Ingmar stannade, han fattade om en trädstam för att kunna bli stående. Hon hörde, att han skrattade misstroget, därpå sade han:
– Kanske du vill sända Hellgum tillbaka till Amerika?
Karin stod och såg på blodpölen, som samlade sig omkring Ingmars vänstra fot. Hon försökte betänka och förstå vad det var brodern fordrade. Det var visst något sådant, som att hon skulle träda ut ur den sköna himmelens lustgård, där hon hade levat hela vintern, och åter börja leva i den fattiga och eländiga syndens värld, som hon hade lämnat.
Ingmar vände sig helt om. Hans ansikte var gulblekt, skinnet smet fast efter benen vid tinningarna, och näsan var som på en död. Men den stora underläppen sköt fram myndigare än någonsin förr, och det sträva draget kring munnen framträdde mycket skarpt. Det var inte troligt, att han skulle ge efter i sin fordran.
– Jag tror inte, att Hellgum och jag kan leva samman i den här socken, sade Ingmar, men jag ser allt, att det blir jag, som får vika för honom.
– Nej, sade nu Karin raskt, får jag bara sköta om dig, så att du blir vid liv, så lovar jag dig att ställa om så, att Hellgum reser.
"Gud kan nog finna en annan hjälpare för oss", tänkte Karin, på samma gång hon sade detta, "men jag kan inte se mig bättre utväg än att lyda Ingmar."
Ingmar hade blivit förbunden och omskött. Såret var inte farligt, han skulle endast hålla sig stilla i några dagar. Han låg nerbäddad i en säng i övervåningen, och Karin satt vid hans sida.
Hela dagen låg Ingmar och yrade. Han gick igenom allt det, som hade hänt honom under dagen. Karin kom snart underfund med att det inte bara var Hellgum och sågen, som hade vållat honom bekymmer.
På kvällen var han redig och lugn. Då sade Karin till honom:
– Här är en, som vill tala med dig.
Ingmar svarade, att han var för trött att tala med någon.
– Jag menar, att detta ska göra dig gott, sade Karin.
Snart därpå kom Gertrud in till Ingmar. Hon såg mycket högtidlig och rörd ut. Ingmar hade tyckt om Gertrud också på den tiden, då hon oftast hade varit lekfull och retsam, men då hade alltid någon inom honom gjort motstånd mot kärleken. Nu hade ett tungt år av längtan och oro gått fram över Gertrud och hade gjort henne sådan, att Ingmar erfor en hejdlös längtan att vinna henne.
När Gertrud kom fram till sängen, lade han handen över ögonen.
– Vill du inte se mig? sade Gertrud.
Ingmar skakade på huvudet. Det var nu han, som var lik ett nyckfullt barn.
– Jag får bara säga dig ett par ord, sade Gertrud.
– Du kommer väl för att tala om, att du har gått in bland Hellgumianerna.
Gertrud lade sig på knä bredvid sängen. Hon lyfte Ingmars hand från hans ögon.
– Det är något, som du inte vet, Ingmar.
Ingmar såg frågande på henne. Han sade intet. Gertrud rodnade och tvekade, men så sade hon:
– I fjol, just när du flyttade ifrån oss, hade jag börjat tycka om dig på det rätta sättet.
Ingmar blev alldeles röd, han smålog ett ögonblick av förnöjelse, men blev genast åter allvarlig och misstrogen.
– Jag längtade så mycket efter dig, Ingmar.
Ingmar log tvivlande, men klappade henne litet över handen till tack för att hon ville vara god mot honom.
– Och du kom inte en enda gång tillbaka till mig, klagade hon. Det var, som om jag inte mer hade funnits till för dig.
– Inte ville jag se dig igen, förrän jag var en burgen karl och kunde fria till dig, sade Ingmar, som om detta hade varit en självklar sak.
– Men jag trodde, att du hade glömt mig. Gertrud fick tårarna i ögonen. Aldrig kan du förstå vilket år jag har haft. Hellgum har varit mycket god mot mig och tröstat mig. Han sa, att mitt hjärta skulle bli stilla, om jag gav mig helt till Gud.
