–Jag undrar om det finns någon i socken, som har hållit fast vid vår lära? frågade Karin.
–Det är kanske en eller två, fler är det inte.
–Jag tänkte alltid, att ännu några till skulle få ta emot Guds kallelse och följa efter oss, sade hon och gav Ingmar en forskande blick.
–Nej, sade Ingmar, ingen mer har blivit kallad, såvitt jag vet.
–I går, när jag fick se dig, tänkte jag, att du hade fått erfara Guds nåd, sade Karin.
–Nej, jag har inte kommit hit av den orsaken, jag.
Karin höll inne en stund, innan hon fortfor med sina frågor. Hon började nu mera skyggt, liksom rädd för det svar hon kunde få.
–Nu är det väl ingen där hemma, som tänker på oss, som är resta?
På detta svara de Ingmar åter med en viss förlägenhet .
–Det är ju inte så mycken sorg numera, som det var i början.
–Jaså, det var sorg, sade Karin, jag tänkte, att det bara skulle vara en lättnad att bli av med oss.
–Å jo, nog var det sorg och saknad efter er, svarade Ingmar ivrigare, det drog allt om en lång tid, innan folk, som hade varit era grannar, blev vana vid dem, som hade flyttat in i ert ställe. Jag vet, att Börs Berit Persdotter, som var grannkvinna till Ljung Björns, gick ut var kväll i vintras och smög sig runtom huset, där de hade bott. Karin kom mycket sävligt fram med nästa fråga.
–Då har nog Börs Berit varit den, som har sörjt mest av alla ?
–Å nej, sade Ingmar med kärv röst, det var en annan, som passade på var kväll i höstas, då det var mörkt och svart, och rodde neråt älven till skolmästarns och satte sig på den där stenen vid älvbrädden, som Gertrud förr i världen brukade slå sig ner på, då hon satt och såg på solnedgången.
Karin menade nu, att hon visste varför Ingmar hade åldrats, och bytte raskt om samtalsämne.
–Är det din hustru, som sköter gården, medan du är borta? frågade hon.
–Ja, svarade Ingmar.
–Hon är en god husmor? fortfor Karin.
–Ja, svarade Ingmar än en gång.
Karin strök med handen neråt förklädet, innan hon sade något mer. Hon tyckte sig nu minnas, att systrarna hade berättat, att det inte hade varit något gott förhållande mellan Ingmar och hustrun.
–Har ni några barn? frågade hon till sist.
–Nej, sade Ingmar, vi har inget barn.
Karin satt nu rådlös, hon strök och strök med handen neråt förklädet. Det bar henne emot att fråga Ingmar rent ut varför han hade kommit. Sådant hade aldrig varit sed på Ingmarsgården. Så kom Ingmar själv henne till hjälp.
–Barbro och jag ska skiljas, sade han med hård röst.
Karin for upp. På en gång var hon alldeles sådan, som om hon hade suttit som husmor på Ingmarsgården. Hon mindes intet annat än sina gamla tycken och känslor.
–Gud bevare dig för vad du säger, utbrast hon. aldrig har någon i vår släkt låtit skilja sig!
–Det är redan avgjort, sade Ingmar, vi blev skilda för ett år till säng och säte på hösttinget. När det året är förbi, ska vi lägga in om riktig skilsmässa.
–Vad har du då emot henne? frågade Karin. Du kan aldrig få någon, som är mer förmögen och ansedd.
–Inte har jag något emot henne, sade Ingmar undvikande. -Är det hon. som vill skiljas? -Ja, sade Ingmar, det är hon. som vill skiljas.
–Om du hade varit sådan mot henne, som du hade bort vara, så hade hon inte begärt skilsmässa, sade Karin häftigt.
Karin grep hårt om armstöden på länstolen. Hon var mycket upprörd. Det märktes mest därpå, att hon nu började tala om Halvor.
– Det är väl, att far och Halvor är döda, så att de slipper vara med om detta, sade hon.
–Ja, det är gott för alla, som är döda, sade Ingmar.
–Och nu är du här för Gertruds skull! utbrast Karin.
Ingmar svarade inte, han endast böjde på huvudet.
–Jag undrar inte på att du skäms, sade systern.
–Jag skämdes mer den dagen, då det var auktion på Ingmarsgården.
