Mrs Gordon svarade inte heller på detta. – Har det inte hänt något mer? sade hon, som om hon ville få Ingmar in på ett annat ämne.
– Å jo, sade Ingmar, det har också hänt det där med miss Young och skolan. Har ni inte heller hört talas om den saken?
–Nej, sade mrs Gordon.
–Jo, sade Ingmar, Achmed effendi, som är styresman över alla muhammedanernas skolor i Jerusalem, kom till oss för ett par dar sedan och sa: "Det finns en stor muhammedansk flickskola här i Jerusalem, där flera hundra barn kommer tillsammans endast för att skrika och slåss. När man går där förbi, brusar och larmar det värre än Medelhavet i Jaffas hamn. Jag vet inte om lärarinnorna kan läsa och skriva, men jag vet, att de inte lär barnen något. Och jag kan inte gå dit själv, och jag kan inte sända dit en man för att hålla ordning, därför att religionen förbjuder oss män att träda in i en sådan där flickskola. Nu kan jag
bara tänka ut en sak, som skulle hjälpa skolan", sa Achmed effendi, "och det vore, om miss Young ville åta sig den. Jag vet, att hon är lärd, och jag vet, att hon kan tala arabiska. Jag ska inte neka henne vad helst hon begär som lön, om hon bara vill åta sig skolan."
–Nå, sade mrs Gordon, hur avlopp nu den saken?
–Det gick på samma sätt som med kvarnen, sade Ingmar. Miss Young sa, att hon var villig att sköta skolan, men hon ville inte ta någon lön för sitt arbete. Achmed effendi svarade då: "Jag är van att löna dem, som arbetar för mig. Jag har aldrig lärt mig att ta emot nådegåvor." Miss Young var obeveklig, och han måste gå med oförrättat ärende. Han var då förargad och sa till miss Young, att det kom på hennes ansvar, att så många fattiga barn fick växa opp utan vård och undervisning.
Mrs Gordon teg en stund, och så sade hon:
–Nu märker jag nog, att ni, Ingmar Ingmarsson, tycker, att vi har handlat orätt i dessa fall. Det är alltid gott att höra en klok mans åsikt, och jag vill därför be er säga vad annat ni kan ha att anmärka på vårt levnadssätt.
Ingmar satt länge och betänkte sig. Det följde så mycken värdighet med mrs Gordon, att det inte var lätt för honom att komma med anmärkningar.
–Nå ja, sade Ingmar, jag tycker inte, att ni borde ställa det så för er, att ni behövde leva i så stor fattigdom.
–Hur menar ni att vi skulle undgå detta? sade mrs Gordon och smålog
Ingmar dröjde än längre med svaret än förut.
–Om ni läte ert folk ta emot lön för sitt arbete, sade han, så behövde ni inte vara så nödställda som nu
Mrs Gordon vände sig häftigt mot honom.
–Jag tänker, att när jag har styrt den här kolonien, så att vi har kunnat leva i enighet och kärlek i sexton år, så ska inte en nykommen som ni söka föreslå några ändringar.
–Nu blir ni ond på mig, och det var ni själv, som lockade mig att tala, sade Ingmar.
– Jag förstår nog, att ni menar väl, sade mrs Gordon. Och dessutom ska jag säga er, att vi ännu äger mycket pengar, men det har på sista tiden varit någon, som har sänt falska underrättelser om oss till våra bankirer i Amerika. Och därför har de ingenting velat skicka. Nu vet jag ändå. att pengar är att vänta.
–Nu säger ni något, som det gör mig, stor glädje att höra, sade Ingmar. Men hemma hos oss tycker vi, att det är bättre att lita på sitt eget arbete än på sparda pengar.
Mrs Gordon svarade ingenting, och Ingmar förstod, all han gjorde bäst i att inte tala mer om detta.
Om en stund öppnade mrs Gordon samtalet på nytt.
–Säkert är detta inte er enda anmärkning, Ingmar, sade hon. Det finns nog andra saker också, som misshagar er.
Nu krusade Ingmar mycket länge, och mrs Gordon fick tigga en god stund, innan hon förmådde honom att säga sin mening.
–Jag tycker, att ni inte skulle låta folk tala så illa om er, utlät han sig till sist.
–Hur menar ni då, Ingmar, att vi skulle kunna hindra det? frågade mrs Gordon.
