Äntligen kom karlen fram till huset, där mrs Gordon stod. Detta betraktade han längre än något av de andra, han gick runtomkring det, och hon hörde hur han knackade på fönsterluckorna och sökte vrida upp dörrlåsen. Mrs Gordon lutade sig långt ut över altanen för att se hur det skulle avlöpa, och då hon stod så, fick karlen syn på henne.
–Mrs Gordon, sade han med låg och försiktig röst, jag skulle be att få säga er ett par ord.
I detsamma böjde han huvudet bakåt för att se upp till henne, och då kände hon igen Ingmar Ingmarsson.
–Mrs Gordon, sade Ingmar, jag vill först och främst tala om, att jag på eget bevåg har gått hit och sökt opp er, utan att någon av bröderna vet om det.
–Står det illa till hemma? frågade mrs Gordon.
–Nej, det står just inte illa till, sade Ingmar, men det vore allt bra, om ni reste hem.
–Jag ska komma i morgon, sade mrs Gordon.
Ingmar stod och betänkte sig, så sade han i sin sävligaste ton:
–Det vore nog bäst, om ni reste i natt.
Mrs Gordon blev litet otålig, tänkte på hur besvärligt det var att väcka upp hela huset och tyckte förstås, att den där bonden inte var mycket att rätta sig efter. "Om jag bara kunde få veta vad som står på's, tänkte hon och började fråga om någon var sjuk eller om de kanske voro utan pengar. I stället för att svara började Ingmar gå bortåt vägen.
–Går ni nu? frågade mrs Gordon.
–Ni har fått bud. Nu kan ni göra som ni själv vill, sade Ingmar utan att vända sig om.
Mrs Gordon började förstå, att det var något allvarligt på färde. Hon fattade genast sitt beslut.
–Om ni väntar en stund, kan ni få åka med mig, ropade hon efter Ingmar.
– Nej, tack, svarade Ingmar, jag har bättre skjuts själv, an vad ni kan bjuda mig.
Mrs Gordon fick utmärkta hästar av sin värd. Hon åkte med flygande fart över den jämna Sarons slätt och sedan in bland kullarna upp mot Juda berg.
Just när det började ljusna, kom hon körande uppför de långa backarna, som ligga ovanför det gamla rövarnästet Abu Gosch. Hon var då mycket missnöjd därmed, att hon så lätt hade låtit locka sig att fara hem. Den där bonden, som inte kände till koloniens förhållanden, var ju ingenting att rätta sig efter. Gång efter annan tänkte hon på att hon verkligen inte borde fortsätta resan, utan vända om till Jaffa.
När hon hade hunnit uppför en lång rad backar och körde ner i en dalsänka, såg hon en man sitta vid vägkanten. Han lutade huvudet i handen, det såg ut, som om han sov. När vagnen for förbi, såg han emellertid upp, och mrs Gordon kände igen Ingmar Ingmarsson.
"Hur är det möjligt, att han redan kan vara så långt kommen?" tänkte hon. Hon lät vagnen stanna och ropade till Ingmar. Då Ingmar hörde hennes röst, blev han övermåttan glad. Han reste sig genast upp.
–Far ni hem till kolonien, mrs Gordon? sade han.
–Ja, svarade hon.
–Det var då bra väl, sade Ingmar. Vet ni, att jag var på väg för att hämta er, men så föll jag och förstörde mitt knä, och här har jag nu suttit hela natten.
Mrs Gordon såg helt häpen ut.
–Har ni inte varit i Jaffa i natt, Ingmar Ingmarsson? sade hon.
–Å nej, sade han, inte har jag varit där annat än i drömmen. Så snart jag har slumrat till en smula, så har jag tyckt mig gå gata opp och gata ner i Jaffa och söka er.
Mrs Gordon blev helt tankfull, hon kom sig inte för att säga något. Ingmar smålog litet förlägen, då hon förblev tyst.
–Jag undrar om ni vill låta mig åka med er, mrs Gordon? sade han. Jag kan inte gott gå själv.
I ett nu var mrs Gordon nere ur vagnen och hjälpte honom upp i den. Men så blev hon stående på vägen utan att röra sig.
–Det här är omöjligt att förstå, sade hon sakta. Ingmar måste på nytt liksom väcka henne.
–Ni får inte ta illa opp, men det vore allt bra, om ni ville resa hemåt så fort som möjligt.
