– Jag tror inte, att kyrkoherden får se det heller, sade han med eftertryck på orden.
Kyrkoherden, som visste med sig, att han var en svag och bruten man, lät mestadels skolmästarn regera som han ville, men han kunde inte låta bli att retas med honom.
– Hur kan Storm vara så viss om att slippa undan frälsningsarmén? sade han.
– Jo, svarade Storm, där präst och skollärare håller ihop, där kan inte sådant otyg tränga in.
– Jag vet just inte, att Storm håller ihop med mig, sade kyrkoherden litet snävt. Ni predikar ju för er själv där borta i ert Sion.
Till detta teg skolmästarn först. Därpå sade han mycket stilla:
– Kyrkoherden har aldrig hört hur jag predikar.
Det där missionshuset var en riktig förargelseklippa. Kyrkoherden hade aldrig varit inom dess dörrar. När det nu hade kommit på tal, blevo de båda gamla vännerna mycket ängsliga över att ha sagt något sårande. "Jag är nog orättvis mot Storm", tänkte kyrkoherden. "Under dessa fyra år, som han har hållit bibelförklaring om söndagseftermiddagarna i missionshuset, har jag haft mer folk i kyrkan på söndagsförmiddagen än någonsin förr, och jag har inte märkt ett spår av någon kyrkosöndring. Han har inte förstört socknen, som jag väntade. Han är en trogen vän och tjänare. Jag ska försöka visa honom hur jag värderar honom."
Av den där lilla osämjan på förmiddagen kom det sig, att kyrkoherden på eftermiddagen gick och hörde Storms föredrag. "Jag ska göra Storm en riktigt stor glädje", tänkte han. "Jag ska gå och höra hur han predikar där borta i sitt Sion."
under vandringen kom kyrkoherden att tänka på den tiden, då missionshuset byggdes. Nej, så luften hade varit full av profetior, och så säkert han hade trott, att Gud hade tillämnat något stort! Men det hade ingenting hörts av. "Vår Herre måtte ha kommit på andra tankar", mumlade han och log åt sig själv på samma gång, därför att han hade så besynnerliga funderingar om Vår Herre.
Skolmästarns Sion var en stor sal med ljusa väggar. Träsnitt av Luther och Melanchton i pälsbrämade kappor hängde på långväggen. Längs takkransen löpte skönt tetxtade bibelspråk, inramade av blommor samt himmelska trumpeter och basuner. Över en estrad långt framme i rummet hängde en liten oljetryckstavla, som föreställde den gode herden.
Den stora, nakna salen var full av människor, och mer behövdes inte för att den skulle göra ett glatt och högtidligt intryck. De allra flesta voro nämligen vackert klädda i den gamla sockendräkten, och kvinnornas stärkta, vitt utstående huvuddukar väckte den föreställningen, att salen var uppfylld av stora, vitvingade fåglar.
Storm hade redan börjat sitt föredrag, när han såg kyrkoherden komma in och ta plats på främsta bänken. "Du, Storm, är ändå en märkvärdig man", sade han då till sig själv, "allting lyckas för dig. Här kommer nu till sist kyrkoherden och gör dig den äran att höra dig."
under den tid, skolmästarn hade predikat, hade han förklarat bibeln från den första sidan till den sista. Denna kväll höll han på att tala om Uppenbarelsebokens himmelska Jerusalem och om den eviga lycksaligheten. Och så lycklig var han över att kyrkoherden hade kommit, att han tänkte inom sig: "För min del skulle jag inte begära bättre lott i det eviga livet än att ständigt få stå i en kateder och undervisa kloka och lydiga barn. Och om då Vår Herre själv någon gång komme och hörde på mig, såsom kyrkoherden har kommit nu i kväll, skulle inen i himmelen vara nöjdare än jag."
Men kyrkoherden å sin sida blev uppmärksam, när han hörde, att det var tal om Jerusalem, och genomfors på nytt av sina besynnerliga aningar.
Mitt under föredraget öppnades dörren, och en hel mängd folk kom in. Det var omkring tjugu personer, som stannade vid ingången för att inte störa. "Se där", tänkte kyrkoherden, "jag visste väl, att det skulle hända något."
