– Skeppet sjunker, sade han därpå.
Han satte sig ner i detsamma, och då hustrun ville rusa ut, bad han, att hon skulla stanna hos honom.
– Alla båtarna är redan borta, sade han, de flesta människor är drunknade, och de, som finns kvar ombord, kämpar oppe på däck en strid på liv och död om plankor och räddningsbälten.
I en trappa hade han måst stiga över en ihjältrampad kvinna. Han hade hört dödsskrän ljuda från alla håll.
– Det finns ingen räddning, sade han. Gå inte ut! Låt oss dö tillsammans!
Hustrun tyckte, att han hade rätt, och satte sig lydigt ner bredvid honom.
– Du bryr dig väl inte om att se alla dessa människor, som strider? sade mannen. Vi ska dö. Låt oss dö en stilla död!
Hon förstod, att det inte var mer än rätt, att hon stannade hos honom dessa korta ögonblick, som de hade kvar att leva. Hon hade ju ämnat ge honom hela sitt liv från tidig ungdom till sen ålderdom.
– Jag tänkte, sade han, att när vi hade varit gifta i många år, skulle du sitta bredvid mig på dödsbädden, och jag skulle tacka dig för ett långt, lyckligt liv.
I detsamma såg hon en smal strimma vatten komma insilande under den stängda dörren. Då blev det henne för mycket.
Hon sträckte upp armarna i förtvivlan.
– Jag kan inte! ropade hon. Låt mig gå! Jag kan inte sitta instängd och vänta på döden. Jag älskar dig, men jag kan inte.
Hon störtade ut, just då skeppet började vackla och kränga före sjunkandet.
*
Den unga mrs Gordon låg i vattnet, ångaren hade sjunkit, hennes barn voro drunknade, själv hade hon varit djupt nere i havet.
Nu hade hon åter kommit upp till vattenytan, men hon visste, att hon i nästa ögonblick skulle sjunka på nytt, och då skulle det vara döden.
Då tänkte hon inte mer på man och barn eller på något i denna världen. Hon tänkte endast på att höja sin själ till Gud.
Och hennes själ upplyfte sig som en frigjord fånge. Hon kände hur anden gladde sig att få avkasta människolivets tunga bojor och i jubel beredde sig att draga upp till sitt verkliga hem.
"Är det så lätt att dö!" tänkte hon.
Då hon så tänkte, hörde hon, att allt det orediga larmet omkring henne: vågornas plaskande, vindens sus, jämmerropen från alla de drunknande och bullret av allt det, som flöt omkring på vattnet och dånande slog samman, hon tyckte, att allt detta formades till ljud, som hon kunde förstå, på samma sätt som stundom de formlösa skyarna ordna sig och återge en bild. Och det hon hörde svarade henne:
"Det är sant, att det är lätt att dö. Det, som är svårt, är att leva."
"Ja, så är det", tänkte hon och undrade vad som fordrades för att livet skulle bli lika lätt som döden.
Runtomkring henne kämpade och stredo de skeppsbrutna om kringflytande spillror och upp– och nervända båtar. Men mittunder de vilda ropen och förbannelserna hörde hon åter, att larmet formade sig till danande starka ord, som svarade henne:
"Det, som fordras för att livet ska bli lika lätt som döden, det är enighet, enighet, enighet."
Hon tyckte, att det var all världens herre, som hade gjort dånet och larmet till sitt språkrör och svarat henne.
Medan orden ännu ljödo i hennes öron, blev hon räddad. Hon blev uppdragen i en liten julle, där endast tre människor sutto, en storväxt matros, klädd i sina bästa kläder, en gammal kvinna med runda uggleögon och en stackars förgråten pojke, som inte hade mer på sig än en sönderriven skjorta.
Fram på eftermiddagen nästa dag kom ett norskt fartyg seglande upp emot de stora bankarna och fiskplatserna vid Newfoundland.
Det var stilla, vackert väder, sjön låg nära nog spegelklar, och fartyget gjorde nästan ingen fart. Det stod med alla segel tillsatta och fångade in de sista andetagen av den bortdöende vinden. Havsytan tedde sig mycket vacker. Blank och ljusblå låg den vida omkring, och där den svaga brisen gick fram, var den vit som silver.
