Men, sanningen att säga, var det nog så,, att de flesta voro alldeles nöjda med vad de fingo höra. De visste, att det, som prästen läste upp för dem, var Guds ord, och därför tyckte de, att det var vackert. Det var blott skolmästarn och en och annan av de gamla, betänksamma bönderna, som stundom sade till varandra:
– Den här prästen har egentligen endast en predikan. Han talar bara om Guds försyn och om hur Gud styr. Det går an, så länge sekteristerna hålla sig härifrån. Ty denna fästningen är illa försvarad och skulle falla vid första stöt.
Det förhöll sig verkligen så, att de kringresande predikanterna alltid drogo förbi socknen. Det tjänade ingenting till att fara dit, brukade de säga. Folket där ville inte veta av någon väckelse. Alla de kringresande, såväl som de väckta i grannsocknarna, höllo också de gamla Ingmarssönerna och deras sockenbor för stora syndare, och när de hörde klockorna från deras kyrka, sade de, att de ringde på detta sätt: "Sov i era synder! Sov i era synder!"
Alla i församlingen, både stora och små, blevo oerhört förargade, när de fingo veta, att folk talade på detta sätt om deras klockor. De visste ju, att ingen av sockenfolket försummade att läsa sitt fadervår, när kyrkklockorna ringde. Och att varje eftermiddag, då sexringningen ljöd, avstannade allt arbete både inne och ute, männen lyfte på hatten, kvinnorna nego, och alla stodo stilla så lång stund, som åtgår för att utsäga Herrans bön. Alla, som hade levat i den där socknen, måste också erkänna, att de aldrig hade tyckt Gud vara så väldig och så hedrad, som när de om sommarkvällarna sågo liarna hejdade och plogarna stannade mitt i fåran och sädeslasset lämnat mitt i avlastningen bara för ett par klämtslag. Det var, som om folket visste, att Vår Herre just då svävade fram över socknen på en aftonsky, stor och väldig och god och utsående välsignelse över hela jorden.
I den där församlingen hade de ännu inte skaffat sig någon skollärare, som hade genomgått seminarium, utan de hade en gammaldags skolmästare, som bara var en självlärd bonde. Denne var en duktig man, som ensam kunde läsa med hundra barn; han hade varit skolmästare i mer än trettio år och hade mycket stort anseende. Det var inte långt ifrån, att skolmästarn tyckte, att han hade hela församlingens andliga välfärd på sitt samvete, och han var ofta orolig över att de hade en präst, som alls inte kunde predika. Han höll sig emellertid stilla, så länge som det i de andra socknarna endast var tal om att införa en ny döpelse, men när han fick höra, att ordningen hade kommit till nattvardsgången och att folk började samlas här och där i stugorna för att begå nattvard, kunde han inte längre förbli likgiltig. Han var fattig själv, men han lyckades övertala några av de förnämsta bönderna att lämna honom pengar för att bygga ett missionshus.
– Ni känner mig, sade han till dem, jag vill endast predika för att behålla folk i den gamla tron. Men vart ska det bära åstad, om predikanterna överfaller oss med den nya döpelsen och den nya nattvardsgången och det inte finns någon, som säger folk vad som är en sann eller falsk lära?
Skolmästarn stod mycket väl hos kyrkoherden som hos alla andra. Han och prästen vandrade ofta fram och tillbaka på vägen mellan prästgården och skolhuset, fram och åter, fram och åter, som om de aldrig kunde bli färdiga med vad de hade att säga varandra. Kyrkoherden kom också ofta in till skolmästarns om kvällarna och satt i det trevliga köket vid den stora spisen och språkade med mor Stina, skolmästarns hustru. Han kom stundom till dem kväll efter kväll. Han hade det tråkigt hemma, hans hustru låg jämt till sängs, så att det var varken ordning eller reda i hans hus.
Nu var det en vinterkväll. Skolmästarn och hustrun sutto vid spisen och samtalade sakta och allvarligt, medan en liten tolvårig flicka lekte i ett hörn av rummet. Hon hette Gertrud och var dotter till skolmästarn. Hon var alldeles ljus, nästan vit i håret, rosig och rundkindad, men hon såg varken så klok eller så lillgammal ut, som skolmästarbarn bruka.
