En dag i augusti kom Ingmar åter upp till fäboden.
– Vi har fått en stor sorg, sade han, då han råkade Barbro.
–Vad är det? sade hon.
–Det är din far, som är död.
–Ja, det var stora nyheter för dig och mig, sade hon.
Barbro satte sig ner på en sten vid vägkanten och bjöd Ingmar sätta sig bredvid henne.
–Nu är vi fria att göra som vi vill, sade hon. och nu ska vi skiljas.
Han ville avbryta henne, men hon lät honom inte komma till ordet.
–Så länge som far levde, var det omöjligt, men nu måste vi genast söka skilsmässa. Det förstår du väl.
–Nej, sade Ingmar. Ingenting av den sorten förstår jag.
–Du såg väl vad det var för ett barn, som jag födde dig.
–Det var ett vackert barn, sade han.
–Det var blint, och det skulle ha blivit en fåne, sade hon.
–Det gör detsamma hurudant det var. Jag vill ha dig i alla fall.
Hon knäppte händerna, och Ingmar såg, att hon rörde lapparna.
–Tackar du Gud för detta? sade han.
– Hela sommaren har jag bett Gud om befrielse, sade hon.
– Herregud, ska jag nu förlora min lycka för en sådan där gammal sagas skull! sade han.
–Det var inte någon saga, sade Barbro, barnet var blint.
–Det vet ingen, sade han. Om det hade fått leva, skulle du ha fått se, att det hade sin riktiga syn.
–Men mitt nästa barn bleve en idiot i alla fall, sade hon. för nu tror jag på det.
Ingmar fortfor att strida med henne.
–Det är inte bara för barnets skull jag vill skiljas, sade hon.
Han frågade om det var något annat i vägen.
–Jag vill, att du ska fara till Jerusalem och föra hem Gertrud.
–Aldrig gör jag något sådant, sade han.
–Du ska göra det för min skull, sade hon. så att jag får igen min sinnesfrid.
Han höll emot och sade, att hon begärde något alldeles orimligt av honom.
–Du ska ändå göra det, därför att det är rätt. Det ser du väl, att om vi fortsätter att leva här som man och hustru, ska Gud aldrig höra opp att straffa oss.
Hon visste från första stund, att hon skulle få honom att ge vika, därför att han hade ett dåligt samvete.
–Du ska vara glad, att du nu får göra allt det gott igen, som du ställde galet förra året, sade hon. Eljest skulle det ha grämt dig hela ditt liv. Och så till sist, då han fortfor att säga emot: Du ska inte vara orolig för gården, du ska få köpa den av mig, när du kommer igen. Men medan du är borta i Jerusalem, ska jag stanna här och sköta den åt dig.
Så drogo de ner till gården för att börja ordna om skilsmässan. Nu hade Ingmar en tyngre tid än någonsin. Han såg, att Barbro var glad och lycklig åt att bli fri från honom. Hon hade sin bästa glädje åt att tala om hur Gertrud och han skulle få det. Framför allt hade hon mycken fägnad av att måla ut för sig hur glad Gertrud skulle bli, när han hämtade henne i Jerusalem. En gång, då hon hade hållit på länge med detta, tyckte han, att det måste vara så, att Barbro inte tyckte om honom, eljest kunde hon väl inte ständigt tala om att föra honom samman med Gertrud. Då for han upp och slog handen i bordet.
–Jag ska resa, ropade han, men tala nu inte mer om detta !
–Då blir allt bra, sade hon och såg glad ut. Kom bara ihåg, Ingmar, att jag aldrig får en lugn stund, förrän du har försonat dig med Gertrud!
Och så gingo de igenom det alltsammans. De blevo varnade av kyrkoherden, de blevo varnade av kyrkorådet, och på hösttinget blevo de skilda för ett år till säng och säte.
Samma dag, som utslaget föll på tinget, reste Ingmar till Jerusalem.
Ingmars brev
Dagen efter Ingmars ankomst till Jerusalem satt Karin Ingmarsdotter som vanligt ensam på sitt rum. Hela förra kvällen hade hon i glädjen över att återse Ingmar stannat i församlingssalen och tagit del i samtalet. Men nu hade försteningen åter fallit över henne, hon satt stel och rak i Halvors länstol och stirrade rätt framför sig utan att syssla med något arbete.
