Om en stund kom hon ut i storstugan, där Eljas satt och åt frukost. Karin gick tätt inpå honom och lade handen på hans skuldra.
– Det är bäst, att du gör di ett gott mål, sade hon, för om du har supit ihjäl min bror, lär du allt få sämre kost än här på Ingmarsgården.
– Å, så du kan prata, sade mannen, inte kan han må så illa av litet brännvin.
– Men det är ändå, som jag säger, sade Karin, och hon klämde sina hårda, magra fingrar in i karlens skuldra. Dör han, så nog ska du få dina tjugu år på fästning, du Eljas.
När Karin kom in till gossen igen, var han vaknad till liv, men han var förstörd i huvudet, och inte en lem kunde han röra. Han led svåra plågor.
– Tror du, att jag ska dö, Karin? sade han.
– Å, nej då, svarade hon och satte sig bredvid honom.
– Jag visste inte vad det var de gav mig, sade han.
– Det tackar jag Gud för, svarade Karin allvarligt.
– Skriv det till systrarna, om jag dör! sade gossen. Jag visste inte, att det var spritvaror.
– Ja, sade Karin.
– Jag visste det alls inte, det svär jag dig.
Ingmar låg i feber och yrsel hela dagen.
– Bara du inte talar om det för far! sade han till systern.
– Nej, ingen talar om det för far, sade Karin.
– Men om jag nu dör, får väl far veta det, och jag får skämmas för far.
– Det var ju inte ditt fel, sade Karin.
– Kanske far tycker, att jag borde ha aktat mig för allt, som Eljas gav mig.
Tror du hela socken nu vet, att jag har varit full? sade han. Vad säger drängarna, och vad säger Gammal-Lisa, och vad säger Stark Ingmar?
– De säger väl ingenting, de, sade Karin.
– Du får lov att tala om för dem hur det var. Ser dum de hade supit hela natten, och jag satt och halvsov borta på en bänk. Det var på gästgivargården i Karmsund. Så kom Eljas och väckte mig. Han sa helt vänligt: "Vakna opp, Ingmar, så får du något att värma dig med! Drick det här, det är bara vatten och socker!" Och jag frös då, när jag vaknade, och när jag smakade på glaset han räckte mig, kunde jag inte känna annat, än att det var varmt och sött. Och så var det något starkt, som han hade blandat ihop åt mig! Och vad ska far nu säga?
Karin öppnade dörren. Eljas satt kvar där inne, hon tyckte han kunde ha gott av att höra.
– Om far levde, du Karin, om bara far levde!
– Ja, vad då, Ingmar?
– Tror du inte han slog ihjäl honom?
Eljas bras i skratt där ute, och gossen blev så blek, när han hörde honom, att Karin skyndade sig att stänga dörren.
Efter detta hade Eljas Elof ändock blivit såpass tam, att han inte hindrade Karin att föra Ingmar ner till skolhuset.
*
Närmaste tiden efter sedan Halvor hade fått klockan, hade han mycket folk i boden. Ingen bonde kom till kyrkbyn, utan att han gjorde sig ärende in i Halvors bod för att få höra berättelsen om Stor Ingmars klocka. Bönderna i sina långa, vita pälsar stodo och hängde i timtal över boddisken och vände sina allvarsamma, fårade ansikten mot Halvor, medan han berättade. Alltemellanåt drog Halvor fram klockan och visade den buckliga boetten och den spräckta urtavlan.
– Jaså, det var där slaget träffade, sade bönderna och sågo för sig hur det gick till, när Stor Ingmar skadades. Jag, det är en stor sak för dig, Halvor, att äga den här klockan.
När Halvor visade klockan, släppte han den aldrig, utan höll fast i kedjan. Han lät ingen ta den ifrån sig ens för ett ögonblick.
En dag stod Halvor som vanligt med en krets bönder omkring sig. Han berättade och berättade. Till sist kom klockan fram. Genast blev det stor andakt och nästan tyst, medan klockan fördes från den ene till den andre.
Just medan detta pågick, kom Eljas in i boden, men uppmärksamheten var så fästad vid klockan, att ingen såg honom. Han hade också hört berättelsen om svärfaderns klocka och förstod genast vad som försiggick. Han var inte missunsam mot Halvor, han tyckte bara att det var löjligt att se honom och de andra stå så andäktiga omkring ett gammalt trasigt silverur.