När eftermiddagsstillheten hade varat en stund, märkte skeppsfolket, att ett mörkt föremål låg och flöt på vattenytan.
Det kom så småningom allt närmare, och snart såg man, att det var ett lik. Kuttern gick alldeles förbi den döde; det svntes på kläderna, att han var en sjöman. Han låg på rygg med lugnt ansikte och oppna ögon. Han hade inte legat så länge i vattnet, att han hade hunnit svälla. Det såg ut, som om han helt välbehagligt lät vagga sig fram av de små krusiga vågorna.
Men då sjömännen vände blickarna från honom, ville de nästan skrika till, ty utan att de hade märkt det, hade ett annat lik dykt upp rätt vid fören. Det var nära, att de hade seglat över det, men i sista stunden drevs det undan av svallvågorna. Alla störtade fram till relingen och stirrade ner. Denna gång var det ett barn, en fint klädd liten flicka med hatt på huvudet och en liten blå kappa.
–Å, kära! sade sjömännen och torkade sig i ögonen. Å, kära, kära, en sån liten en!
Barnet gungade förbi dem och såg upp till dem med lillgammalt allvar i ansiktet, liksom vore det ute i ett högviktigt ärende.
Strax därpå ropade en av karlarna, att han såg ännu en, och detsamma förkunnade en annan, som blickade åt annat håll. De sågo på en gång fem lik, de sågo tio, och så var det en hel flock. De kunde inte räkna dem.
Fartyget gungade mycket sakta framåt bland alla dessa döda, vilka tycktes omringa det, som om de önskade något.
Somliga kommo flytande i mycket stora grupper. Det såg ut att vara drivved eller något annat, som hade blivit lösryckt från land, men det var ingenting annat än lik.
Alla sjömännen stodo och stirrade utan att våga röra sig. De kunde knappast tro, att det var sant, det de sågo.
På en gång tyckte de, att en hel ö kom upp ur havet. Det såg ut som land, men då de kommo närmare, funno de, att det återigen inte var något annat än lik, som lågo och flöto tätt intill varandra.
De omgåvo skeppet på alla sidor, tycktes följa efter det, som om de ville göra färden över havet i dess sällskap.
Skepparen lät kasta om rodret för att fånga in vind i seglen, men det hjälpte föga. Seglen hängde slappa, och de döda fortforo att följa dem.
Sjöfolket blev allt blekare och tystare. Kuttern rörde sig framåt så långsamt, att de inte kunde undkomma de döda. Och de fruktade, att de skulle få ha det så hela natten.
Då steg en svensk matros upp i fören och började högt läsa fader vår. Därpå tog han upp en psalm.
Då han var mitt i psalmen, sjönk solen, och kvällsbrisen förde skeppet utom de dödas område.
Hellgums brev
Det var en gammal kvinna, som kom ut ur en stuga i skogen. Fastän det endast var vardag, var hon högtidsklädd som för att gå i kyrkan. Hon tog nyckeln ur låset och stoppade in den på den vanliga platsen under förstubron.
När gumman hade gått ett par steg, vände hon sig om för att betrakta sin stuga, som stod liten och grå under väldiga, snötyngda granar.
Hon såg tillbaka på den lilla kojan med stor kärlek i blicken.
– Många lyckliga dagar har jag levat här, sade hon högtidligt för sig själv. Ja, ja. Herren ger, och Herren tar.
Sedan vandrade hon bort på skogsvägen. Hon var mycket gammal och bräcklig, men hon var en av dem, som hålla sig raka och styva, hur än åldem försöker att böja dem.
Hon hade ett vackert ansikte och lent, vitt hår. Hon såg så mild ut, att det var förunderligt att höra henne tala med en röst, som var sträv, och högtidlig och långsam som en gammal profets.
Hon hade en lång väg för sig, ty hon skulle vandra ner till ett av Hellgumianernas möten på Ingmarsgården. Gamla Eva Gunnarsdotter hörde till dem, som allra ivrigast hade omfattat Hellgums läror.
"Ack", tänkte hon nu, medan hon gick framåt stigen, "det var en ljuvlig tid, då allt var i sin begynnelse, då mer än halva socken hyllade sig till Hellgum. Vem kunde tro, att så många skulle avfalla, att vi bara efter fem år inte skulle vara stort fler än tjugo, om man inte vill räkna med de ovuxna barnen?"