Den där vrån, där hon uppehöll sig, var hennes lekstuga. Där hade hon samlat ihop en hel mängd bitar av färgat glas, sönderslagna koppar och fat, runda stenar från älvstranden, fyrkantiga små träklotsar och annat sådant småplock.
En lång stund hade hon fått leka i ro för sig själv, varken far eller mor hade stört henne. Hon satt på golvet och ordnade och byggde med sina trästumpar och glasbitar, hade mycket bråttom och var rädd att bli påmind om läxor och arbete. Nej då, så väl det var! Det såg inte ut, som om det skulle bli något av med att räkna extra för far i kväll.
Hon hade stort arbete för handen, hon, där borta i sin vrå. Höll på med ingenting mindre än att skapa till en hel socken. Hela hemsocknen skulle hon bygga upp med både kyrka och skolhus. Älven och bron skulle vara med, de också, hon ville göra det riktigt fullständigt.
Hon hade redan hunnit med en god del. Hela den vida bergkransen, som gick runtom socknen, var rest av små och stora stenar. I alla klyftor hade hon planterat skog av små grankvistar, och med två spetsiga stenar hade hon rest Klackberget och Olofshättan, som stodo mittemot varandra på ömse sidor om älven och överskådade hela dalbottnen.
Den runda dalen mellan bergen hade blivit täckt med jord ur en av mors blomkrukor, och så långt var allt rätt, men hon hade inte kunnat få den grönskande och odlad, som den borde vara. Så tröstade hon sig med att detta kunde tänkas vara på våren, innan gräs och säd hade kommit upp.
Dalälven, som flöt bred och präktig genom socknen, hade hon däremot kunnat lägga ut riktigt tydligt med en lång, smal glasbit, och den gungande flottbron, som förband socknens båda delar, låg för länge sedan och sam på älvvattnet.
De avlägsnare gårdarna och byarna hade hon också redan märkt ut med röda tegelstensbitar. Långt uppe i norr mitt bland åkrar och ängar låg Ingmarsgården, men Kolåsens by låg rätt i öster uppe på bergssluttningen, och Bergsåna bruk befann sig längst i söder, där älven med forsar och fall bröt sig ut ur dalen och trängde fram genom ringberget.
Hon var egentligen färdig med allt det yttre. Landsvägarna löpte väl sandade och grusade mellan gårdarna och utmed älvstranden. Träddungar voro utplanterade här och där på slätten och invid boningshusen. Flickan behövde bara kasta en blick på sin byggnad av sten och jord och grankvistar för att se för sig hela socknen. Hon tyckte, att det var riktigt vackert.
Hon lyfte på huvudet gång på gång för att kalla på modern och visa henne underverket, men hon hejdade sig. Hon fann det alltjämt klokast att inte göra sig påmind.
Det, som nu återstod att göra, var det allra svåraste. Det var att bygga upp kyrkbyn, som bredde ut sig mitt i socknen på båda älvstränderna. Hon fick flytta om stenarna och glasbitarna många gånger, innan hon fick reda i allt vimlet. Kronofogdens hus ville tränga ut handelsboden, och häradshövdingens fick inte plats bredvid doktorns. Och bara detta att komma ihåg allt, som fanns där: kyrkan och prostgården, apoteket och postkontoret, de stora bondgårdarna med sina uthuslängor, gästgivargården, jägmästargården, telegrafstationen.
Till sist låg hela kyrkbyn där med sina vita och röda hus, inbäddade i grönt. Nu var det bara en enda sak, som fattades.
Hon hade haft så bråttom med allt detta andra för att få börja med skolhuset, som också skulle ligga där i kyrkbyn.
Hon måste ha mycken plats för skolan. Den skulle resa sig på älvstranden, ett väldigt, vitt tvåvåningshus med stor trädgård omkring och hög flaggstång på gården.
Hon hade sparat sina bästa klotsar till skolhuset, och ändå blev hon sittande och undrade hur hon skulle reda sig därmed. Helst hade hon velat bygga det alldeles sådant, som det var, med en stor skolsal på nedre botten och en i övervåningen och med köket och kammaren, där hon och föräldrarna bodde.