Hon såg fast på honom ett ögonblick.
–Nej, sade hon endast. och i detsamma blixtrade de till i hennes ögon.
Han blev sittande tyst. "Varför skulle hon inte förlåta mig, då hon förlät den där Stig?" tänkte han. "Men hon menar väl, att jag gjorde värre, jag, som svek Gertrud för vinnings skull."
Ett par dagar efteråt hade Ingmar förlorat en mejsel. Han gick och sökte den överallt och kom på så sätt att gå in i kammaren innanför brygghuset. Där låg Gammal Lisa sjuk, och Barbro satt bredvid sängen och läste högt ur bibeln. Det var en orimligt stor bibel med mässingsbeslag och tjocka skinnpärmar. Ingmar blev stående och betraktade den. "Den är kanske från Barbros hem", tänkte han och gick sin väg. Men nästa ögonblick vände han tillbaka, tog bibeln ur hustruns hand och slog upp första sidan. Han såg nu, att det verkligen var en av de gamla biblarna, som alltid hade funnits på gården och som Karin hade låtit sälja på auktionen.
–Var har den här kommit från? sporde han.
Hustrun satt tyst, men Gammal Lisa svarade:
–Har Barbro inte talat om för dig, att hon har köpt igen bibeln ?
–Nej, har Barbro köpt igen den! sade Ingmar.
– Hon har gjort mer än så, sade gumman ivrigt, du skulle allt en gång gå och titta i skåpet i storstugan.
Ingmar gick raskt ut ur brygghuset och in i storstugan. När han öppnade skåpet där, såg han två av de gamla bägarna stå på hyllan. Han tog fram dem, vände dem upp och ner för att se på märkena i botten och fann, att de voro de rätta. Barbro kom in, medan han stod där. Hon såg förlägen ut.
– Jag hade litet pengar på en sparbanksbok, sade hon med låg röst.
Ingmar var så glad. som han inte hade varit på länge. Han gick fram och tog henne i hand.
– Det här ska du ha riktigt tack för, sade han. Strax därpå rätade han upp sig och gick ut. Det kändes så för honom, som skulle det vara orätt, om han var vänlig mot hustrun. Det var han då skyldig Gertrud, att han inte visade denna, som hade kommit på hennes plats, någon kärlek eller välvilja.
Det kunde vara en vecka efter detta. Ingmar kom ut ur ladan och gick fram mot boningshuset. På samma gång öppnade en främmande karl grinden och vandrade in på gården. Då de två möttes, hälsade den främmande och frågade om Barbro Svensdotter var hemma.
–Jag är en gammal bekant till henne, sade han.
Det besynnerliga var nu, att Ingmar genast tyckte sig veta vem den främmande var.
– Då är du väl Stig Börjesson, sade han.
–Jag trodde inte, att någon här kände mig, sade karlen, jag ska genast gå min väg, jag har bara ett par ord att säga till Barbro. Men tala nu inte om för Ingmar Ingmarsson att jag har varit här! Han skulle kanske inte tycka om, att jag kommer hit.
–Å, jag tänker Ingmar skulle bli glad att få se dig, sade denne, han har nog undrat hur en sådan usling kunde se ut. Han hade blivit alldeles rasande över att den där eländiga karlen alltjämt gick omkring och sökte inbilla folk, att Barbro Svensdotter tyckte om honom.
–Jag vet inte, att någon har kallat mig usling förr, sade nu Stig.
–Ja, har ingen gjort det förr, så gör jag det nu, sade Ingmar, och med detsamma lyfte han handen och gav honom en örfil.
Karlen for tillbaka, han blev likblek och stygg av ondska.
–Låt vara! sade han. Du vet inte vad du gör. Jag ville bara låna pengar av Barbro, jag har inget annat ärende till henne.
Ingmar var nu en smula skamsen över sin häftighet. Han kunde inte förstå varför han hade farit fram på det sättet. Men inte ville han visa ånger inför den där stackarn, utan han sade i vred ton:
–Inte ska du tro, att jag är rädd för att Barbro tycker om dig. Men jag tycker, att du har förtjänat en örfil, därför att du svek henne.
Stig Börjesson kom nu ända fram till honom.
