Mitt i sin bedrövelse fick Brita se Ingmarsgården och kände knappt igen den, så lysande röd som den låg där. Hon kom ihåg, att det alltid hade sagts, att gården skulle rödfärgas, när Ingmar gifte sig. Sist hade bröllopet blivit uppskjutet, därför att han inte velat bekosta målningen. Hon förstod, att han hade velat göra allt riktigt gott, men så hade det blivit honom för tungt.
När de körde in på Ingmarsgården, satt folket vid middagsbordet.
– Nu har vi husbonden här, sade en av drängarna och såg ut. Mor Märta lyfte knappast på de sömniga ögonlocken, då hon reste sig.
– Nu stannar ni alla här inne! sade hon. Ingen behöver stiga opp från bordet.
Gumman gick tungt över golvet, folket, som såg efter henne, lade märket till att hon liksom för att föröka sin myndighet var högtidsklädd med silkesschal över skuldrorna och silkeskläde på huvudet. Hon stod redan i förstudörren, när hästen stannade.
Ingmar hoppade genast ur, men Brita blev sittande. Han kom över till hennes sida och knäppte upp fotsacken.
– Ska du inte stiga ur?
– Nej, jag ska inte. Hon hade brustit i gråt och häll händerna för ansiktet. Jag skulle aldrig ha kommit tillbaka, sade hon och snyftade.
– Å, men stig nu ur! sade Ingmar.
– Låt mig fara tillbaka till staden! Jag är inte god nog åt dig.
Ingmar tänkte kanske, att hon hade rätt häri. Han sade ingenting, men stod med fotsacken i handen och väntade.
– Vad säger hon? frågade mor Märta, där hon stod i förstudörren.
– Hon säger att hon inte är god nog för oss, sade Ingmar, ty Brita kunde inte göra sig hörd för gråts skull.
– Och varför gråter hon? frågade gumman.
– Därför att jag är en så arm synderska, sade Brita och tryckte händerna mot hjärtat. Hon tyckte, att det ville brista av sorg.
– Hur? frågade gumman åter.
– Därför att hon är en så arm synderska, upprepade Ingmar.
När Brita hörde, att han upprepade hennes ord med kall, likgiltig röst, bröt med ens sanningen in på henne. Nej, aldrig skulle han ha stått så där och upprepat de orden för modern, om han hade tyckt om henne, om han hade haft ett spår av kärlek för henne. Det var ingenting att undra över längre. Nu visste hon vad hon behövde veta.
– Varför stiger hon inte ur? frågade gumman.
Brita bekämpade gråten och svarade själv högt:
– Därför att jag inte vill bringa Ingmar i olycka.
– Jag tänker hon talar rätt, sade matmodern. Låt du henne resa, Lill Ingmar! Du ska då veta åtminstone, att annars blir det jag, som far. Jag sover inte en natt under samma tak som en sådan där.
– Låt oss för Guds skull resa! jämrade sig Brita. Ingmar svor till, vände hästen och hoppade upp i kärran. Han var led vid alltihop och gitte inte kämpa längre.
När de voro utkomna på vägen, mötte de kyrkfolk gång på gång. Ingmar blev besvärad av det och körde plötsligt in på en liten skogsväg, som hade varit landsväg förr i tiden. Den var stenig och backig, men väl farbar för enspännare.
Just som han vek in där, ropade någon åt honom. Han såg sig om. Det var postbudet, som räckte honom ett brev. Ingmar tog det, stoppade det i fickan och körde in i skogen.
Så snart han var så långt kommen, att ingen kunde se honom från vägen, höll han stilla och tog fram brevet. I samma stund lade Brita handen på hans arm.
– Läs det inte! sade hon.
– Ska jag inte läsa det?
– Nej, det är ingenting att läsa.
– Hur kan du veta det?
– Det är från mig, det där brevet.
– Då kan du själv säga mig vad som står i det.
– Nej, det kan jag inte.
Han såg på henne. Hon var blossande röd, och ögonen voro vilda av ängslan.
– Jag tror jag läser det där brevet ändå, jag sade Ingmar. Han började bryta det. Då gjorde hon ett försök att rycka det till sig. Han höll emot och fick upp det ur kuvertet.
