–Men det år svarta natten, sade Ingmar. Det är väl inte rådligt att gå in i Jerusalem så här sent.
–Å, inte är det farligt, sade Gertrud, jag har gått till sjuka senare än så.
Gertrud hade mycken möda att övertala Ingmar.
–Vill du inte gå med mig, därför att du tror, att jag är tokig? sade hon. och hennes ögon blevo mycket dunkla och sågo farliga ut. dig, att jag har funnit ändå, att jag gör bäst
–Det var dumt av mig, att jag sa honom, sade Ingmar, men nu tror jag i att gå med dig.
Gertrud blev så glad, att hon fick tårar i ögonen.
–Men vi får försöka att komma ut från kolonien, utan att man märker oss, sade hon. Jag vill inte tala om det för någon här, förrän jag har sett honom än en gång.
Hon lyckades finna en lykta, och äntligen kommo de ut på vägen. Storm och regn slogo emot dem, men Gertrud frågade inte efter det.
–Är du säker om att jag får se honom igen i denna kväll? sade hon gång på gång. Är du verkligen säker om att jag får se honom?
Gertrud talade oupphörligt. Nu var det, som om ingenting söndrande hade funnits mellan henne och Ingmar, hon gav honom hela sitt förtroende som i forna dagar. Hon berättade för honom om alla de morgnar hon hade stått på Oljoberget och väntat Hon berättade också hur det hade pinat henne, att människor ibland hade kommit dit upp och stått och betraktat henne, då hon låg på knä och såg mot himlen.
– Det har inte varit roligt för mig, att alla har sett så besynnerligt på mig, alldeles som om jag hade varit vansinnig. Men jag visste ju så säkert, jag, att Kristus skulle komma. Då kunde jag ju inte låta bli att gå dit opp och vänta honom.
Nog skulle jag hellre ha velat, att han hade kommit med stor makt och härlighet ur morgonens sky, sade hon. men vad bryr jag mig om detta, endast han är kommen! Vad gör det, att han kommer i mörka vinternatten? Det blir nog dag och klar morgon, bara han visar sig.
Och tänk, att du, Ingmar, skulle komma hit, just då han börjar träda fram och verka! Du är lycklig, du har inte behövt vänta. Du kommer mitt i den goda tiden.
Gertrud stannade plötsligt. Hon höll upp lyktan, så att hon skulle få se Ingmars ansikte. Han gick och såg tung och dyster ut.
–Du har allt blivit gammal på det här året, Ingmar, sade hon. Jag förstår, att du har gått och pinat dig med samvetskval för min skull. Men du ska alldeles glömma bort, att du har gjort illa mot mig. Det var Guds vilja, att det skulle gå så. Det var Guds stora nåd mot dig och mig. Han ville föra oss hit till Palestina just i den rätta, stora tiden.
Far och mor ska också bli nöjda nu, då de kommer att förstå Guds mening, fortfor Gertrud. Ja, de har aldrig skrivit något hårt till mig, därför att jag rymde, de förstod nog, att jag inte kunde härda ut där hemma, men jag vet! att de har varit mycket bittra mot dig. Men nu ska de bli försonade med båda barnen, som växte opp i deras stuga. Vet du, jag tror nästan, att de har sörjt mer över dig än över mig.
Ingmar vandrade tyst framåt genom ovädret. Han svarade lika litet på detta som på allt annat, som Gertrud sade. "Det är nog så, att han inte tror, att jag har funnit Kristus", tänkte Gertrud, "men vad gör det, när han ändå för mig till honom! Ack, om jag bara har en liten tids tålamod, ska jag snart få se alla jordens folk och furstar böja knä inför honom som är frälsaren."
Ingmar förde Gertrud in i den muhammedanska stadsdelen, och de vandrade framåt många mörka och slingrande gator. Äntligen stannade han utanför en låg port i en hög, fönsterlös mur och sköt upp den. De gingo genom en lång gång och kommo in på en upplyst gård.
Några tjänare sysslade i ett hörn, och ett par gamla män sutto uppkrupna på en stenbänk vid ena väggen, men ingen fäste någon som helst uppmärksamhet vid Ingmar och Gertrud. De satte sig på en annan bänk, och Gertrud började se sig omkring. Det var en gård lik många andra, som hon hade sett i Jerusalem. Runtom alla fyra sidorna löpte en täckt pelargång, och över den öppna platsen i mitten var utspänt ett stort, smutsigt skynke, som hängde ner i flikar och trasor.