Och Storm hade inte förr sagt amen, än en röst som kom från gruppen nere vid dörren, föll in:
– Jag skulle be så vackert att får säga några ord.
Det var den allra lenaste och vänligaste stämma. "Det måtte vara Hök Matts Eriksson", tänkte kyrkoherden och många med honom. "Ingen annan i hela socknen har en så mild barnaröst."
nästa ögonblivk trängde sig en liten man med ett snällt utseende upp till estraden, och med honom kom en skara män och kvinnor, som tycktes följa med för att ge honom stöd och uppmuntran.
Kyrkoherden, skolmästarn och hela församlingen höllo sig orörliga. "Hök Matts kommer för att tala om någon stor olycka", tänkte de. "Antingen är kungen död, eller också har vi fått krig, eller också är det några stackars människor, som har gått ner sig i älven och drunknat."
Hök Matts såg dock inte ut, som om han hade ett sorgligt budskap att framföra. Han var högtidlig och upprörd, men ändå så glad, att han knappt kunde låta bli att småle.
– Jag vill tala om för skolmästarn och församlingen, sade han, att förra söndagen, då jag satt i min stuga med mitt hisfolk, kom anden över mig, så att jag började predika. Vi hade inte för halkans skull kunnat gå hit ner och höra Storm, och vi satt och längtade efter ett Guds ord, och då kom det över mig, att jag kunde tala själv. Nu har jag predikat i två söndagar, och nu har de mina där hemma och grannarna sagt mig, att jag borde gå hit ner och låta höra mig av allt folket.
Hök Matts sade vidare, att han var förvånad över att predikogåvan hade kunnat falla på en så ringa man som han.
– Men skolmästarn själv är heller inte annat än en bonde, sade han tillitsfullt.
Efter denna inledning knäppte Hök Matts ihop händerna och ämnade genast börja predika. Men nu hade skolmästarn hunnit sansa sig från den första överraskningen.
– Är det Hök Matts' mening, att han vill tala här nu genast? avbröt han.
– Ja, nog är det min mening, sade karlen. Han blev ängslig som ett barn, när han såg Storms mörka min. Ja, det var ju min avsikt att först be skolmästarn och alla andra om lov, sade han ödmjukt.
– Det är allt slut här för i kväll, sade Storm avgörande.
Den lilla, snälla karlen började bedja med tårar i rösten.
– Om jag bara kunde få säga några ord! Det är alltsammans sådant, som har kommit för mig, medan jag har gått vid plogen eller aktat på kolmilan, och nu vill det fram.
Men skolmästarn, som själv hade haft en så ärofull dag, kände ingen barmhärtighet.
– Matts Eriksson kommer hit med sina egna funderingar och säger, att det är Guds ord, svarade han bestraffande.
Hök Matts vågade ingenting invända, och skolmästarn slog upp i sångboken.
– Nu ska vi sjunga numro 187, sade han. Han läste upp sången med hög röst och började sedan sjunga: "Håller du ditt fönster öppet mot Jerusalem?"
Under tiden tänkte han: "Det var ju bra, att kyrkoherden kom just i kväll, så att han fick se, att jag håller ordning i mitt Sion."
Men sången var inte väl slutad, förrän en av åhörarna reste sig. Det var Ljung Björn Olofsson, en stolt och ståtlig man, gift med en av Ingmarsdöttrarna och ägare till en stor gård mitt i kyrkbyn.
– Vi säger och tycker här nere, sade Ljung Björn mycket fogligt, att skolmästarn kanske borde ha frågat oss till råds, innan han visade av Matts Eriksson.
– Tycker du det, gossen min, sade skolmästarn i just samma ton, som han skulle ha nyttjat till en liten pojkvasker, då ska jag tala om för dig, att det är ingen mer än jag, som har något att säga i den här salen.
Ljung Björn blev röd som blod. Han hade inte velat söka gräl med Storm, han hade endast tänkt på att mildra slage för Hök Matts, som var en snäll man. Nu kunde han dock inte undgå att vli retad över det svar han hade fått. Men innan han hade kommit sig för att yttra något, inföll en av dem, som hade anlänt på samma gång som Hök Matts:
– Jag har hört Hök Matts tala två gånger, och jag får säga, att det är förunderligt. Jag tror, att alla här närvarande skulle ha gott av att höra honom.