Hon satt tyst och tänkte, så sade hon:
–Detta är bara början, det är kanske bruket här i landet. Det är väl, som när vi där hemma börjar gudstjänsten med en psalm. Då detta är över, kommer han nog att utlägga sin lära. Ack, vad jag ska bli glad, när jag får höra hans röst !
Männen, som sutto mittpå gården, fortforo att framstöta: Allah, Allah! allt under det att de kastade huvudet fram och åter. De rörde sig i allt hastigare takt, deras pannor började betäckas av svettdroppar, och Allah-ropen ljödo som rosslingar.
De fortsatte oavbrutet under flera minuters tid, ända tills deras ledare gjorde en liten rörelse med handen. Då hejdade de sig ögonblickligen.
Gertrud hade suttit med sänkta ögon för att inte behöva se hur de pinade sig. Då det blev stilla, såg hon upp och sade till Ingmar:
–Nu börjar han nog tala. Den, som vore så lycklig och kunde förstå hans predikan! Men jag ska vara nöjd, om jag endast får höra hans röst.
Det var stilla för ett ögonblick, men snart gjorde ledaren ett tecken, och hans anhängare började på nytt ropa; Allah, Allah! Denna gång blevo de anvisade att röra hela överkroppen och inte blott huvudet. Snart var allt åter i full gång. Mannen med det mäktiga ansiktet och de sköna Kristusögonen tänkte– inte på något annat än att driva sina anhängare till allt häftigare rörelser. Han lät dem fortsätta minut efter minut. De höllo ut, liksom genom en övernaturlig kraft, mycket längre, än vad man skulle tro mänsklig styrka kunna uthärda. Det var mycket hemskt att se alla dessa män som tycktes döden nära av ansträngning, och att höra de stönande ropen, som framstöttes ur deras strupar, där det inte mer fanns någon luft.
Det blev uppehåll om en stund, så började de häftiga rörelserna på nytt, så blev det åter uppehåll.
–De har nog övat sig länge, de här karlarna, sade Ingmar, innan de har vant sig att gå på så här ohejdat.
Gertrud såg upp till Ingmar med ett hjälplöst och litet ängsligt utseende. Hennes läppar darrade en smula.
–Tror du inte, att han någon gång slutar med detta? frågade hon. Så kastade hon en blick på den mäktiga gestalten, som stod bjudande och befallande mitt bland de sina, och hon livades åter av hopp.
–Snart ska nog de sjuka och olyckliga komma hit för att söka honom, sade hon innerligt. Jag ska få se, då han botar de spetälskas sår och återger de blinda deras syn.
Men dervischen fortsatte, som han hade börjat. Han gjorde ett tecken, att alla skulle stiga upp, och nu blev det ännu häftigare rörelser. Alla stodo kvar på samma platser, men deras stackars kroppar rörde sig och svängde med den största häftighet. Ögonen stirrade glanslösa och blodsprängda, flera av männen tycktes omedvetna om var de befunno sig, kropparna rörde sig liksom ofrivilligt fram och åter, upp och ner allt hastigare och hastigare.
Äntligen, då de hade suttit där i väl ett par timmar, grep Gertrud i sin stora ängslan om Ingmars arm.
– Har han då intet annat att lära dem? viskade hon.
Ty hon började nu förstå, att mannen, som hon hade trott vara Kristus, inte hade något annat att lära bort än dessa vilda övningar. Han hade ingen annan tanke än att hetsa och egga dessa vansinniga. Då någon av dem rörde sig ivrigare och mer uthålligt än de andra, flyttade han honom fram i kretsen och lät honom stå där bugande och stönande som ett föredöme för de övriga. Själv blev han också allt ivrigare. Även hans kropp började svänga och vrida sig, som om den inte mäktade hålla sig stilla.
Gertrud satt och kämpade med gråt och förtvivlan. Alla förhoppningar och drömmar smulades sönder inom henne
–Har han inget, inget annat att lära dem? frågade hon an en gång.