–Tror ni inte, att det där onda, som de säger om er, kommer sig därav, att ni vill vara alltför heliga? Det skulle snart bli ett slut på det, om ni ville vara som andra och låta ungt folk gifta sig. Till Ingmars förvåning tog mrs Gordon mindre illa vid sig över detta, än då han hade rått henne att söka förtjäna pengar.
– Ni är inte den första, som har sagt mig detta. sade hon. Men om ni frågar någon i kolonien, ska de alla svara er, att de vill föra ett rent och ostraffligt liv.
–Ja, det är sant, det är sa, sade Ingmar.
–Gud ska ge oss ett tecken, om han vill, att vi ska ändra något härvidlag, sade mrs Gordon, och sedan avstannade samtalet.
Mrs Gordon kom fram till kolonien i god tid på morgonen. Klockan kunde inte vara mer än nio. Den sista halvtimmen hade hon känt sig orolig, hon hade undrat vad som skulle möta henne, då hon kom fram. När hon återsåg det stora huset och märkte, att allt var lugnt däromkring, drog hon en suck av lättnad. Det var. som om hon hade väntat, att någon av de starka andar, som det talas så mycket om i österlandets sagor, skulle ha tagit hela kolonien på ryggen och flugit bort med den. När de kommo nära huset, hörde de psalmsång.
– Här tycks allt stå väl till än så länge, sade mrs Gordon, när vagnen stannade utanför porten. Jag hör, att de håller på med morgonbönen.
Hon hade egen nyckel till en av ingångarna och öppnade med denna för att inte störa. Ingmar hade svårt för att gå, knäet hade blivit stelt på honom. Mrs Gordon lade armen om hans liv och hjälpte honom in på den kringbyggda gården. Ingmar satte sig genast ner på en bänk.
–Ni ska nu gå och ta reda på hur det står till här i kolonien, mrs Gordon, sade han.
–Först av allt ska jag lägga ett omslag på ert knä, sade hon. Det är god tid. Ni hör ju, att de håller på med morgonbönen .
– Nej, sade Ingmar, denna gången ska ni låta min vilja råda. Ni ska nu genast gå och ta reda på om här har hänt något.
Ingmar satt nu och såg efter mrs Gordon, medan hon gick uppför trappan och över den öppna förstugan fram mot församlingssalen. Då hon öppnade dörren, hörde han, att någon talade med hög röst där inne, men talet avstannade hastigt. Så stängdes dörren, och allt blev tyst.
Ingmar hade inte suttit och väntat i mer än fem minuter, förrän dörren till församlingssalen kastades upp rätt häftigt. Så visade sig fyra karlar, som buro en femte mellan sig. De gingo tysta utför trappan och över gården och kommo tätt förbi Ingmar. Han lutade sig fram och såg den, som blev buren, in i ansiktet. Det var Godokin.
–Vart ska ni bära honom? frågade han.
Karlarna stannade.
– Vi ska bära honom ner i vår likstuga. Han är död.
Ingmar reste sig förskräckt. Hur har han dött? sade han.
–Ingen människohand har kommit vid honom, sade Ljung Björn.
–Hur har han dött? frågade Ingmar på nytt.
–Jag ska berätta dig hur det gick till, sade Ljung Björn. När morgonbönen var slut, reste sig denne här Godokin upp för att tala. Han bad, att han skulle få frambära till oss ett budskap, som skulle glädja oss, sade han. Längre hade han inte hunnit, så gick dörren opp, och mrs Gordon kom in. Inte förr fick han syn på henne, än han tystnade, och hans ansikte blev askgrått. Han stod stilla först, men mrs Gordon gick opp genom rummet, och alltsom hon kom närmare, vek han baklänges ett par steg och höll opp armen för ansiktet. Detta såg så märkvärdigt ut för oss andra, att vi alla reste oss opp på en gång, och då syntes Godokin återkomma till sans. Han knöt nävarna hårt och drog in luft häftigt, liksom en, som kämpar mot en förfärlig skräck, och gick emot mrs Gordon. "Hur har ni kommit hit?" sa han till henne. Då såg mrs Gordon stilla och allvarligt på honom och sa: "Gud har hjälpt mig." – "Jag ser det", sa han, och ögonen stod långt ut ur huvudet av skräck. "Jag ser vem som ledsagar er."-"Jag ser också vem som ledsagar dig", sa då mrs Gordon. "Det är Satan."