Hon kom upp i vagnen. På nytt satt hon och teg och grubblade. Ingmar måste åter störa henne.
–Ni får ursäkta, men det är något, som jag måste tala om för er. Ni har väl inte fått något budskap om den där Godokin ?
–Nej, sade mrs Gordon.
–Jag hörde i går, att han talade med er konsul. Han ämnar ställa till något spektakel i dag, medan ni är borta.
–Vad säger ni! utbrast mrs Gordon.
–Han ämnar rent förstöra kolonien.
Nu äntligen hade mrs Gordon fått sina tankar samlade. Hon vände sig till Ingmar och började noga utfråga honom om det, som han hade hört.
Därpå satt hon åter en stund försjunken i begrundande. Så sade hon helt oförväntat till Ingmar:
–Det gläder mig, Ingmar Ingmarsson, att ni är sa fästad vid kolonien.
Ingmar blev röd över hela ansiktet. Han frågade hur hon kunde veta, att han var en vän av kolonien.
–Jag vet det, därför att ni i natt var nere i Jaffa och gav mig bud om att fara hem, sade hon.
Mrs Gordon berättade nu för Ingmar hur hon på natten hade sett honom och vad han hade sagt till henne. Då hon hade berättat allt, sade Ingmar, att detta var det underbaraste han hade upplevat.
–Om inte allt slår fel, ska vi innan kvällen ha sett ännu större ting, sade mrs Gordon, för nu känner jag säkert, att Gud vill hjälpa oss.
Hon var nu lugn och vid gott mod och talade vid Ingmar, som om ingen fara hotade.
–Nu kan ni säga mig, Ingmar Ingmarsson, om det har tilldragit sig något där hemma, medan jag har varit borta.
Ingmar betänkte sig. Sa började han ursäkta sig med att han inte kunde tala språket.
–A, jag förstår er nog, sade hon. Ni talar engelska närapå lika bra som de andra svenskarna.
–Det har nog mestadels gått sin jämna gång, sade han till sist.
–Något har ni säkert att berätta, sade mrs Gordon.
–Jag undrar om ni redan har hört talas om Baram paschas kvarn, sade Ingmar.
–Nej, vad är det med den? frågade mrs Gordon. Jag har inte en gång hört, att Baram pascha äger en kvarn.
–Jo, sade Ingmar, när Baram pascha nyss hade blivit styresman i Jerusalem, lär han ha kommit att tänka på att det var svårt för folket här att inte ha något annat än handkvarnar att mala på. Han företog sig därför att bygga en ångkvarn i en av de stora dalarna här i närheten. Men det är inte underligt, att ni aldrig har hört talas om den där kvarnens för den har nästan aldrig varit i gång. Baram pascha har aldrig haft ordentligt folk att sköta den, utan den har alltid varit i olag. Nå, nu för ett par dar sedan kom bud från Baram pascha med förfrågan om någon av Gordonisterna kunde sätta kvarnen i gång åt honom. Och så har några av oss varit där och lagat den.
–Det var en god nyhet, sade mrs Gordon, jag är glad, att vi har kunnat göra Baram pascha en tjänst.
–Baram pascha blev så belåten, sade Ingmar, att han föreslog kolonisterna att sköta kvarnen alltjämt. Han erbjöd dem att få överta den utan att betala arrende till honom. "Ni får ta all förtjänsten av kvarnen", sa han, "om ni bara lagar, att den är i gång." Mrs Gordon vände sig helt mot Ingmar. Nå, sade hon. vad svarade de på detta?
–Det var inte svårt att svara, sade Ingmar, de kunde ju bara säga, att de gärna skulle sköta kvarnen, men de ville inte ta någon förtjänst av sitt arbete.
–Ja, det var alldeles rätt, sade mrs Gordon.
–Jag vet inte om det var så alldeles rätt, sade Ingmar, för nu vill inte Baram pascha låta dem få kvarnen. Han kan inte lämna kvarnen, säger han, om de inte vill ta lön för arbetet. Han säger, att det inte går an att vänja folket vid att det ska få allt för intet. Han säger också, att alla andra. som säljer mjöl eller äger kvarnar, skulle klaga på honom hos sultanen.
Mrs Gordon satt tyst.
–Det har alltså inte blivit något av med kvarnen, sade Ingmar. Ni för er del skulle då åtminstone ha förtjänat bröd till husbehov, och så hade det väl varit en stor välsignelse för folket att ha en kvarn i gång. Men den saken var inte att tänka på.