Eljas smög sig fram bakom dem, som stodo och hängde över disken, gjorde ett raskt grepp, fick klockan i sin hand och ryckte den till sig. Det var bara ett skämt av Eljas, han tänkte inte på att ta klockan ifrån Halvor, ville endast retas en smula med honom.
Halvor ville nappa till sig klockan igen, men Eljas drog sig tillbaka och höll upp den i luften, såsom han skulle ha hållit en bit socker för en hund. Halvor lade hande på disken och svingade sig över den. Han såg så ond ut, att Eljas blev rädd och rusade på dörren i stället för att stå stilla och lämna honom uret.
Utanför dörren var en trätrappa med utnötta trappsteg. Här fick nu Eljas foten ner i ett hål, han snavade, föll utför trappan och blev liggande på marken. Halvor kastade sig över honom där han låg, tog först igen klockan och gav honom sedan några hårda sparkar.
– Det är inte värt, att du slår så hårt, sade Eljas. Det är bättre, att du ser efter hur det är med min rygg.
Halvor höll inne med att slå, men Eljas lyfte varken arm eller ben för att resa sig.
– Hjälp mig opp! bad han.
– Du hjälper dig väl själv, när du får sova ruset av dig.
– Jag är inte full, sade Eljas, det var bara så, att när jag sprang utför trappan, tyckte jag, att Stor Ingmar kom emot mig för att ta klockan ifrån mig, och det var därför jag föll så illa.
Halvor lutade sig ner för att plicka upp eländet han hade liggande framför sig. Sedan måste han köra hem Eljas på en flakvagn. Han hade brutit sin rygg och skulle aldrig mer kunna stå på sina ben.
Eljas Elof låg sedan alltid till sängs. Han var maktlös och kunde inte röra sig. Men tala kunde han, och han låg hela dagen och tiggde om brännvin.
Doktorn hade strängeligen förbjudit Karin Ingmarsdotter att ge mannen några dryckesvaror, emedan han då inom kort skulle supa ihjäl sig. Eljas sökte då tvinga sig till vad han önskade genom att skrika och föra oväsen, framför allt om nätterna. Han bar sig åt som en vansinnig och stördes allas ro.
Detta var Karins tyngsta år. Mannen pinade henne mången gång så svårt, att hon trodde, att hon inte skulle kunna härda ut. Han fyllde gården med ont och giftigt tal och med svortdomar, så att den var som ett helvete.
Karin bad skolmästarns, att de skulle låta Ingmar stanna hos dem. Hon ville inte, att brodern skulle komma hem en enda dag, inte ens om julen.
Alla tjänarna på Ingmarsgården voro på långt håll släkt med husbondefolket och hade levat på gården hela sin tid. Om det inte hade varit så, att de voro som hopvuxna med Ingmarssönerna, kunde de inte ha stått ut att stanna i sin tjänst.
Det var inte många nätter Eljas lät dem sova i ro. Och ständigt hittade han på något nytt för att pina dem och Karin så, att de skulle bli tvungna att ge efter för hans böner.
Under detta elände levde Karin en vinter, en sommar och så ännu en vinter.
*
Karin Ingmarsdotter hade en plats, dit hon brukade gå för att få vara ensam och tänka på sin olycka. Det var en smal bänk bakom den lilla humlehagen. Där plägade hon sitta hopkrupen med armbågen mot knäet och hakan i händerna och stirra framför sig utan att se något. Hon hade eljes utsikt vitt och brett omkring. Åkrarna rullade ut sig från platsen, där hon satt, ända bort mot skogen med de stigande åsarna och Klackberget.
Där satt Karin en aprilafton. Hon kände sig svag och modlös, som människor ofta göra om våren, då snön går bort, dammig och nersmutsad, och marken ännu inte har blivit renspolad av vårregn. Solskenet stack varmt, men nordanvinden spelade på samma gång fritt omkring henne, ty den skyddande humlen var inte uppkommen, utan låg och sov vintersömn under sitt täcke av granris. Det var rätt skarp blåst, trasor och pappersbitar och torra grässtrån virvlade omkring på marken. Borta över bergen stod snösmältningsdis, björkarna började bli bruna i topparna, men längs efter skogsbrynet låg ännu en hög snökant. Vår skulle det nog bli på allvar nu snart, och Karin kände sig mer trött än någonsin, när hon tänkte därpå. Hon menade, att hon inte kunde överleva ännu en sommar.