Hela stället tycktes en gång ha varit rikt och ansenligt, fastän det nu var förfallet. Pelarna sågo ut, som om de hade blivit ditförda från en kyrka. De hade visst en gång haft vackra utsirningar upptill, men nu voro alla dessa sönderbrutna och vanställda. Rappningen på murarna var illa åtgången, och ur gluggar och hål framstucko smutsiga trasor. Vid ena väggen stodo uppstaplade en mängd gamla lårar och hönsburar.
Gertrud viskade till Ingmar och frågade:
–Är du säker på att det är här, som jag får se honom?
Ingmar nickade jakande. Han pekade på tjugu stycken små mattor av lammskinn, som voro utlagda i en krets mittpå gården.
–Där såg jag honom i går med sina lärjungar, sade han.
Gertrud såg en smula missbelåten ut, men snart smålog hon på nytt.
–Tänk, att det alltid ska vara så, sade hon. att man väntar honom i ära och härlighet! Men han vill inte veta av något sådant, utan han kommer i ringhet och fattigdom. Men du förstar väl, att jag inte är lik judarna, som inte ville erkänna honom, därför att han inte visade sig som denna världens furste och herre.
Om en stund kommo några män in från gatan. De vandrade långsamt fram till mitten av gårdsplanen och satte sig på de små fårskinnen. Alla, som trädde in på gården, buro österländska dräkter, men i allt annat voro de mycket olika. Somliga voro unga, somliga gamla, några kommo i dyrbart pälsverk och siden, andra voro klädda som fattiga vattenbärare och lantarbetare. Allteftersom de visade sig, började Gertrud att tala om dem och lägga namn på dem.
–Ser du, där är Nikodemus, som kom till Jesus om natten, sade hon om en gammal förnäm man, och han med det stora skägget är Petrus, och där borta sitter Josef av Arimatia. Nej, aldrig har jag så väl förstått hur det gick till, när Jesu lärjungar samlade sig omkring honom! Han där borta, som håller ögonen sänkta, är Johannes, och mannen med det röda håret under filtmössan är Judas. Men de båda, som sitter uppkrupna på stenbänken och bara röker sina vattenpipor och inte tycks fråga efter vad de ska få höra, är ett par skriftlärda. De tror inte på honom, de har kommit hit bara av nyfikenhet eller för att motsäga honom.
Medan Gertrud ännu talade på detta sätt, hade kretsen blivit fulltalig. Strax därpå kom mannen, som hon väntade på, och ställde sig i dess mitt.
Gertrud hade inte märkt varifrån han kom. Hon nästan skrek till, då hon plötsligen fick syn på honom.
–Ja, ja, det är han! utropade hon och knäppte händerna.
Hon stirrade en stund på honom, som stod där stilla med ögonen sänkta som i bön. Och ju längre hon såg, dess mer stärktes hennes tro.
–Kan du inte se, Ingmar, att han inte är en människa? viskade hon. och Ingmar svarade likaledes i en viskning:
–I går, när jag först fick se honom, trodde jag också, att han var mer än människa.
–Jag känner salighet bara vid att se honom, sade Gertrud. Jag vet inte vad han skulle be mig om, som jag inte ville göra för honom.
– Det är väl det, att vi är vana att tänka oss, att frälsaren såg ut på det här sättet, sade Ingmar.
Mannen, som Gertrud trodde vara Kristus, stod nu med hög och befallande hållning mitt i kretsen av sina anhängare. Så gjorde han en liten rörelse med handen, och med ens började alla de, som sutto på marken omkring honom, uppstämma ett högt Allah, Allah. På samma gång började de alla röra huvudet, kastade det med en tvär rörelse över åt höger, så åt vänster, åt höger, åt vänster. De rörde sig alla i samma takt och ropade vid varje vändning: Allah, Allah! Han i mitten stod nästan stilla, men utmärkte takten genom en svag böjning med huvudet. -Vad är detta? sade Gertrud. Vad är detta?
–Du, Gertrud, har varit i Jerusalem längre än jag, sade Ingmar, du vet bäst själv vad detta är.
–Jag har hört talas om sådana, som kallas dansande dervischer, sade Gertrud, det här är visst deras gudstjänst.