–Måtte han bara inte se, att du inte är en riktig vattenbärare! sade Gertrud.
–Å nej, han tycks inte alls bli häpen att se mig, men strax därpå måste jag gå förbi ett par verkliga vattenbärare, som står och vindar opp vatten ur en brunn. De ropar an mig, och jag vänder mig om och tecknar åt dem, att jag ska gå in i moskén. Och så blir det alldeles tyst bakom mig.
–Tänk, om de förstår, att du inte är en muselman!
–Jag vänder mig om en gång och ser efter dem. Då står de med ryggarna vända åt mig och språkar.
–De har kanske fått syn på något, som var märkvärdigare än du.
–Ja, det har de väl.
–Så är jag då äntligen framme vid den gamla moskén El Aksa, där paradisbrunnen finns, sade Gabriel, och jag går just förbi de där två pelarna i porten, som står så nära varandra och om vilka du vet att det heter, att ingen kan tränga sig emellan dem, som inte är en rättfärdig man. Ja, säger jag för mig själv, inte vill jag försöka att tränga mig emellan de där pelarna nu i dag, då jag är ute för att stjäla vatten.
–Hur kan du tänka så! inföll Gertrud. Det är val det bästa du har gjort i hela ditt liv.
Gertrud låg nu i helt glad väntan och lyssnade. Hon hade så pass stark feber, att hon inte kunde hålla isär verkligt och osant, utan hon var fullt inne i att Gabriel var på väg efter vatten från paradisbrunnen.
–Så skjuter jag av mig tofflorna och går in i El Aksamoskén, fortfor Gabriel. Han tyckte, att det gick underbart lätt för honom att sätta ihop den här historien, men han kände ett så djupt medlidande med Gertrud. Det var detta, som födde orden på hans läppar. Det enda, som oroade honom, var. att han ändå till sist måste säga Gertrud, att han inte i verkligheten kunde skaffa henne vatten. Och när jag väl är inkommen dit, ser jag strax brunnen till vänster inne bland en hel skog av pelare. Det står ett vindspel med rep och krok över den, det är ingen konst att hissa ner ämbaren och få dem fyllda. Och jag ska säga dig, att det är rent och blänkande klart vatten, som jag hämtar opp ur brunnen. Bara Gertrud får se och smaka sådant här vatten, blir hon bestämt frisk, tänker jag för mig själv, medan jag fyller ämbaren.
–Ja, bara du nu snart kan komma hem med det! sade Gertrud.
–Jag ska säga dig, svarade Gabriel, att jag inte är så lugn nu, som när jag kom. Nu då jag har vattnet, så är jag rädd att förlora det. Och när jag går mot porten, blir jag än mer ängslig, för jag tycker mig höra rop och skrik.
–Ack, vad kan det nu vara i vägen? frågade Gertrud, och Gabriel såg, att hon blev blek av ängslan. Men Gabriel tyckte nu, att han måste göra slut på saken och han utbrast:
–Vad som är i vägen? Jo, det ska jag säga dig. Hela Jerusalem är det, som kommer emot mig.
Han drog andan ett ögonblick liksom för att uttrycka sin häpnad och förskräckelse.
–Ja, de har rest sig opp, alla de där, som låg och vilade på stenhällarna, och nu står de utanför El Aksa och skriker. Och ropen tillkallar folk från alla håll. Från Omars moské kommer den högste tempelföreståndaren rusande i stor turban och rävskinnspäls, och från ingångarna kommer barnungar, och från alla tempelplatsens hörn kommer dagdrivare, som har legat där och sovit. Och jag ser ingenting annat för mig än knutna nävar och skrikande munnar och högt uppsträckta armar. Och det är ett virrvarr för mina ögon av brunrandiga mantlar och svajande dräkter och röda gördlar och gula tofflor, som stampar mot marken.
Gabriel kastade en blick på Gertrud, när han berättade detta. Hon avbröt honom inte med frågor, men hon hörde på med spändaste uppmärksamhet, och i sin ängslan hade hon rest sig en smula från bädden.
–Jag förstår inte ett ord av vad de ropar till mig, kan du veta, fortfor Gabriel, men jag begriper ju i alla fall, att de är onda, därför att en kristen har vågat hämta vatten ur paradisbrunnen.
Gertrud sjönk tillbaka på kudden alldeles blek.
