–Jaså, det är detta, som du har fått lära, sade Barbro, och hon lät litet undrande.
–Jag vet inte om det kan vara någon tröst för alla, sade Ingmar, men jag tänker på att om jag hade fått ärva Ingmarsgården sådan den stod, när far dog, och hade fått hans anseende med på köpet, så hade det väl inte varit bra för mig. Jag vet inte vad jag skulle haft att göra. Då hade jag ju kunnat gå och sova hela livet. Jag har varit upprorisk i mitt hjärta många gånger, men nu kan jag tacka Gud för att han slog min lycka i spillror, så att jag själv fick vara med om att foga ihop den.
–Ja, det går an för den, som det lyckas för, sade Barbro.
– Det var en annan sak också, som jag fick lära mig att ha fördrag med, fortsatte Ingmar.
–Jaså, det var det?
–Jag hade så svårt att förlika mig med att det bästa folket skulle dra från socken och flytta till ett hårt land, där det inte var annat än elände, som väntade dem.
–Kunde du finna reda i det också?
–Nej, jag kunde inte få full klarhet i detta, men så mycket såg jag, som att det var något i görningen där ute. Vår Herre kallade dit folk från alla land. Han satte ut förposter liksom, somliga i städerna och somliga på landsbygden. Jag ville gärna leva så länge, att jag finge se när hans dag kommer, då han låter alla dessa stå opp och väcka det sovande landet.
Barbro suckade. Det var, som om Ingmar hade sina tankar så långt borta. Han frågade inte mer efter sådant, som rörde henne.
–Jag undrar om jag skulle få så god tröst, om jag komme dit bort, sade hon.
–Nog skulle det finnas något för dig också att lära.
–Visste jag bara det, så skulle jag fara dit i morgon dag.
–Jag tänker, att det skulle vara bra för dig att se alla de olika folkslagen, som går på Jerusalems gator. Barbro undrade vad hon skulle ha för nytta av detta.
–Jo, för de går där bredvid varandra, araber och turkar och judar och ryssar, ja, alla världens folk, och ändå förblir de, som de är.
–Nu vet jag inte vad du menar.
–Jag menar det, att man aldrig får se där ute, att någon somnar in en kväll som arab och vaknar opp som grek.
–Nej, men...
–Jag tror inte, att det sker här hemma heller, sade Ingmar och lade nu in stor ömhet i rösten, att den, som ena dagen är en ros, nästa dag kan bli en tistel.
–Å jo, månget rosenträd kan nog bli så illa medfaret, att det inte bär annat än törnen och taggar.
Just då Barbro sade detta, hade de hunnit fram till Ingmarsgården, och Ingmar höll upp grinden för henne. Inkörseln var överbyggd och låg mellan två husgavlar. Här kunde ingen se dem. Då kunde inte Ingmar styra sig längre, han tog och slog armarna om Barbro och tryckte henne hårt intill sig. -Nej, nej, vad menar du? ropade hon och sökte att göra sig lös.
–Jag menar... Jag menar, att jag inte ska gifta mig med Gertrud. Hon vill inte ha mig. Hon tycker om Gabriel.
–Å nej, det är väl inte sant! Det gick åter risslande strömmar av lycka genom Barbro. Men så ryckte hon sig lös, för hur tungt det än var henne, så kände hon, att det inte var rätt mot Ingmar att låta honom förena sitt liv med hennes. Det är väl mer än detta, som står mellan oss.
–Det bryr jag mig inte om. Tror du, att jag vill avstå från dig för några barnsagors skull!
Barbro blev blek som döden. Hon förstod, att det gavs endast ett sätt att jaga bort honom.
–Frågar du inte heller efter, att jag har fått ett barn, medan du har varit borta?
–Det hänger inte så ihop med den saken, som du vill låta folk tro.
–Jaså, det tror du.
–Du har satt ihop det där för att hålla mig borta ifrån dig. Men jag känner dig, jag. Om inte det barnet vore mitt, låge du nu på sjöbotten.