Så gick dörren upp, och Ingmar kom in. Karin märkte honom inte, förrän han stod alldeles bredvid henne. Hon blev förlägen över att brodern hade fått se henne sitta alldeles sysslolös, rodnaden steg upp i hennes ansikte, och hon grep ivrigt efter en stickstrumpa.
Ingmar tog plats på en stol och satt där tyst utan att se på Karin. Det for nu för henne, att de i går kväll endast hade talat med honom om hur de själva hade det här ute i Jerusalem, och att ingen hade fått veta något om honom Ingmar, eller varför han hade uppsökt dem. "Det är väl detta han nu vill tala om för mig", tänkte Karin.
Ingmar rörde läpparna ett par gånger som för att börja ett samtal, men inte ett ljud kom fram. Karin satt under tiden och betraktade honom. "Det är rent förfärligt vad han har åldrats", tänkte hon. "Far hade knappast djupare rynkor i pannan, han, så gammal han var. Antingen har Ingmar varit sjuk, eller också har han måst gå igenom något bra svårt, sedan jag sist såg honom."
Karin började undra vad det kunde vara, som hade hänt Ingmar. Hon hade ett dunkelt minne av att systrarna en gång hade läst upp något, som rörde honom, ur ett brev, men hon hade varit så nergrävd i sin sorg, att allt, som hade skett i yttervärlden, hade gått henne förbi som något, varmed hon inte hade att skaffa.
Karin sökte nu på sitt försiktiga vis förmå Ingmar att tala om hur han hade haft det och varför han hade rest till Jerusalem.
–Det var bra, att du kommer in till mig, så att jag kan få litet reda på hur det står till i hemtrakten, sade hon.
–Ja, svarade Ingmar, jag tänker, att det kan vara en hel mängd saker, som du vill veta besked om.
–Det har alltid varit så med folket där hemma, sade Karin och talade långsamt, likt en, som försöker att sätta sig in i en sak, som har varit länge borta ur tankarna att de har velat ha någon att rätta sig efter. Än var det far och än var det Halvor, och en lång tid var det skolmästarn. Jag undrar vem det kan vara nuförtiden?
Karin hade inte väl ställt denna fråga på Ingmar, förrän han fällde ner ögonlocken och blev sittande tyst utan att ändra en min.
–Kanske att det är kyrkoherden, som nu har blivit de styrande? gissade Karin.
Ingmar satt styv och rak och svarade alltjämt ingenting
–Jag har tänkt för mig själv, att det väl nu är Ljung Björns bror, Per, som är den ypperste mannen i hela socken envisades Karin, men även denna gång blev hon utan svar.
–Jag vet ju, började hon på nytt, att det har varit vanligt, att folk rättar sig efter husbonden på Ingmarsgården, men ingen kan begära, att de ska låta styra sig av en, som är så ung som du. Hon höll upp, och Ingmar gav nu äntligen ett svar.
–Du vet nog, att jag är för ung för att bli invald i råd eller nämnder.
–Man kan nog styra folk utan att ha så många ämbeten, sade Karin.
–Ja, svarade Ingmar, det kan man.
När Ingmar yttrade detta, genomfors Karin av en glädjekänsla. "Ack, inte frågar jag numera efter allt detta!" tänkte hon. men hon kunde i alla fall inte låta bli att vara glad åt att ättens gamla makt och anseende hade övergått till Ingmar. Hon rätade upp sig och började tala i myndigare ton än hittills.
–Jag kunde nog tro, att människor skulle vara förståndiga och begripa, att du gjorde rätt, som övertog gården.
Ingmar gav Karin en lång blick. Han förstod vad som låg under hennes ord. Hon hade nog fruktat, att han skulle ha blivit utsatt för sockenbornas förakt, därför att han hade övergett Gertrud.
–Gud har inte straffat mig på det sättet, sade han.
"Om det inte är detta, så är det något annat svårt, som har övergått honom", tänkte Karin. Hon måste sitta tyst och fundera en lång stund. Hon levde sig med stort besvär in i de tankar och känslor hon hade haft i det gamla landet.