–Det var ett stort barn, sade hon och såg belåten ut.
Men strax därefter började hon betrakta barnets huvud.
–Har inte det här barnet för stort huvud? sade hon.
–Barn har stora huvuden i vår släkt, sade Ingmar.
–Är ditt barn friskt? frågade styvmodern om en stund och lade ner det i vaggan.
–Ja, sade Barbro, det växer för var dag.
–Jag undrar om du kan vara säker på att det ser. sade styvmodern om en stund, det vänder alltid ut vitögat.
Hustrun började bli skälvande där hon satt. Läpparna darrade.
–Om ni vill pröva med ett ljus, sade Ingmar, ska ni se, att det har god syn.
Hustrun tände ivrigt upp ett ljus och höll det framför barnets ögon.
–Visst ser det, sade hon och försökte låta hoppfull och glad
Barnet låg stilla i vaggan och vände ut vitögat.
–Se, hur det vänder ögonen efter ljuset! sade hustrun.
Ingen av de andra sade något.
– Ser ni inte, att det rör ögonen? sade hon till styvmodern.
Denna svarade inte ett ord.
–Han är sömnig nu, sade Barbro. Ögonen går igen på honom.
–Vad ska han heta? frågade styvmodern om en stund.
–Vi brukar kalla äldsta pojken för Ingmar här i huset, sade husbonden.
Hustrun föll in:
–Jag hade tänkt be dig, att han skulle få heta Sven efter min far.
Nu blev det ohyggligt tyst en stund. Ingmar märkte, att hustrun gav noga akt på honom, fastän hon låtsade, som om hon såg ner mot golvet.
–Nej, sade han, nog är din far, Sven Persson, en duktig karl, men den äldsta får allt lov att heta Ingmar.
Men en natt, då barnet var åtta dar gammalt, fick det några häftiga krampanfall, och fram emot morgonen dog det. På detta sätt blevo föräldrarna aldrig riktigt säkra på hur det var med barnet. De försökte nog att tro, att det hade varit ett friskt och riktigt barn, men alldeles vissa på detta voro de heller inte.
Alltsedan samtalet med Stig hade Ingmar jämt varit god mot Barbro, och ibland hade han visat sig mot henne, såsom det brukas bland nygift folk. Han trodde alltjämt, att all hans kärlek tillhörde Gertrud, och han sade till sig själv: Inte tycker jag om Barbro, men jag måste vara god mot henne, som har ett så tungt öde att bära på. Hon får lov att känna, att hon inte står ensam i världen, utan har en man, som vill ta vård om henne."
Barbro grät inte mycket över barnet, sedan det var dött. Hon tycktes snarast vara nöjd, att det var borta. När ett par veckor hade gått, kom hon till lugn. Ingen kunde se på henne om hon gick och kände sig olycklig eller om hon nu igen hade slagit ifrån sig de svåra tankarna.
Fram på sommaren for Barbro upp till fäboden, och Ingmar gick ensam hemma.
Men nu kom det något besynnerligt över honom. När han kom in i stugan, gick han liksom och såg efter Barbro. Ibland, då han stod vid arbetet, lyfte han huvudet och lyssnade om han inte skulle höra hennes röst. Han tyckte, att all trevnad var borta från gården. Det var rakt inte samma ställe.
På lördagskvällen gick han upp i skogen till Barbro. Hon satt på stenhällen utanför fäboden. Hon höll händerna vilande i knäet, och fastän hon såg Ingmar komma, gick hon inte emot honom. Så satte han sig bredvid henne.
–Ser du, det har kommit över mig något så besynnerligt, sade han.
–Jaså, sade hon utan att fråga något vidare.
–Det är så, att jag har börjat tycka om dig.
Hon såg på honom, och han märkte, att hon var så trött, att hon knappt kunde orka med att lyfta ögonen.
–Det är allt för sent nu, sade hon.
Han blev alldeles förskräckt, när han såg hurudan hon var.
–Det är inte bra för dig att gå ensam här i skogen, sade han.
–Jo, jag har det gott här, jag ville stanna här hela livet.
Ingmar sökte tala om för henne, att han nu höll henne kär, att han inte hade en tanke för någon utom henne. Han hade inte vetat om hur det stod till med honom, förrän hon hade farit hemifrån. Barbro svarade bara fåordigt.
