Därpå går han fram till mig, alltjämt med de strålande bladen i sin hand. Jag ser hur de lyser i solskenet och skiftar färg, än är de röda som koppar och än blåa som stål. Han hjälper mig på med oket och tecknar åt mig, att jag ska gå. Och jag går så fort jag kan, men jag kan inte låta bli att se mig om flera gånger. Och alltjämt står han och håller opp de skiftande bladen, och folket står stilla och ser på honom. Och så står han kvar, ända tills jag har hunnit ut från tempelplatsen.
–Å, Gud välsigne honom! sade Gertrud. Hon låg och smålog mot Gabriel. Nu kommer du nog riktigt hem med vattnet från paradisbrunnen.
–Ja, svarade Gabriel, nu är det inte något mer hinder i vägen, nu kommer jag lyckligt hem.
I detsamma lyfte Gertrud huvudet förväntansfullt och log på nytt. "Bevare mig väl, hon tror visst, att jag har vattnet här!" tänkte Gabriel. "Det var förfärligt illa gjort av mig att narra henne. Hon dör säkert, om jag säger henne, att här inte finns sådant vatten, som hon längtar efter."
I sin ångest tog han vattenglaset, som stod på bordet, detsamma, som Betsy förut hade bjudit Gertrud, och räckte det till henne.
–Vill du nu smaka vattnet från paradiset, Gertrud? sade han och rösten skalv av ängslan. Han blev nästan förfärad vid att se Gertrud sätta sig upp och gripa efter glaset med båda händerna. Hon drack ur halva glaset med stor begärlighet.
–Gud välsigne dig! sade hon. Nu får jag nog leva.
–Du ska få mer om en stund, sade Gabriel.
–Jag vill, att du ska ge de andra sjuka också av det här vattnet, så att de med blir friska, sade Gertrud.
–Nej, sade Gabriel, vattnet från paradisbrunnen är bara för dig. Det ska ingen annan dricka.
–Men du själv ska väl åtminstone smaka hur gott det är, sade Gertrud.
–Ja, det vill jag, sade Gabriel. Han tog glaset från Gertrud, vände det så, att hans läppar kommo på samma ställe, som hennes nyss förut hade berört, och tömde det.
Innan han hade satt ner glaset på bordet, hade Gertrud sjunkit tillbaka på kudden och somnat in så lätt som ett barn. Men Gabriel blev stående och såg ömsom på glaset, därur han nyss hade druckit, och på Gertrud.
Vad hade det kommit åt honom? Varför blev han så stormande lycklig över detta, att Gertrud hade somnat, och vad var det för en makt, som hade gett honom kraft att berätta en sådan historia? Och först och sist: hur kom det sig, att han utan att tänka på det hade vänt glaset så, att hans läppar kommo att vidröra samma ställe som Gertruds?
Ingmar Ingmarsson
En söndagseftermiddag, då dalbönderna hade varit ett och ett halvt år i Jerusalem, voro de och de andra kolonisterna samlade till gudstjänst. Det led mot jul, och vintern var inträdd, men dagen var mycket varm och mild, så att fönsterna i den stora församlingssalen kunde stå öppna.
Mittunder det man höll på att sjunga en av Sankeys sånger, hördes en ringning på portklockan. Det var en svag och ödmjuk ringning, bara ett enda klämtande, om inte fönsterna hade stått öppna, skulle ingen ha hört den. En av de unga karlarna, som satt nere vid dörren, gick för att öppna, och sedan tänkte ingen mer på vem som kunde ha kommit.
En stund efteråt hördes tunga steg komma långsamt och försiktigt uppför marmortrappan. När den gående hade nått till det översta trappsteget, gjorde han ett långt uppehåll. Han tycktes stå stilla och betänka sig, innan han med än större tvekan gick över marmorgolvet i den stora öppna förstugan utanför församlingssalen. Äntligen lade han sin hand på låsvredet och klämde ner det. Därpå öppnades dörren så mycket som en fjärdedels tum, och längre tycktes den inte vilja komma.
När stegen först hördes, hade dalbönderna alldeles ofrivilligt sänkt rösterna för att höra bättre, och nu vände de alla sina ansikten mot ingången. Det där försiktiga sättet att öppna en dörr var dem så välbekant. De glömde rent bort var de befunno sig, tyckte, att de sutto hemma i Dalarne i en av sina egna små stugor. Men ögonblicket därefter kommo de åter till sig själva och sågo ner i sina sångböcker.