–Jag ska säga dig något, jag, därför att du slog mig, sade han, och rösten kom vass och väsande ur strupen på honom. Jag tänker, att det, som du får höra, ska göra mer ont i dig, än om jag kunde piska dig. Du är visst mycket kär i den här Barbro, därför ska jag tala om för dig, att hon är en av dem, som härstammar från hästbytarn på Sorgbacken.
Han stod och väntade på vad min Ingmar skulle göra, men denne såg bara en smula förvånad ut.
–Vad är det du menar? sade han.
–Jaså, vet du inte det, svarade Stig. alltjämt lika rasande, då ska jag tala om det för dig.
Jo, det var en gång en karl, som var begiven på hästbyte. Han reste beständigt från marknad till marknad för att byta hästar och for mycket illa med djuren. Han hade också en mängd skälmstycken för sig med dem. An målade han vita bläsar i pannan på hästar, som folk visste hade koller, för att de inte skulle bli igenkända, och ibland gav han gamla, utslitna krakar sådant att äta, som gjorde, att de såg feta och glänsande ut just så lång tid, som behövdes för att byta bort dem. Allra värst for han fram med sina hästar, när han skulle provköra dem. Det kom då en riktig galenskap över honom, och han slog och piskade så, att djuren blev som flådda över ryggen och röda köttet lyste fram efter vart rapp.
En gång hade den där karlen legat vid en marknad en hel dag utan att kunna göra några byten. Det kom sig dels därav, att folk hade blivit så ofta lurade av honom, att de var rädda för att ha något med honom att skaffa, och dels var hästen, som han ämnade byta bort den dagen, så gammal och usel, att ingen ville ha den. Han drev den fattiga kraken i vildaste galopp fram och tillbaka genom folkhopen och piskade honom, så att blod dröp ner på skacklorna, men ju mer han visade den, desto skyggare blev folket för att göra handel med honom.
När det led mot kvällen, kunde han nog förstå, att han inte skulle få göra några affärer den dagen. Innan han for hem, ville han ändå göra ett sista försök och körde sin häst med sådan hisklig fart över marknadsfältet, att människorna trodde, att den skulle störta. Mittunder värsta farten fick han ögonen på en karl, som körde en vacker svart unghäst och åkte lika fort som han själv, utan att de; tycktes vålla hästen den minsta ansträngning
Inte förr hade hästbytarn stannat och stigit ur kärran förrän han, som körde den goda hästen, kom fram till honom. Han var liten och spenslig, med smalt ansikte och spetsigt skägg under hakan. Han var alldeles svartklädd, och hästbytarn kunde inte varken av tyget eller tillskärningen gissa sig till från vilken socken han var kommen.
Hästbytarn märkte snart, att den där bonden var bra enfaldig. Han berättade. att han hade en brun häst hemma och att han ville byta bort den här svarta för att få två av samma färg. "Den hästen, som du körde med. skulle passa bra i färg", sa han, "jag skulle vilja ha den, om den eljest duger något till. Men du får vara hygglig och inte lura på mig en dålig, häst, för det är ingenting i världen som jag så litet förstår mig på som hästhandel."
Det slutade sa, förstås, att hästbytarn lämnade honom sin krake och tog den goda unghästen i stället. Aldrig i hela sitt liv hade han lagt selen på ett så välskapat djur. "Ingen dag, har börjat så illa för mig och slutat så väl", sa han när han satte sig, i kärran för att köra hem.
Det var ingen lång väg från marknadsplatsen till hemmet. Han kom fram, medan det ännu var skymning. När han körde in genom grinden, såg han, att en mängd av hans gamla vänner, hästbytare från flera socknar, stod utanför stugan och väntade på honom. De var i mycket gott humör, och när han kom körande, började de skrika och ropa hurra och skrattade på samma gång, alldeles ohejdat.
"Vad är det ni har så roligt åt, karlar?" frågade hästbytarn och drog in tömmarna.
"Jo" sa de? "vi har väntat på dig här för att se om det skulle gå för den där karln att lura på dig sitt blinda föl. Vi mötte honom. när han kom körande opp till marknaden, och då slog han vad med oss om att han skulle lura dig."
Hästbytarn hoppade ur kärran, ställde sig framför hästen och gav den ett förfärligt slag med piskskaftet rätt mellan ögonen. Djuret gjorde inte en rörelse för att undvika slaget. Karlarna hade rätt. Det var alldeles blint.