", tänkte de och reste sig opp för att fly. Men gubben klippte med ögat, och nu är det, som sagt, slut med Fält. Han gör ingen annat än springer på möten och fastar och ber och hör Guds röst.
– Jag kan då inte se, att det där var någon olycka, sade Ingmar. Fält höll ju på att supa ihjäl sig.
– Nej, du har så många vänner att mista, du, så att sådant gör dig ingenting. Du skulle väl också ha önskat att barnen kunnat omvända skolmästarn.
– Aldrig kan jag tro, att barnstackarna har vågat sig på Storm, sade Ingmar. Han blev andlös av förvånging. Det måtte ändå vara sant, som Stark Ingmar sade, att socknen var vänd upp och ner.
– Å jo, det gjorde de visst, de kom in en tjugu stycken i skolsalen en kväll, då Storm satt och skrev i sina böcker, och började predika för honom.
– Vad gjorde då Storm? sade Ingmar. Han kunde inte hjälpa, att han började skratta.
– Han blev så förbluffad till en början, att han ingenting kunde säga eller göra. Men det var så, att Hellgum hade kommit in i köket ett par ögonblick förit för att tala med Gertrud.
– Var Hellgum hos Gertrud?
– Ja, Hellgum och Gertrud hade blivit goda vännerm alltsedan han rättade sig efter henne, då med Gunhild.
När Gertrud hörde bullret i skolsalen, sa hon till Hellgum: "Nu kommer ni just lagom, Hellgum, för att få se något nytt. Hädanefter lär det ju bli så, att skolbarnen kommer att hålla skola för skolmästarn." Då skrattade Hellgum. Han förstod väl, att detta var rent galet. Han körde genast ut barnen, och så blev det slut med det ofoget.
Ingmar märkte, att Stark Ingmar, i detsamm han sade detta, betraktade honom på ett särskilt sätt. Det var, som när en jägare står och ser på en fälld björn och undrar på om han ska behöva ge honom än ett skott.
– Jag vet inte vad du väntar av mig, sade Ingmar.
– Vad ska jag vänta av dig, du är ju bara en pojke. Du äger ju ingenting heller. Du har bara två tomma händer att komma med.
– Jag tror rentav du vill, att jag ska slå ihjäl Hellgum?
– De sa där nere i kyrkbyn, att allt vore hjälpt, om du kunde förmå Hellgum att resa sin väg.
– Det har man väl alltid sett, att det brytning och strid, när det kommer en ny lära, sade Ingmar.
– Det vore i alla fall ett gott sätt för dig att cisa folk vad du duger till, sade Stark Ingmar envist.
Ingmar vände sig från gubben och satte sågen i gång. Han hade nu framför allt gärna velat fråga hur det hade gått med Gertrud och om hon redan hade slutit sig till Hellgumianerna, men han var för stolt att röja sin oro.
Klockan åtta gick Ingmar hem till gården för att äta frukost. Som vanligt var det mycket god mat framsatt för honom, och Halvor och Karin voro synnerligen blida. Så snart Ingmar såg dem, tyckte han, att han inte kunde tro ett ord av allt Stark Ingmars prat. Han blev lätt om hjärtat än en gång och viss om att gubben hade överdrivit.
Men snart kom oron för Gertrud tillbaka så stark, att han inte kunde äta.
– Har du inte varit nere hon skolmästarns på sista tiden, Karin? frågade han plötsligen.
– Nej, svarade Karin raskt. Inte vill jag umgås med så ogudaktigt folk.
Ingmar teg länge, för detta var ett svar att tänka på. Var det nu rätt att tige eller tala? Om han talade, skulle han komma i strid med hemfolket, men han ville heller inte, att någon skulle tro, att han höll med om det, som var orätt.
– Aldrig har jag märkt något ogudaktigt hos skolmästarns, sade han, och jag har dock bott där i fyra år.
Karin tänkte nu nästan detsamma som Ingmar nyss, undrade om hon skulle vara tyst eller tala. Men hon måste ju hålla sig till sanningen, och därför sade hon, att när människorna inte villa följa Guds kallelse, så måste man ju tro, att de voro ogudaktiga.
Halvor föll nu in:
– Det är ju obegripligt viktigt med barnen och vad de får för uppfostran.
– Storm har uppfostrat hela socken och dig med, Halvor.
– Men har har då inte lärt oss att föra ett rätt leverne, sade Karin.
– Det tänker jag du, Karin, alltid har försökt.
– Jag ska säga dig, Ingmar, hur det är att leva efter den gamla läran. Det är som att gå på en rund stock: ena stunden står man, och andra stunden faller man. Men om jag låter mina medkristan ta mig i händerna och stödja mig, så kan jag gå rättfärdighetens smala väg utan att falla.
– Ja, sade Ingmar, men då är det ingen konst heller.
– Svårt är det ändå, men det är inte längre omöjligt.
– Men hur var det nu med skolmästarns? frågade Ingmar.
– Jo, de, som hörde oss till, tog barnen ur skolan. Vi vill inte, att barnen ska höra något av den gamla läran.
– Men vad sa då skolmästarn?
– Han sa, att det var lag, att barnen skulle gå i skolan.
– Jag tänker så jag med, jag.
– Så sände han fjärdingsman till Idrael Tomassons och till Krister Larssons och hämtade barnen.
– Och nu är ni ovänner med Storms?
– Vi håller oss bara till varandra, vi.
– Ni är nog ovänner med alla människor.
– Vi håller oss fjärran från dem, som bara vill locka till synd.