Dörren gled nu upp sakta och ljudlöst, utan att den, som stod utanför, ännu lät se sig. På Karin Ingmarsdotter och ett par andra gick rodnaden som en röd sky över ansiktet, alltmedan de sökte hålla tankarna samlade och följa med sången. Men männen började sjunga kraftigare, med starkare bas än förut, utan att tänka på att hålla tonen.
Äntligen, då dörren hade kommit upp vid pass en fot, visade sig en lång, ful karl, som började klämma sig in genom den trånga öppningen. Han kom in med mycket ödmjuk hållning, och i sin ängslan att störa gudstjänsten vågade han inte gå framåt rummet, utan blev stående strax innanför tröskeln med sänkt huvud och knäppta händer.
Han var iförd kläder av svart, fint kläde, som sutto i påsar och djupa veck. Händerna, som stucko fram under en tillskrynklad manschett, voro stora och valkiga med höga ådror under skinnet. Han hade ett stort, fräknigt ansikte med alldeles vita ögonbryn, starkt framskjutande underläpp och ett stramt drag vid munnen.
I detsamma den nykomne trädde inom dörren, reste sig Ljung Björn från sin plats och sjöng vidare stående. Nästa sekund reste sig gamla och unga bland dalfolket och sjöngo stående, alldeles som Ljung Björn. De höllo ansiktena stadigt över boken, och inte ett leende upplyste dem. Endast då och då gled en förstulen blick till den nykomne nere vid dörren.
Men sången blev på en gång starkare, likt en eld, som livas upp av en vindpust. De fyra Ingmarsdöttrarna, som alla hade vackra röster, togo ledningen, och det blev jubel och fart över den som aldrig förr.
Och amerikanarna sågo förvånade på dalbönderna, ty utan att dessa kanske själva visste det, hade de alla börjat sjunga på svenska.
Senare avdelningen
Barbro Svensdotter
Den första tiden, som Ingmar Ingmarsson var gift, tänkte han inte mycket på att han hade en hustru. När han avstod från Gertrud för att få gården, såg han i tankarna för sig åkrar och bohag, byggnader och boskap, som nu skulle bli hans, men han tycktes rakt inte ha tagit med i räkningen, att han också skulle få en hustru. Och då de hade firat bröllop och flyttat samman, var det alltjämt, som om han inte kunde förstå, att hustrun hörde honom till. Aldrig undrade han på hur hon kunde ha det, om hon trivdes eller längtade. Inte heller lade han märke till hur hon skötte sina sysslor, om hushållet gick väl eller illa. Han tänkte så mycket på Gertrud, att han rakt inte kom ihåg, att hustrun fanns till. Hon var som annat värdelöst lösöre, som hade följt med gården. Hon fick sköta sig bäst hon kunde, han ville inte göra sig några bekymmer för hennes skull.
Men det var allt också en särskild sak, som gjorde, att Ingmar inte satte något värde på hustrun. Han hyste missaktning för henne, därför att hon hade velat ta honom, som tyckte om en annan. "Det måtte vara något fel på henne", tänkte han, "eftersom hennes far på det där sättet rentav hade måst köpa henne en man."
Om Ingmar någonsin lade märke till hustrun, så var det för att göra jämförelser med henne, som han hade mistat. Han kunde nog se, att hustrun också såg bra ut, men inte var hon så fager som den han hade förlorat. Inte gick hon så lätt, och inte kunde hon röra händerna så där vackert, och inte hade hon så mycket fint och lustigt att tala om Hon gick tyst och tålmodig och skötte sitt arbete, det var vad hon dugde till.
Man får väl ändå göra Ingmar den rättvisan att erkänna, att han inte kunde tala med hustrun om det, som han oftast hade i tankarna. Inte kunde han anförtro hennes att han jämt gick och tänkte på den allra käraste, som hade dragit bort till det främmande landet. Det kunde han ju rakt inte. Och inte heller tyckte han, att han kunde tala med henne om att han jämt gick och väntade på det Guds straff, som skulle komma över honom, därför att han hade brutit sitt ord, och att han var rädd för att tänka på sin far i himmelen och inbillade sig, att alla människor klandrade honom. Det visades honom visserligen stor aktning av dem han talade med. men han var så svårmodig, att han misstänkte, att alla gjorde narr av honom, så snart han vände ryggen till, och sade, att han inte var värd det namnet han bar, och allt möjligt i den vägen.