–Vad tror du folk ska säga om detta, att du far och friar till en ny, innan du har fått riktig skilsmässa från den förra?
–Det var ingen tid att dröja, sade Ingmar saktmodigt,
jag fick lov att fara hit och ta hand om Gertrud. Det kom brev till oss där hemma om att hon höll på att bli tokig.
–Inte behövde du göra dig besvär med detta, sade Karin häftigt, här finns nog de, 40m tar bättre vård om Gertrud, än du kan.
Det blev tyst en stund, så steg Ingmar upp.
–Jag hade väntat mig en annan utgång av det här samtalet, sade han och lade nu in så stor värdighet i sättet, att Karin ovillkorligen kände en liknande vördnad för honom, som hon hade känt för fadern. Jag har gjort stor orätt mot Gertrud och mot Storms, som har varit som far och mor för mig. Nu trodde jag, att du skulle vilja hjälpa mig att göra det onda ogjort.
–Du vill väl göra ont värre, då du överger din lagvigda hustru, sade Karin häftigt. Hon sökte hålla sin vrede vid liv med onda ord. Hon hade börjat frukta, att Ingmar skulle förmå henne att se saken på hans sätt.
Ingmar svarade inte på talet om hustrun, han sade endast:
–Jag tänkte, att du skulle tycka om, att jag försökte gå Guds vägar.
–Vill du, att jag ska tycka, att du går Guds vägar, när du överger hem och hustru för att löpa efter din käresta?
Ingmar gick sakta mot dörren. Han såg trött och plågad ut, men förrådde ingen häftighet. Han var inte mycket lik en, som drives av en stor och obändig kärlek.
–Om nu Halvor levde, vet jag, att han skulle råda dig att fara hem och försona dig med din hustru, sade Karin.
–Jag har allt slutat opp att handla efter människors råd, sade Ingmar.
Karin reste sig nu också upp. Hon blev förbittrad på nytt därför att Ingmar antydde, att han handlade efter Guds bud.
– Jag tror inte Gertrud tänker på dig numera på samma sätt som förr, for hon ut.
– Jag vet nog, att ingen här i kolonien tänker på giftermål, sade Ingmar, men jag ville i alla fall försöka.
– Ja, avbröt Karin, inte behöver du bry dig om vad vi, som hör till samfundet, har lovat varandra, men jag tänker att du fäster mer vikt vid om jag säger dig, att det nog är så, att Gertrud nu har vänt sin håg till en annan.
Ingmar stod alldeles nere vid dörren. När han hörde detta blev han stående och famlade framför sig, som om han inte kunde se låset. Han vände inte ansiktet mot Karin. Det dröjde inte en sekund, förrän Karin tog sina ord tillbaka.
–Gud bevare mig för att säga, att en av oss skulle älska någon med en köttslig kärlek, sade hon. men jag tror, att Gertrud nu älskar den ringaste av bröderna här i kolonien mer än dig, som står utanför.
Ingmar drog en djup suck. I en fart fick han upp dörren och gick sin väg
Karin Ingmarsdotter satt en stund i tungt grubbel, så reste hon sig, slätade håret, knöt om huvudduken och gick för att tala med mrs Gordon.
Karin sade henne öppet varför Ingmar var kommen. Hon rådde föreståndarinnan att inte låta Ingmar stanna kvar i kolonien, om hon inte ville mista en av systrarna. Men nu hände det sa, att medan Karin talade, satt mrs Gordon vid fönstret och såg ner på gården, där Ingmar stod och hängde mot en vägg och såg mer hjälplös och tafatt ut än någonsin. Det flög liksom ett litet leende över mrs Gordons ansikte.
Hon svarade Karin, att hon ogärna ville driva någon ur kolonien, allra minst den, som hade kommit så långt bortifrån och hade så många kära släktingar bland kolonisterna. Om nu Gud hade sänt Gertrud en prövning, sade hon. så borde de väl vakta sig för att inte låta henne genomgå den.
Karin blev förvånad över svaret. I sin iver gick hon närmare mrs Gordon och kom så långt fram, att hon kunde se vem det var. som denna stod och log åt. Men Karin å sin sida såg endast hur lik fadern Ingmar hade blivit, och så ond hon än var på honom, förargade det henne i alla fall, att inte mrs Gordon förstod, att den, som hade det utseendet, var en man framför alla andra och hade mera klokhet och duglighet än andra människor.