–Det där skulle du ha sagt mig förra hösten, sade hon.
–Tyckte du om mig förra hösten? frågade Ingmar.
–Då bad jag Gud var kväll. att du skulle komma att tycka om mig. sade Barbro. Jag hade låtit dig trampa mig under fötterna. om du bara hade sagt mig ett vänligt ord.
–Jag bar mig inte så åt emot dig, att du hade något skäl att tycka om mig, sade Ingmar undrande.
–Det var liksom bestämt på förhand, sade Barbro. Jag hade hört far tala så mycket om Ingmarsgården och Ingmarssönerna, att jag var alldeles uttröttad och var ivrig att finna fel på allt både hos gården och dig, men så fort jag hade satt fötterna innanför dörrarna på det gamla stället, så tyckte jag. att jag var som hemma och att det var där, som jag alltid hade längtat att få vara.
– Jag undrar hur det kunde komma sig, sade Ingmar.
– Jag tänker, att det kom ifrån far. När jag hade bott i Ingmarsgården en vecka och fått se hur det levdes där, så förstod jag, att allt det bästa hos far, det hade han därifrån, och alla de gammaldags bruk och skick, som v i hade hemma, dem hade han fått lära sig där. Jag tror, att far i hela sitt liv har strävat att bli som en Ingmarsson, och mig har han uppfostrat, för att jag skulle bli som en av Ingmarsdöttrarna.
–Ja, det var ju Sven Persson själv, som uppfostrade dig, sade Ingmar.
–Det var så. Mor dog, när jag var liten tös.
– Du ser väl själv, att det är omöjligt annat, än att jag skulle tycka om dig, sade Ingmar.
Barbro såg prövande på honom.
–I höstas tyckte jag, att det där andra bara hade varit en stor förblindelse, sade hon. Jag förstod inte, att jag hade kunnat bli kär i någon, som inte var som du. Och jag tänkte, att kanske du skulle ha sett, att det var något, som band mig till dig och ditt på ett särskilt sätt, om inte Gertrud hade stått emellan oss.
Ingmar satt tyst för att få tid på sig att tänka, men om en liten stund såg han upp och smålog.
–Du har nog trott, att jag var bättre, än jag är.
–Hur så då?
–Jo, du trodde väl, att jag var en sådan präktig karl, att jag aldrig kunde byta om sinnelag. Jag har också tyckt själv, att det var ömkligt, att jag inte kunde hålla fast vid Gertrud, men så kom det för mig, att det kunde inte vara något ont i att jag tyckte om min egen hustru. Det är ju ändå med dig, som jag ska leva, och inte med den andra.
–Ja, det är ju sant, det är ju sant, sade Barbro, men ändå är det, som vore det inte rätt.
–Gertrud har skrivit till mig och bett mig, att jag inte ska tänka på henne, sade Ingmar. Hon är lyckligare nu, än hon någonsin hade kunnat bli, om vi hade gift oss med varandra. Halvor och Karin skriver också, att Gertrud är den, som är mest nöjd av dem alla.
–Nej, kära då, tror du, att det kan vara sant? utropade Barbro, och med detsamma lyfte hon upp huvudet, som om en tyngd hade fallit av henne.
–Det var ju inte att begära, att Gertrud skulle gå och sörja över mig hela livet igenom, sade Ingmar.
– Om jag bara vore säker om att Gertrud store lycklig då skulle jag också våga bli det. sade Barbro, och med detsamma flög ett skimmer av glädje över hennes ansikte.
När Ingmar kom ner till bygden igen, låg det brev från Jerusalem och väntade honom. Det var inte så fullt av glädje och lycka, som alla brev från de bortfarna hade varit förut under vintern och våren. Han fick nu på en gång veta. att Halvor och Gunhild voro döda och att Gertrud hade börjat att visa sig besynnerlig. Det var Hök Gabriel Mattsson, som skrev, och han lovade Ingmar, att han skulle vaka över Gertrud så gott han kunde, men det märktes nog, att han fruktade, att hon skulle bli sinnesförvirrad.
–Nej, det finns ingen lycka för mig, sade Ingmar, när han hade läst brevet. Jag har inte gjort nog bot än, jag. Det är inte att tro, att Vår Herre ska bli nöjd, förrän jag har fått ställa till rätta allt det, som jag har bragt i olag.