Liksom till svar gav dervischen ett tecken till några tjänare, som inte hade tagit del i övningarna. Dessa grepo ett par instrument, som hängde på en pelare, ett par trummor och tamburiner. På samma gång som musiken ljöd, blevo ropen högre och gällare, och människorna vredo sig alltmera våldsamt. Flera av dem kastade av sina fezer och turbaner och löste upp sitt hår, som var nästan alnslångt. De sågo förfärliga ut, medan de svängde sig, så att det långa håret än for fram över deras ansikten, än flög bakåt ryggen. Deras ögon blevo allt orörligare, deras ansikten blevo som döda människors ansikten, deras rörelser övergingo till krampryckningar, och ur munnen trängde vitt skum.
Gertrud reste sig. All glädje och hänförelse hade dött. Den sista förhoppningen var död. Det fanns ingenting annat kvar än djup vedervilja. Hon gick till utgången utan att ens se bort till honom, som hon nyss hade trott vara den utsände frälsaren.
–Det är allt synd om detta landet, sade Ingmar, när de stodo på gatan. Tänk sådana lärare, som här fanns förr i världen, och nu går den där mannens undervisning bara ut på att få dem att svinga och svänga som galna!
Gertrud svarade ingenting, hon gick fort hemåt. När de stodo utanför kolonien, höjde hon lyktan.
–Såg du honom på detta sättet i går? frågade hon och såg in i Ingmars ansikte med ögon, som voro glödande av vrede.
–Ja, sade Ingmar utan tvekan.
– Gjorde det dig sa ont, att jag var lycklig, att du måste visa honom för mig? sade Gertrud. Detta ska jag aldrig förlåta dig, tillade hon om en stund.
–Det förstår jag nog, sade Ingmar, men man får i alla fall lov att göra det, som är rätt.
De smögo in genom bakporten. Gertrud lämnade Ingmar med ett förbittrat skratt.
–Du kan sova lugnt nu, du, sade hon. Du har gjort det bra. Jag tror inte mer, att den där karlen är Kristus. Jag är inte tokig mer, du har gjort det bra.
Ingmar gick tyst fram till trappan, som ledde upp till männens sovrum. Gertrud följde efter honom.
–Kom ihåg bara, att jag aldrig förlåter dig detta! upprepade hon.
Därpå gick hon in till sitt, lade sig och grät sig till sömns. Hon vaknade tidigt nästa morgon, men blev liggande kvar i bädden. Hon låg och förvånade sig. Vad är detta, varför stiger jag inte opp? Hur kommer det sig, att jag inte längtar till Oljoberget?
Och hon lade händerna över ögonen och grät på nytt.
–Jag väntar honom inte mer. Jag har inget hopp mer. Det gjorde för ont i går, när jag såg, att jag hade bedragit mig. Jag vågar inte vänta honom. Jag tror inte, att han kommer.
På kvällen, när kolonisterna som vanligt voro samlade i den stora salen, såg Ingmar, att Gertrud satte sig bredvid Gabriel och talade länge och ivrigt med honom.
Om en stund reste sig Gabriel och gick fram till Ingmar.
–Gertrud talar om för mig vad du försökte göra för henne förra kvällen, sade Gabriel.
–Jaså, sade Ingmar. Han visste inte vart den andre ville komma.
–Du ska inte tro, att jag inte begriper, att du vill frälsa hennes förstånd, sade Gabriel.
–Det är väl inte så farligt, sade Ingmar.
–Jo, sade Gabriel, den, som har gått och burit på den här bedrövelsen nu i snart ett år, han vet, att det är farligt.
Han vände sig för att gå. Då räckte Ingmar plötsligt fram sin hand.
–Vi har alltid varit goda vänner förr i världen, du och jag, sade han.
Gabriel bleknade litet, men han lade sin hand i Ingmars och tryckte den stadigt.
Blommor från palestina
Det är i slutet av februari, vinterregnen ha fallit, våren är kommen. Den är dock inte ännu långt framskriden. Fikonträdets knoppar ha inte börjat svälla, rankor och blad ha inte trängt fram ur de svartbruna vinstockarna, och orangeträdens stora blomklasar ha inte öppnat sig. Men det som har vågat sig fram vid denna tidiga årstid, det är markens små blommor.
Vart man ser. växer det blommor. Stora, blodröda anemoner betäcka alla steniga sluttningar. På alla klippavsatser blommar violett cyklamen, över alla fält växa låga ängsnejlikor och bellis, varje fuktigt snår är fullt av krokus och pulsatilla.