– Ja, jag förstår nog, att du inte kan komma hem till mig med något vatten, sade hon nästan tonlöst. Gabriel ämnade just skildra hur han måste lämna ämbaren i sticket och själv fly undan, men åter tänkte han på hur våldsamt och grymt livet hade farit fram med en så mild och vek varelse som Gertrud och kände, att åtminstone han ville vara god emot henne. "Jag tror visst, att jag får ställa det så, att det här paradisvattnet kommer hem till Gertrud i alla fall", tänkte han.
–Tar de då vattnet ifrån dig? frågade Gertrud.
–Nej, till en början står de bara och skriker. De vet väl inte rätt vad de vill.
Gabriel höll upp ett ögonblick, han visste inte alltför väl själv hur han skulle reda ut härvan. Då kom Gertrud honom till hjälp.
–Jag hoppades, att han, som satt och talade med sina lärjungar, skulle rädda dig.
Gabriel drog ett djupt andetag.
–Nej, att du kunde gissa det! utbrast han.
–Jag ser nu, att den där moskéföreståndaren i den vackra rävskinnspälsen börjar ge folket befallningar, fortfor han. Så rycker några stycken av dem sina dolkar ur gördeln och rusar på mig. Det är nog meningen att göra slut på mig med en gång. Men besynnerligt är det, att jag inte är rädd om mitt liv, jag bara fruktar för att de ska spilla ut vattnet. Och när de där karlarna kommer rusande ställer jag naturligtvis ner ämbaren på marken och mig själv framför dem. Och när de kommer inpå mig, sträcker jag ut armarna och stöter omkull dem. De ser helt häpna ut, när de tumlar om på marken. De visste inte förut vad det ville säga att strida med en dalkarl.
Men snart är de på fötter igen, och flera kommer till. Och nu är de så många, att jag tydligt ser. att jag ska bli övermannad.
–Men då kommer han nog fram, han dervisch-schejken, inföll Gertrud. Gabriel upptog genast idén.
–Ja, han kommer fram mycket stilla och värdigt och säger några ord till folkhopen, och genast upphör den att hota och anfalla mig.
–Jag vet så väl, så väl vad han sedan gör, sade Gertrud. Så fäster han en klar, lugn blick på mig, sade Gabriel.
–Nå, än sen då? Gabriel försökte få fram något, men han var alldeles hjälplös.
–Ja, det har du ju redan gissat, sade han för att locka Gertrud att tala.
Gertrud såg hela scenen alldeles tydligt framför sig. Hon tvekade inte ett ögonblick.
–Så skjuter han dig åt sidan, sade hon. och ser ner i vattenämbaren.
–Ja visst, det är just vad han gör, sade Gabriel.
–Han ser ner i vattnet från paradisbrunnen, sade Gertrud betydelsefullt. Men innan hon hann säga något mer, hade Gabriel, utan att han själv visste om det, läst sig till hennes tankar, så att han på en gång hade klart för sig hur Gertrud tänkte sig upplösningen av äventyret. Han började berätta mycket ivrigt.
–Du förstår väl, Gertrud, att det inte fanns annat än vatten i ämbaren, när jag bar ut dem ur El Aksa, ingenting annat än klart vatten.
–Nå, än nu då?
–Jo, när den där karlen lutar sig över dem, ser jag ett par kvistar ligga och simma på vattnet.
–Ja visst, sade Gertrud, jag trodde, att det skulle gå alldeles så.
–Och på kvistarna sitter hopvikna, gråaktiga blad, ser du inte det?
–Jo, jag ser. Han är väl något slags undergörare, den där dervischen.
– Han är väl det, bekräftade Gabriel, och god och barmhärtig är han också.
–När han nu böjer sig ner och lyfter opp kvistarna och höjer dem i luften, sade Gertrud, vecklar bladen ut sig och antar den skönaste gröna färg.
–Och så bryter det ut ett rop av hänförelse i folkhopen, skyndade sig Gabriel att tillfoga, och med de sköna bladen i handen går dervischen fram till moskéföreståndaren. Han pekar på kvistarna, och han pekar på mig. Det är ju lätt att förstå, att han säger: "Den här kristne har hämtat opp blad och kvistar från paradiset. Fattar ni inte, att han står under Guds beskydd? Inte går det an att mörda honom!"