–Det var inte långt ifrån, ska jag säga dig.
–Ljug inte på dig själv, Barbro! bad han, och nu skalv rösten av oro. Ljug inte!
–Jag ljuger inte, sade hon med sträv röst. Hon förde undan hans arm, som nu inte gjorde motstånd, och gick in i huset.
Stark Ingmar låg på sängen i lillkammarn. Han hade inga plågor, men hjärtat slog svagt, och han kände för varje ögonblick större svårighet att andas. "Nog är det visst och sant, att jag ska dö denna dag", tänkte han.
Så länge som han låg ensam, hade han fiolen bredvid sig. Han knäppte en och annan ton helt svagt på strängarna och tyckte sig då höra hela låtar och visor. När doktorn och kyrkoherden kommo, lade han fiolen åt sidan och talade med dem om märkliga saker, som hade hänt honom under hans liv. Mest var det om Stor Ingmar och om småfolket i skogen, som länge hade varit honom väl bevåget. Men alltsedan Hellgum hade huggit ner rosenbusken utanför hans stuga, hade världen inte varit god för honom att leva i. Småfolket hade upphört att ta vård om honom, och han hade blivit överfallen av alla möjliga krämpor.
–Jag blev allt glad, må kyrkoherden tro, sade han, när Stor Ingmar kom till mig i natt och sa till mig, att jag inte längre behövde vaka över hans gård, utan fick komma till ro.
Han var mycket högtidlig, och det var lätt att se, att han fullt och fast trodde, att han skulle dö. Kyrkoherden sade några ord om att han inte såg mycket sjuk ut, men doktorn, som hade undersökt honom och lyssnat på hans hjärta, sade helt allvarsamt:
–Nej, nej, Stark Ingmar vet vad han säger. Han ligger inte här och väntar döden förgäves.
När Barbro kom in och bredde ut den präktiga bonaden över gubben, bleknade han en smula.
–Nu lider det mot slutet, sade han. Han strök Barbro över handen. Du ska ha tack för detta och tack för allt. Och så får du förlåta, att jag har varit hård mot dig sista tiden.
Barbro snyftade till. Det fanns så mycken bedrövelse uppsparad inom henne, att det var lätt för henne att komma i gråt. Gubben strök henne än en gång över handen och smålog åt att hon grät.
–Nu har vi väl snart Ingmar här, sade han.
–Han är kommen, sade Barbro. Jag skulle bara gå in förut och tala om det för dig.
När Ingmar trädde in, reste sig gubben mödosamt i sängen och sträckte ut handen mot honom.
–Välkommen ska du vara, sade han.
Ingmar var en annan, än han hade varit förut på dagen. Han såg trött och nedslagen ut.
–Inte trodde jag, att du skulle göra mig den sorgen att lägga dig att dö på min hemkomstdag, sade han.
–Du får inte klandra mig för detta, svarade gubben liksom urskuldande. Du minns nog, att Stor Ingmar lovade mig, att jag skulle få komma till honom, sa snart som du vände åter från vallfarten.
Ingmar satte sig på sängkanten. Gubben låg och strök hans hand, men han sade intet mer på en lång stund. Man såg, att döden närmade sig. Han blev alltmer blek, och andedräkten kom som ett tungt väsande.
Så gick Barbro ur rummet, och då började han fråga ut Ingmar.
–Kommer du väl hem? sporde han och såg skarpt på honom.
–Ja, sade Ingmar lugnt och klappade honom över handen. Jag har gjort en god resa.
–Här har blivit sagt, att du skulle ha Gertrud med dig hem.
–Ja, hon är med hem, och hon ska gifta sig med Gabriel, som är son till Hök Matts.
–Är du nöjd med detta, du Ingmar?
–Det är jag fullt nöjd med, svarade Ingmar med fast röst.
Gubben såg forskande på honom. Han skakade på huvudet. Det tycktes vara mycket i detta, som han inte kunde förstå.