Dervischen
En afton strax före mörkningen gick Gertrud inne på gatorna i Jerusalem. Hon kom då att lägga märke till en hög, smärt man i en fotsid, svart klädnad, som vandrade framför henne. Gertrud tyckte, att det var något ovanligt med honom, men hon visste inte rätt vari det bestod. Inte låg det väl däri, att han bar en grön turban för att utmärka att han var en profetens avkomling, män med likadana huvudbonader kunde man möta på varje gata. Då berodde det snarare på att han inte hade håret rakat eller uppfästat under turbanen, som andra österlänningar brukade, utan lät det hänga ner på skuldrorna i jämna och likstora lockar.
Gertrud gick och följde mannen med blickarna. Hon kunde inte låta bli att önska, att han skulle vända sig om, så att hon finge se hans ansikte. Då kom en ung karl emot honom. Denne bugade sig djupt, kysste hans hand och gick vidare. Den svartklädde stannade för ett ögonblick och såg efter mannen, som hade givit honom en så ödmjuk hälsning, och på det sättet fick Gertrud sin önskan uppfylld.
Gertrud blev nästan andlös av glad häpnad. Hon blev stående orörlig och lade handen över hjärtat. – Det är ju Kristus! sade hon. Det är ju Jesus Kristus, om jag mötte vid skogsbäcken!
Mannen fortsatte genast sin vandring. Gertrud sökte följa honom, men han vek nu in på en folkuppfylld gata, och där förlorade hon genast varje spår av honom. Då återtog Gertrud vägen hem mot kolonien. Hon gick mycket långsamt, gång på gång stannade hon. stödde sig mot en mur och slöt ögonen.
–Måtte jag bara kunna behålla det i mitt minne, mumlade hon. Måtte jag alltid kunna se hans ansikte för mig!
Hon försökte att bränna in i sina ögon vad hon nyss hade sett.
–Han hade litet gråsprängt skägg, upprepade hon för sig själv, det var rätt kort och kluvet i två spetsar. Han hade ett långlagt ansikte, näsan var lång och pannan var bred, men inte så särdeles hög. Och han var alldeles lik Kristus, som jag har sett honom målad, han var alldeles sådan, som han kom emot mig på skogsvägen, utom det att han nu var ändå skönare och härligare. Det stod ljus ur hans ögon och stor makt, och omkring dem var mycket mörker och även många rynkor. Ja, omkring hans ögon låg allt församlat, både vishet och kärlek och sorg och medömkan och ännu något mer, som om de ögonen ibland skulle ha så stark syn, att de kunde se ända bort genom himlarna till Gud och hans änglar.
Under hela hemvägen var Gertrud i den mäktigaste hänförelse. Så uppfylld av lycka hade hon inte varit sedan den dagen, då hon mötte Kristus på skogsvägen. Hon gick framåt med knäppta händer och upplyfta ögon och såg ut, som om hon inte mer vandrade på jorden, utan på skyar och blå luft.
Att möta Kristus här i Jerusalem, det var ännu mer betydelsefullt, än att han hade visat sig för henne i den vilda skogsmarken i Dalarne. Där hade han glidit förbi henne som en syn, men när han nu uppenbarade sig här, betydde det, att han var återkommen för att verka bland människorna.
Ja, det var så stort, detta, att Kristus var kommen, att hon inte på en gång kunde tänka igenom allt, vad det betydde, men frid och fröjd och salighet, det var det första, som den vissheten medförde.
När Gertrud kom ut ur staden och närmade sig kolonien, mötte hon Ingmar Ingmarsson. Han gick alltjämt i de fina svarta kläderna, som passade så illa till hans valkiga händer och grova drag, och såg tung och håglös ut.
Genast från första ögonblicket, då Gertrud återsåg Ingmar i Jerusalem, hade hon förvånat sig över att hon en gång hade varit så fästad vid honom. Ävenså hade det förefallit henne besynnerligt, att Ingmar där hemma synts henne vara en sådan storkarl. Så fattig han hade varit, hade både hon och andra tyckt, att hon aldrig kunde få ett finare gifte. Men här i Jerusalem såg han bara bortkommen och omöjlig ut. Hon kunde inte förstå vad de i hemsocknen hade sett för märkvärdigt hos honom.