Ingmar såg nu på henne med en alldeles ny förväntan i blicken.
– Jag blev förskräckt, när du kom i dag. Jag blev rädd att inte kunna motstå dig och att striden skulle börja på nytt.
Nu begynte ett strålande leende visa sig på Ingmars ansikte. Alltjämt teg han.
– Men i kväll fick jag höra, Ingmar, att du hade bistått den du hatade. Och då var det förbi med mig. Gertrud blev röd som blod i ansiktet. Jag kände, att jag inte hade makt att göra något, som skulle skilja mig från dig.
I detsamma böjde hon sig över Ingmars hand och kysste den.
Ingmar tyckte, att stora klockor dånade för hans öron och ringde in en stor helgdag. Det blev söndagsfrid och stillhet inom honom, och kärlek låg honungssöt på hans tunga och spred sig med ljuvt välbefinnande genom hela hans varelse.
Senare avdelningen
L'Univers' undergång
En dimmig sommarnatt år 1880, således ett par år innan skolmästaren byggde sitt missionshus och Hellgum kom åter från Amerika, ångade den franska passagerarbåten L'Univers fram över Atlanten, stadd på resa mellan New York och Havre.
Klockan var bortemot fyra på morgonen, och alla passagerare såväl som det mesta av manskapet lågo och sovo i sina kojer. De stora däcken voro alldeles folktomma.
Just då i dagbräckningen låg en gammal fransk matros och vred och vände sig i sin hängmatta utan att kunna sova. Det var en smula sjögång, och allt trävirke knakade och knarrade utan uppehåll, men säkerligen var det inte detta, som hindrade honom från att falla i sömn.
Han och kamraterna lågo i en stor, men mycket låg avbalkning på mellandäck. Där hölls ljust av ett par lyktor, så att han kunde se de gråa kojerna hänga i täta rader och sakta svänga fram och åter med de sovande. Ibland svepte en vind fram genom en av vattenportarna, så fuktig och sval, att hela havet, som hoppade där ute under dimman i små gröngråa vågor, blev närvarande för hans tankar:
"Det finns ingenting likt havet", tänkte den gamle sjömannen.
När han tänkte så, blev det på en gång underligt stilla omkring honom. Han hörde inte maskinens flåsande eller styrkedjornas rassel eller skvalpandet av vågorna eller susningen av vinden eller någonting.
Det föll honom in, att skeppet med ens hade gått till botten och att han och hans kamrater aldrig skulle bli svepta eller lagda i kista, utan skulle bli hängande där i de gråa kojerna djupt nere i havet till evig tid.
Förr hade det varit så med honom, att han hade fruktat för att få sin grav i vågorna. Nu tyckte han, att det behagade honom. Han tyckte om, att det var det rörliga, genomskinliga vattnet, som vi lade över honom, och inte mörk, tung, kvävande kyrkogårdsmull.
"Det finns ingenting likt havet", tänkte han än en gång.
Men så började han fundera på något, som gjorde honom orolig. Han undrade om hans själ skulle komma att ta skada därav, att han vilade djupt nere i havet och inte hade fått mottaga den sista smör jelsen. Han blev rädd, att den aldrig skulle kunna leta sig upp till himmelen.
I detsamma skymtade ett svagt ljussken bortifrån fören, där rummet smalnade av, och han reste sig och böjde sig ut över hängmattan för att se varifrån det kom. Han märkte snart, att ett par personer kommo med brinnande ljus. Han böjde sig allt längre och längre utöver för att få syn på dem, som nalkades.
Kojerna hängde så tätt bredvid varandra och så nära golvet, att om någon ville komma genom rummet utan att stöta eller knuffa dem, som lågo och sovo, gjorde han bäst i att krypa. Den gamle sjömannen undrade mycket vem det kunde vara, som var i stånd att leta sig fram den vägen.
Snart såg han det. Det var två små korgossar, som höllo var sitt vaxljus i handen. Han såg tydligt deras långa, svarta kåpor och deras tätklippta huvuden.
Sjömannen blev alls inte förvånad. Han tänkte endast, att det var helt naturligt, att de där, som voro så små, kunde gå med brinnade ljus under kojerna.