– Å, herregud, jämrade hon sig, ingenting ska då besparas mig! Ingmar, bad hon, läs det om ett par dar, då jag är på väg!
Han hade det redan utbrett och började ögna igenom det. Hon lade handen över papperet.
– Hör nu, Ingmar, det var fängelseprästen, som fick mig att skriva det, och han lovade att behålla det och sända det till dig, då jag redan var ombord på ångbåten. Nu har han skickat av det för tidigt. Du har inte rätt att läsa det än. Låt mig bara komma bort, Ingmar, innan du läser det!
Ingmar gav henne ett vredgat ögonkast, hoppade ur kärran för att få vara i fred och ställde sig att läsa brevet. Hon var i likadant uppror, som hon hade kunnat vara förr i världen, då hon inte hade förmått att driva igenom sin vilja.
– Det är inte sant, det, som står där. Prästen övertalade mig att skriva. Jag tycker inte om dig, Ingmar.
Han såg upp från brevet, gav henne en stor, förundrad blick. Då blev hon tyst, och ödmjukheten som hon hade lärt i fängelset, kom åter upp i henne och betvang henne. Hon led väl inte större smälek, än hon hade förtjänat.
Ingmar stod och stävade med brevet. Plötsligt kramade han ihop det otåligt, och ur hans strupe kom ett ljud, som var snarlikt en rossling.
– Jag kan inte bli klok på det, sade han och stampade i marken. Det går runt för ögonen. Han kom över till Britas sida och grep henne hårt i armen. Är det sant, som det står i brevet, att du tycker om mig? Han var förbistrat rå i stämman och gräslig att se på. Brita satt tyst. Står det där i brevet, att du tycker om mig? upprepade han och såg snarast förbittrad ut.
– Ja, sade hon tonlöst.
Han skakade hennes arma och slängde den ifrån sig.
– Så du ljuger, sade han, så du ljuger! Han log högt och rått och förvred ansiktet fult.
– Det vet Gud, sade hon högtidligt, att jag har bett honom var dag att få se dig, innan jag reste.
– Vart ska du resa?
– Jag ska väl resa till Amerika.
– Du ska så fan heller.
Ingmar var alldeles från sans och samling, han stapplade ett par steg inåt skogen, där kastade han sig ner på marken, och nu var det hans tur att gråta. Brita kom efter och satte sig bredvid honom. Hon var så glad, hon visste inte hur hon skulle bärga sig för att inte skratta högt.
– Ingmar, Lill Ingmar! sade hon och gav honom hans smeknamn.
– Du, som tycker, att jag är så ful!
– Det tycker jag visst.
Ingmar slängde undan hennes hand.
– Låt mig nu tala om det för dig!
– Ja, du får väl tala.
– Minns du vad du sade på tinget för tre år sedan?
– Ja.
– Att om jag bytte om håg, skulle du vilja gifta dig med mig?
– Ja, jag minns.
– Det var efter detta, som jag började tycka om dig. Jag hade aldrig trott, att en människa kunde säga något sådant. Det var övermänskligt, att du kunde säga så till mig, Ingmar, efter allt jag hade gjort dig. När jag då såg på dig, tyckte jag, att du såg bättre ut än alla de andra, du var klokare än de alla, och du var den enda, som det var gott att leva tillsammans med. Jag blev så kär i dig, att jag tänkte, att du hörde till mig och jag till dig. Och först tog jag för alldeles givet, att du skulle komma och hämta mig, men sedan vågade jag inte tro det.
Ingmar lyfte upp huvudet.
– Varför skrev du inte?
– Jag skrev väl.
– Och bad mig förlåta dig! Det var väl ingenting att skriva om!
– Vad skulle jag ha skrivit?
– Om det andra.
– Skulle jag ha torts skriva det, jag?
– Nu hade jag så när inte kommit.
– Men, Ingmar, tordes jag skriva friarbrev efter allt, vad jag hade gjort dig? Sista dagen i fängelset skrev jag till dig, därför att prästen sa, att jag måste. Han tog brevet och lovade, att du skulle få det, när jag var rest. Och nu har han redan skickat av det.