Gertrud hade inte heller känt någon ovilja mot Ingmar och hon skulle gärna ha visat sig vänlig mot honom. Men så hade någon sagt henne, att Ingmar nu var skild från sin hustru och var kommen till Jerusalem för att återvinna henne, Gertrud. Då hade hon blivit förskräckt och tänkt: "Nu törs jag inte en gång tala med honom. Jag måste visa honom, att jag inte bryr mig om honom. Det går inte an, att jag ett ögonblick låter honom tro, att han kan få mig åter. Han har väl kommit hit, därför att han anser sig ha gjort mig en så stor orätt, men när han ser. att jag inte mer bryr mig om honom, ska han nog snart ta sitt förnuft till fånga och fara hem."
Men nu, då Gertrud mötte Ingmar utanför kolonien, tänkte hon inte på något annat, än att hon äntligen hade råkat en människa, som hon kunde anförtro sin stora, förunderliga upptäckt. Hon rusade mot honom och utropade:
–Jag har sett Kristus!
Ett så hänfört utrop hade knappast ljudit över de kala markerna och kullarna utanför Jerusalem sedan de dagar, då de fromma kvinnorna vände om från den övergivna graven och ropade till apostlarna: "Herren är uppstånden!"
Ingmar stannade och fällde ner ögonlocken, som han brukade, då han ville dölja sina tankar.
–Jaså, sade han till Gertrud, har du sett Kristus?
Gertrud blev otålig, alldeles som i forna dagar, då Ingmar inte hade kunnat nog hastigt sätta sig in i hennes drömmar och idéer. Hon önskade, att hon i stället hade mött Gabriel, han kunde vida bättre förstå henne. Men hon började i alla fall berätta vad hon hade sett.
Ingmar sade inte ett ord, som förrådde, att han inte trodde henne, men i alla fall tyckte Gertrud, att när hon skulle berätta historien, smalt den ihop till ingenting. Hon hade mött en man på gatan, som var lik Kristus, det var alltsammans. Den här saken blev alldeles lik en dröm. Den hade tyckts henne så märkvärdig, då hon upplevde den, men den blev till intet, då hon försökte att tala om den.
I alla $all såg det ut, som om Ingmar hade blivit glad, därför att hon hade tilltalat honom. Han gjorde sig mycken möda med att fråga ut Gertrud om tiden och stället, där hon hade mött mannen. Och han tog mycket noga reda på hans dräkt och utseende.
Men när de hade kommit inom kolonien, skyndade Gertrud bort från Ingmar. Hon kände stor nedslagenhet och en otrolig trötthet. "Jag förstår, att det inte är meningen, att jag ska berätta detta för andra människor", tänkte hon. "Ack, så lycklig jag var. när jag var ensam om att veta det!"
Hon beslöt att inte vidare tala om det för någon. Hon skulle också be Ingmar tiga.
–Det är ju en sanning, det är ju en sanning, upprepade hon för sig själv, att jag har mött honom, som jag såg på skogsvägen. Men det är väl för mycket begärt, att någon ska tro mig.
Ett par dagar efteråt blev Gertrud mycket förvånad. Ingmar kom fram till henne strax efter aftonmåltiden och berättade, att även han hade sett den där mannen i de svarta kläderna.
–Alltsedan du har talat om, att han fanns, har jag gått fram och tillbaka på den här samma gatan och väntat på honom, sade Ingmar.
–Käre, då trodde du ändå på mig! sade Gertrud och blev glad. All trosvissheten lågade på nytt upp inom henne.
–Jag är ju inte en av dem, som har så lätt för att tro, sade Ingmar.
–Har du någonsin sett ett sådant ansikte? frågade Gertrud.
–Nej, svarade Ingmar, aldrig har jag sett ett sådant ansikte.
–Är det inte så, att du ser det för dig, vart du går?
–Jo, det är sant, att det gör jag.
–Tror du inte nu, att han är Kristus?
Ingmar undvek att ge ett svar på detta.
–Det blir hans sak att visa oss vem han är.
–Den som bara kunde få se honom än en gång! sade Gertrud.
Ingmar stod och såg tveksam ut.
–Jag vet nog var han håller till nu i kväll, sade han sävligt.
Gertrud blev genast eld och lågor.
–Nej, men vad säger du, vet du var han håller till9 Då kan du följa mig dit, så att jag får återse honom.